Tankar som snurrar, som undrar om detta verkligen är på riktigt.
Johanna Nilsson, du är en stor inspirationskälla från och med nu. Du har fått mig att tänka, fundera och inse att det liv jag själv levt i dessa år är jag inte ensam om. Det finns fler som upplevt det som jag har gjort, vilket känns starkt. Starkare än mycket annat.
Utanförskap, mobbing, hot och rädsla. Så skulle jag beskriva mitt liv hittills, såklart har det funnits lycka och allt det men det har ändå inte varit det stora i mitt liv. När du öppnar munnen och säger de orden i beskrivning av dig själv så rös jag till. Mina ögon tårades, men inte för jag var ledsen utan för att jag kände äntligen. Alla dessa år i sökande efter någon som mig har gett resultat, och det är fint ska du veta. Att sedan få jobba med dig, att få se och höra dig, det kan jag säga var det bästa vi gjort i skolan under alla mina år. Du gav mig ny kraft att fortsätta som den starka, inspererande och glada tjejen som jag är innerst inne.
Att känslorna blev många under mötet kan man inte sticka under stolen med, men helt ärligt så finns de ingen anledning för det. Med allt detta skrivet så vill jag att framförallt du, Johanna Nilsson, men alla andra ska se och känna med mig. Det är väl ändå syftet med att skriva? Att få andra att känna och förstå vem man är, den som man är i märgen.
Pricken över i:et var att du sen valde min text, min av många andras att läsa upp. Jag har ärligt inte ord för det, mer än att säga tack. Tack för att du är den du är, för att du är ärlig och fick mig att öppna ögonen för att man är aldrig ensam.
Från och med stunden du befann dig i vårt klassrum tills oändligt långt fram så kommer du vara min förebild, den jag ser upp till och lyssnar på.
Josefine Sjölander
måndag 20 december 2010
Johanna Nilsson
På måndagslektionen fick man ett intryck av hur Johanna såg ut och hur hon var som person. Jag uppfattar henne som att hon är väldigt djup och en mycket bra talare! Jag tycker det har varit lärorikt att få se författaren i verkligheten och roligt! Tyvärr så missade jag onsdagslektionen så jag fick aldrig möjligheten att "jobba" med Johanna Nilsson. Men bara måndagslektionen gav mig en syn på hur Johanna Nilsson är. Djup, snäll och lugn är orden jag skulle beskriva henne, men det är ju bara min uppfattning!
En sista reflektion
Jag var tyvärr inte med på måndagslektionen då jag var sjuk + tandläkarbesök, så jag skriver helt enkelt litegrann om onsdagslektionen. Vi skulle skriva en scen medans vi lyssnade på olika musikstilar. Jag tyckte att det var en ganska bra övning, lite för enkel kanske. Jag hade dock inte förväntat mig någon övning alls. Kom upp till lektionen ganska oförberedd eftersom jag trodde att Johanna skulle prata mycket, men så var ju inte fallet!
Jag har inte direkt några djupa tankar kring den här lektionen, men mycket andra konstigheter som snurrar omkring som inte känns 100 att skriva här... Min text blev inte uppläst, men blev väldigt snurrig av musiken, kände inte riktigt att jag fick till min text som jag ville och så. Jag är faktiskt en väldigt duktig tjej när det gäller svenska. Ska inte skryta nu (JULIA, jag ser din text härifrån. Hon sitter brevid mig.). Nu ska jag banne mig dricka lite mer varm choklad, samtidigt sänder jag en liten tack-tanke till Johanna Nilsson som skriver så fräcka, annorlunda och intressanta böcker!
Jag har inte direkt några djupa tankar kring den här lektionen, men mycket andra konstigheter som snurrar omkring som inte känns 100 att skriva här... Min text blev inte uppläst, men blev väldigt snurrig av musiken, kände inte riktigt att jag fick till min text som jag ville och så. Jag är faktiskt en väldigt duktig tjej när det gäller svenska. Ska inte skryta nu (JULIA, jag ser din text härifrån. Hon sitter brevid mig.). Nu ska jag banne mig dricka lite mer varm choklad, samtidigt sänder jag en liten tack-tanke till Johanna Nilsson som skriver så fräcka, annorlunda och intressanta böcker!
Möten med Johanna
Jag vet inte riktigt vad jag skriva. Måste nog börja med att säga att jag är djupt imponerad över mina klasskamraters texter som lästes upp i onsdags. Vilka de än va som skrivit dem så va de jävligt bra. Samtidigt som jag blev nästintill blev chockad av deras grymma texter blev jag lite nedtryckt av mig själv. Hade väl tyckt att jag fått en bra idé, ganska bra flyt när jag skrev men det var ju inget emot de som lästes upp. Lite synd att vi inte lyssnade på hårdrocken enligt mig, skulle viljat se kontrasten mellan de andra och hårdrocken. Men onsdags var roligt och spännande. Ganska mycket kort om tid.
Måndagslektionen var kanske inte det bästa upplagd. Själv tyckte jag att det inte var sådär jätteintressant. Sen var jag inte på toppenhumör heller för att sitta och lyssna i 45 min. Minns inte så mycket det blev ganska intressant när Johanna började att prata om boken Konsten att vara Ela eller vad den hette. Jag intresserade mig lite för Ela och hennes tankegångar men mycket annat är idag en grå massa. Sen tror jag att det fanns så mycket med som folk villa fråga men i en sådan frågesituation blir det oftast inte så bra.
I helhet var det ändå roligt att jobba under höstterminen på ett annorlunda sätt och mötet med Johanna var en bra avslutning på det hela.
Måndagslektionen var kanske inte det bästa upplagd. Själv tyckte jag att det inte var sådär jätteintressant. Sen var jag inte på toppenhumör heller för att sitta och lyssna i 45 min. Minns inte så mycket det blev ganska intressant när Johanna började att prata om boken Konsten att vara Ela eller vad den hette. Jag intresserade mig lite för Ela och hennes tankegångar men mycket annat är idag en grå massa. Sen tror jag att det fanns så mycket med som folk villa fråga men i en sådan frågesituation blir det oftast inte så bra.
I helhet var det ändå roligt att jobba under höstterminen på ett annorlunda sätt och mötet med Johanna var en bra avslutning på det hela.
Fett awesome
Våra två lektioner med Johanna Nilsson var intressanta, jag har dock inte direkt något hav av genomtänkta reflektioner och funderingar. Jag har helt enkelt haft lite annat i huvudet de senaste dagarna och jag antar att det har fått ta upp mer plats. Men för att återgå till ämnet så gick jag därifrån med gott humör. (Va? Vad har det med saken att göra egentligen?) Oavsett vad så sa hon bra saker, vettiga saker. Måndagens lektion var väl inte direkt lärorik, men det var otroligt intressant. En dag som den var det lättare än något annat att bara sitta och lyssna, jag kan nog nästan säga att det var det enda mitt huvud klarade av den eftermiddagen. På onsdagen var det lite annat, då fick vi leva ut vår underbart fantastiska kreativitet. Jag var faktiskt riktigt kul, tror jag. Eller så beror det på att jag lyckades få till en text som jag själv blev nöjd med och fick dessutom lite uppmuntrande feedback. JA, det är okej att skryta! Alltid. När man vill. Alla gånger. 365 dagar om året. Inte vet väl jag, men det var i alla fall lärorikt och dessutom kul att få ta del av texterna som tjejer i klassen hade skrivit. För att inte tala om att man efter bara en termin tillsammans kunde urskilja och avgöra vem som hade skrivit vilken text. Det får vi nog tacka elevhemmet för.
Jag sammanfattar helt klart båda besöken, och hela arbetet för den delen, som intressant. Eller kanske fett awesome bara för att släppa lite på skolspråket!
Jag sammanfattar helt klart båda besöken, och hela arbetet för den delen, som intressant. Eller kanske fett awesome bara för att släppa lite på skolspråket!
Utvärdering av författarbesöket
Jag tyckte det blev som en helhet att knyta ihop säcken nu när vi fick träffa Johanna och se hur hon tänkte o inte bara själva fantisera om hur hon tänkte. Jag tyckte det blev kul nu i veckan att först bara lyssna och höra hennes tankar för ett sedan själva bli lite delaktiga på onsdagen.
Jag tycker detta har varit ett ganska bra sätt att arbeta dock väldigt långdraget.
Jag tycker detta har varit ett ganska bra sätt att arbeta dock väldigt långdraget.
Utvärdering av författarbesöket
Eftersom jag inte var med på måndagslektionen har jag inget att säga om den och jag tror att onsdagslektionen hade blivit roligare ifall man var med på måndagen.
Men annars var onsdagslektionen riktigt rolig, lite svårt att vara kreativ på beställning bara. Jag brukar vilja titta tillbaks och skriva om flera gånger innan jag är riktigt nöjd med vad jag har skrivit, så den möjligheten saknade jag och sen var det synd att hon inte hann läsa och ge kritik till alla berättelserna, för jag hade velat veta vad hon tyckte om min och vad jag kunde förbättra inför framtiden.
//Rebecka L
Men annars var onsdagslektionen riktigt rolig, lite svårt att vara kreativ på beställning bara. Jag brukar vilja titta tillbaks och skriva om flera gånger innan jag är riktigt nöjd med vad jag har skrivit, så den möjligheten saknade jag och sen var det synd att hon inte hann läsa och ge kritik till alla berättelserna, för jag hade velat veta vad hon tyckte om min och vad jag kunde förbättra inför framtiden.
//Rebecka L
Reflektion över Johanna besöket.
Jag tyckte det var väldigt roligt att träffa Johanna Nilsson och få möta personen bakom böckerna vi läst. När Johanna läste citat ur sina böcker så fick man en helt annan synvinkel på de för hon hade ett så bra flyt och en bra rytm i sitt läsande som gjorde texten mer levande. Många av de frågorna som man hade angående var hon fick sin inspiration och hur hon skrev fick man svar på. Jag blev lite fascinerad över att hon genom sina böcker fick leva det livet som hon gärna ville men inte vågade och över den bubblan hon stängde in sig i medans hon skrev. Det där med bubblan kan man ibland känna igen sig i, när man vid vissa tillfällen bara stänger av omgivningen och bara är sig själv.
Att få skriva scener till musik var väldigt spännande och resultatet blev bra, man kände riktigt hur ens känslor ändrades och texten också ändrades. Det man hade tänkt skulle hända ifrån början ändrades beroende på hur musiken ändrades. Att få skriva ur en killes perspektiv var annorlunda men även kul, att för en gångs skull själv bestämma vad som händer där uppe i killars hjärna. Sen att få höra resultatet av skrivandet var roligt och få höra hur många bra scener det blev av skrivandet.
/Johanna
Att få skriva scener till musik var väldigt spännande och resultatet blev bra, man kände riktigt hur ens känslor ändrades och texten också ändrades. Det man hade tänkt skulle hända ifrån början ändrades beroende på hur musiken ändrades. Att få skriva ur en killes perspektiv var annorlunda men även kul, att för en gångs skull själv bestämma vad som händer där uppe i killars hjärna. Sen att få höra resultatet av skrivandet var roligt och få höra hur många bra scener det blev av skrivandet.
/Johanna
torsdag 16 december 2010
Johanna har åkt hem...
... men inte hennes tankar, nyord eller kreativa infall! Under måndagens och onsdagens lektioner har hon både berätta om sitt skrivande och fått er elever att skapa själva genom att skriva om en och samma scen till två olika musikstilar, pop och klassiskt. Här är den ena av låtarna:
Jag hoppas att ni alla har massor av reflektioner som ni vill dela med er av angående det här "fördjupade författarprojektet" både till mig och till Johanna! Och jag hoppas också att ni tar Johannas råd till er: lek med språket!
Här kommer också lite bilder från besöket:
Jag hoppas att ni alla har massor av reflektioner som ni vill dela med er av angående det här "fördjupade författarprojektet" både till mig och till Johanna! Och jag hoppas också att ni tar Johannas råd till er: lek med språket!
Här kommer också lite bilder från besöket:
tisdag 14 december 2010
Johanniska Gladigheter
Jag tycker om att hitta på egna ord. Eller att använda ord som min lilla påhittiga styvdotter Vanessa ibland använder, till exempel "Jag är gladig idag" eller "Pappiplutt, jag vill ha god krämighet idag" (=pasta carbonara, det är ju helt uppenbart)" eller "Johannis, varför måste svartigdagar finnas för?".
Som författare kan man leka med språket. Jonglera med grammatiken (men: först och främst måste man kunna den rätta grammatiken, först när man behärskar något riktigt bra, så kan man leka med det, utmana det, göra lite som man vill - ska man till exempel skriva en historisk roman så måste man veta hur det verkligen var, man måste bli expert på ämnet, sedan kan man lägga till och dra ifrån som man önskar), hitta på nya meningsbyggnader och nya ord.
Jag ska ge er några exempel ur den roman som jag fick JA till i måndags, här i Lund, varför jag är en ovanligt lycklig liten Johannis för närvarande (det var min styvdotter som började kalla mig Johannis, ibland heter jag också Johanniplutt - gulligt!):
Människonystan
Bläckfjärilar
Hanna-pöl
Liten-tiden
Mammalakan
Sofia-flingan
Knasbollius
Oändlighetsfin
Hjärtelättnad
Min uppmaning till er (detta gäller dock inte när ni skriver uppsatser i skolan, då bör ni hålla er till vad er lärare sagt, om läraren ifråga inte vill att ni ska experimentera) är att våga leka med språket, hitta på egna ord, sätta ihop ord på ett nytt sätt. Språk är ingenting statiskt, det förändras hela tiden, ord försvinner och ord läggs till (i Svenska Akademiens ordlista t.ex.). Så om någon kanske säger: Men vadå, sådär kan man ju inte säga, sådana där ord och meningar finns ju inte - då kan du vara stolt!
Ses snart!!!
Johanna
PS. Jag skulle egentligen ha skrivit ett inlägg igår tisdag, men uppkopplingen krånglade då, nu går det bättre. DS.
Som författare kan man leka med språket. Jonglera med grammatiken (men: först och främst måste man kunna den rätta grammatiken, först när man behärskar något riktigt bra, så kan man leka med det, utmana det, göra lite som man vill - ska man till exempel skriva en historisk roman så måste man veta hur det verkligen var, man måste bli expert på ämnet, sedan kan man lägga till och dra ifrån som man önskar), hitta på nya meningsbyggnader och nya ord.
Jag ska ge er några exempel ur den roman som jag fick JA till i måndags, här i Lund, varför jag är en ovanligt lycklig liten Johannis för närvarande (det var min styvdotter som började kalla mig Johannis, ibland heter jag också Johanniplutt - gulligt!):
Människonystan
Bläckfjärilar
Hanna-pöl
Liten-tiden
Mammalakan
Sofia-flingan
Knasbollius
Oändlighetsfin
Hjärtelättnad
Min uppmaning till er (detta gäller dock inte när ni skriver uppsatser i skolan, då bör ni hålla er till vad er lärare sagt, om läraren ifråga inte vill att ni ska experimentera) är att våga leka med språket, hitta på egna ord, sätta ihop ord på ett nytt sätt. Språk är ingenting statiskt, det förändras hela tiden, ord försvinner och ord läggs till (i Svenska Akademiens ordlista t.ex.). Så om någon kanske säger: Men vadå, sådär kan man ju inte säga, sådana där ord och meningar finns ju inte - då kan du vara stolt!
Ses snart!!!
Johanna
PS. Jag skulle egentligen ha skrivit ett inlägg igår tisdag, men uppkopplingen krånglade då, nu går det bättre. DS.
söndag 12 december 2010
Tankar om era tankar
Jag har inte läst alla inlägg och kommentarer, men en del, och jag blir (som vanligt när jag inser att jag har läsare) lätt förvånad över att Mina ord finns i Andras huvuden. När jag skriver så är jag enormt uppslukad av berättelsen, huvudpersonen (eller om de är flera) och min egen lilla hjärna, kommande läsare tänker jag mycket sällan på, därför denna häpnad ibland, när boken har släppts och människor tycker och tänker om den.
Ni undrar ibland hur jag har tänkt kring olika händelser i boken, varför det blir som det blir helt enkelt. Ibland kan jag svara, ibland inte - eftersom jag helt enkelt inte vet, det blev som det blev bara. Jag skrev lite om det i mitt förra inlägg, och det är verkligen sant, detta att jag som författare inte alltid vet vad som kommer att hända, berättelsen får visa det för mig.
Är Jim konstig? Det är en del funderingar kring honom och kärleken. Ja, lite konstig är han väl. Och hemlighetsfull. Varför så hemlighetsfull? Det var hemligt också för mig ett tag, sedan stod det klart för mig att han inte ville blotta sitt mörker för Janis, för han tycker så mycket om henne (ja, båda får starka känslor för varandra väldigt fort, men så är det ju när man blir blixtförälskad) och är rädd för att hon inte kommer att vilja ha honom om hon förstår att han är sjuk. Men sedan blir det ju avslöjat ändå, och hon blir inte rädd för det, hon tycker inte att det är konstigt att vara konstig. Det gillar jag med Janis. Även om hon förstås har en del fördomar hon också.
En fundering: Var går gränsen mellan sjukt och friskt? När övergår man från att vara lite udda, till att få en diagnos och behöva mediciner?
Behöver Jim mediciner? Kan han inte leva utan dem? Vem bestämmer det? Är sjukdomen enbart av ondo?
Jag gillar Jims starka känslor. Ja, även Janis har starka känslor. Och hon är ju också självdestruktiv ibland. Som när hon börjar simma över den där floden. Som när hon super sig full. Varför gör hon så för? Hon vill ju inte dö egentligen. Visst vill hon väl inte dö?
Men ibland så överväldigas hon så oerhört av den starka sorgen efter Emelie, att hon tappar bort förnuftet. Allt som finns är kaos. Djupt inom henne finns också känslan av att vara övergiven av sina föräldrar. Hon har sin bror, det har hon, men hon behöver ändå sina föräldrar.
Emelies död är en slags katalysator för just den där känslan av övergivenhet som Janis burit inom sig så länge. Flykten norrut är hennes sätt att komma bort från sina föräldrar, för att kunna närma sig någon slags förståelse för dem.
Vi ses imorgon!
Johanna
Ni undrar ibland hur jag har tänkt kring olika händelser i boken, varför det blir som det blir helt enkelt. Ibland kan jag svara, ibland inte - eftersom jag helt enkelt inte vet, det blev som det blev bara. Jag skrev lite om det i mitt förra inlägg, och det är verkligen sant, detta att jag som författare inte alltid vet vad som kommer att hända, berättelsen får visa det för mig.
Är Jim konstig? Det är en del funderingar kring honom och kärleken. Ja, lite konstig är han väl. Och hemlighetsfull. Varför så hemlighetsfull? Det var hemligt också för mig ett tag, sedan stod det klart för mig att han inte ville blotta sitt mörker för Janis, för han tycker så mycket om henne (ja, båda får starka känslor för varandra väldigt fort, men så är det ju när man blir blixtförälskad) och är rädd för att hon inte kommer att vilja ha honom om hon förstår att han är sjuk. Men sedan blir det ju avslöjat ändå, och hon blir inte rädd för det, hon tycker inte att det är konstigt att vara konstig. Det gillar jag med Janis. Även om hon förstås har en del fördomar hon också.
En fundering: Var går gränsen mellan sjukt och friskt? När övergår man från att vara lite udda, till att få en diagnos och behöva mediciner?
Behöver Jim mediciner? Kan han inte leva utan dem? Vem bestämmer det? Är sjukdomen enbart av ondo?
Jag gillar Jims starka känslor. Ja, även Janis har starka känslor. Och hon är ju också självdestruktiv ibland. Som när hon börjar simma över den där floden. Som när hon super sig full. Varför gör hon så för? Hon vill ju inte dö egentligen. Visst vill hon väl inte dö?
Men ibland så överväldigas hon så oerhört av den starka sorgen efter Emelie, att hon tappar bort förnuftet. Allt som finns är kaos. Djupt inom henne finns också känslan av att vara övergiven av sina föräldrar. Hon har sin bror, det har hon, men hon behöver ändå sina föräldrar.
Emelies död är en slags katalysator för just den där känslan av övergivenhet som Janis burit inom sig så länge. Flykten norrut är hennes sätt att komma bort från sina föräldrar, för att kunna närma sig någon slags förståelse för dem.
Vi ses imorgon!
Johanna
lördag 11 december 2010
När Janis kom till mig
Först: Tack för att nu har läst mig, för att ni reflekterat, oavsett om ni gillar det jag skriver eller inte.
Sedan: Jag skriver det här utan att ha läst tidigare inlägg. Imorgon ska jag skriva med tanke på inläggen.
Men nu vill jag berätta om Janis. Om hur hon kom till mig. Varför jag ville skriva om henne.
Jag tror att hon fanns inuti mig väldigt länge, som en dröm om en stark tjej, som sparkar mer utåt än inåt, som en dröm om en stark tjej som blir skör när hennes bästa vän försvinner, sviker henne, som en dröm om en stark tjej som bara sticker från allt, drar iväg alldeles ensam - för att hitta sig själv kanske, för att uppleva äventyr, för att känna sig vild och fri.
Jag har alltid varit försiktig av mig, kanske inte när jag skriver, men i verkligheten. Har varit rädd för att resa ensam. Har varit rädd för att möta nya människor, bjuda in dem i mitt liv, lita på dem. Har varit rädd för att visa mina känslor utåt, istället har jag gömt dem djupt inom mig, och det har inte alltid varit så bra. Jag tror mer på att skrika än tiga, tror mer på att gråta än riva inåt. Ja, ni förstår.
Janis gör saker som jag alltid velat göra, men inte vågat. Hon är modig och stark, och jag vill också vara modig och stark, inte bara när jag skriver, utan i Livet också. Kanske är hon den tonåring jag ville vara. Och när jag skrev om henne så var det lite som att jag blev henne. Jag upplevde det som hon upplevde. Jag vågade.
Har ni sett filmen om Thelma och Louise? Om inte, så kan jag rekommendera den. Kortfattat handlar den och två kvinnor som sticker från allt och gör en galen roadtrip, samt blir kriminella på köpet. Jag har inspirerats mycket av den filmen. Nuförtiden blir jag mer inspirerad av film faktiskt, än av böcker jag läser. Och så finns ju verkligheten förstås. Där går jag och samlar på människor jag ser, dialoger jag "råkar" höra, stämningar, känslor, ljud...
Om Janis har en verklig förebild - en tjej jag sett någonstans? Ja, lite grann kanske. Men mest är hon nog en version av en annan Johanna, en Johanna jag hade velat vara, men inte kunde bli.
Ganska ofta så är mina romanfigurer en mix av min fantasi, delar av mig själv (också om det är pojkar och män jag skriver om) och människor jag sett, kanske rentav träffat, eller fått till mig genom en film, en bok, något på teve...
Jim? Förebilden till honom är en kille som jag var olycklig kär i när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm. Han var kär i en annan, såg mig som en vän bara, det gjorde jävligt ont. Men i boken om Janis så kan jag få honom på något sätt, genom Jim. Det kanske låter konstigt, men så är det.
Jag lever mycket genom mina romanfigurer. Deras upplevelser är mina.
De är levande för mig. De finns.
Johanna
Sedan: Jag skriver det här utan att ha läst tidigare inlägg. Imorgon ska jag skriva med tanke på inläggen.
Men nu vill jag berätta om Janis. Om hur hon kom till mig. Varför jag ville skriva om henne.
Jag tror att hon fanns inuti mig väldigt länge, som en dröm om en stark tjej, som sparkar mer utåt än inåt, som en dröm om en stark tjej som blir skör när hennes bästa vän försvinner, sviker henne, som en dröm om en stark tjej som bara sticker från allt, drar iväg alldeles ensam - för att hitta sig själv kanske, för att uppleva äventyr, för att känna sig vild och fri.
Jag har alltid varit försiktig av mig, kanske inte när jag skriver, men i verkligheten. Har varit rädd för att resa ensam. Har varit rädd för att möta nya människor, bjuda in dem i mitt liv, lita på dem. Har varit rädd för att visa mina känslor utåt, istället har jag gömt dem djupt inom mig, och det har inte alltid varit så bra. Jag tror mer på att skrika än tiga, tror mer på att gråta än riva inåt. Ja, ni förstår.
Janis gör saker som jag alltid velat göra, men inte vågat. Hon är modig och stark, och jag vill också vara modig och stark, inte bara när jag skriver, utan i Livet också. Kanske är hon den tonåring jag ville vara. Och när jag skrev om henne så var det lite som att jag blev henne. Jag upplevde det som hon upplevde. Jag vågade.
Har ni sett filmen om Thelma och Louise? Om inte, så kan jag rekommendera den. Kortfattat handlar den och två kvinnor som sticker från allt och gör en galen roadtrip, samt blir kriminella på köpet. Jag har inspirerats mycket av den filmen. Nuförtiden blir jag mer inspirerad av film faktiskt, än av böcker jag läser. Och så finns ju verkligheten förstås. Där går jag och samlar på människor jag ser, dialoger jag "råkar" höra, stämningar, känslor, ljud...
Om Janis har en verklig förebild - en tjej jag sett någonstans? Ja, lite grann kanske. Men mest är hon nog en version av en annan Johanna, en Johanna jag hade velat vara, men inte kunde bli.
Ganska ofta så är mina romanfigurer en mix av min fantasi, delar av mig själv (också om det är pojkar och män jag skriver om) och människor jag sett, kanske rentav träffat, eller fått till mig genom en film, en bok, något på teve...
Jim? Förebilden till honom är en kille som jag var olycklig kär i när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm. Han var kär i en annan, såg mig som en vän bara, det gjorde jävligt ont. Men i boken om Janis så kan jag få honom på något sätt, genom Jim. Det kanske låter konstigt, men så är det.
Jag lever mycket genom mina romanfigurer. Deras upplevelser är mina.
De är levande för mig. De finns.
Johanna
fredag 10 december 2010
Sammanställning av HG1s bokcirkelarbete
Precis som efter alla större arbetsområden i skolan så har det nu varit dags för eleverna att utvärdera både arbetssättet och sina egna insatser. Överlag är de nöjda med arbetssättet även om en del uppgifter i bokcirkelarbetet inte upplevdes som direkt givande för själva bokdiskussionen. En del tyckte t.ex. att ordletaren, den som skulle göra en skriftlig språklig övning till de andra i gruppen, var lite onödig, medan andra tyckte att ordletaren var ett välkommet avbrott i läsningen och bokdiskussionen. Men de allra flesta känner att de har diskuterat boken och dess innehåll på djupet och att det har varit roligt att höra vad de andra i gruppen har tyckt. Vad det gäller själva gruppsammansättningen av eleverna så har den överlag fungerat bra och i den grupp där det inte fungerat lika bra så är man givetvis inte heller lika positiv till arbetssättet. För en del av eleverna innebär arbetssättet mycket arbete utöver lektionstid, tid som man tycker att man inte har, och då kanske man inte heller har hunnit med att göra det som skulle göras. Och efter att ha läst två romaner av Johanna Nilsson så är det nu dags för eleverna att få träffa henne i verkliga livet. På måndag kommer hon!
torsdag 2 december 2010
Bokcirkelarbetet
Den andra lektionen med bokcirkelarbetet är över och eleverna visade ännu en gång prov på att kunna reflektera över sin läsning och delge varandra funderingar kring det som händer i romanerna. Arbetssättet har jag med mig från den tiden då jag jobbade på Gunnesboskolan och jag brukar låta mina elever i årkurs 1 få jobba på det här sättet. De tar verkligen ansvar för sina diskussioner och jobbar med boken på många tänkbara sätt. Bokcirkelarbetet ska vara avslutat nästa onsdag och jag lovar att återkomma med en sammanställning över vad eleverna har tyckt och tänkt om arbetet.
onsdag 24 november 2010
Den fjärde boktrailern..
... finns nu också på Youtube. Jag hoppas att eleverna är lika stolta över sina arbeten som jag är. De har varit jätteduktiga! I deras utvärderingar så har det också framkommit att de tyckte att filmarbetet var det roligaste och de allra flesta har inte jobbat så här tidigare.
Nu har bokcirkelarbetet kommit igång på riktigt och jag har idag lyssnat på de elever som har läst den inledande delen av SOS från mänskligheten. Det var givande diskussioner om allt från meningen med livet till hur relationen till ens föräldrar kan se ut. Jag är övertygad om att Johanna Nilssons romaner sätter igång många tankar och funderingar kring vad som är viktigt för oss människor.
Nu har bokcirkelarbetet kommit igång på riktigt och jag har idag lyssnat på de elever som har läst den inledande delen av SOS från mänskligheten. Det var givande diskussioner om allt från meningen med livet till hur relationen till ens föräldrar kan se ut. Jag är övertygad om att Johanna Nilssons romaner sätter igång många tankar och funderingar kring vad som är viktigt för oss människor.
onsdag 17 november 2010
Ännu en boktrailer
Nu har ännu en grupp lagt upp sin boktrailer på Youtube. Klassen börjar nu bli färdig med arbetet med Janis den magnifika, vilket innebär att de har bloggat om boken, gjort en boktrailer, skrivit en notis och en artikel om en valfri händelse i romanen samt gjort en sökuppgift på författaren Johanna Nilsson.
Det är dags att sätta igång arbetet med den andra romanen och det ska vi göra i form av en bokcirkel. I grupper om tre ska klassen läsa, diskutera och reflektera över SOS från mänskligheten, Hon går genom tavlan ut ur bilden och De i utkanten älskande. Och efter det kommer Johanna hit!!!
Det är dags att sätta igång arbetet med den andra romanen och det ska vi göra i form av en bokcirkel. I grupper om tre ska klassen läsa, diskutera och reflektera över SOS från mänskligheten, Hon går genom tavlan ut ur bilden och De i utkanten älskande. Och efter det kommer Johanna hit!!!
måndag 15 november 2010
Den första boktrailern till Janis den magnifika är färdig...
... och upplagd på Youtube. Jag hoppas kunna länka till de andra också under den här veckan. Tekniken har inte alltid varit med oss men jag tycker att eleverna har gjort ett fantastiskt arbete och jag hoppas att de tyckte att det var en lagom utmanade uppgift. De vet att jag är lite allergisk mot att skriva bokrecensioner; det här är mycket roligare!
torsdag 14 oktober 2010
The End. Den här delen kändes mest som en berg-och-dal-bana. Därför önskar jag att jag bara kunde skriva The End och därmed vara klar, men så enkel är inte skolan.
Boken, den känns lite stereotyp, men ändå inte. Det är ju inte stereotypt för en ungdomsroman att ens bästa kompis tar livet av sig själv och sju andra, och att man själv dessutom hamnat mitt i det och fått titta på. Det är inte stereotypt att träffa och bli förälskad i en manodepressiv kille som rymt från en sluten psykiatrisk avdelning. Det är definitivt inte stereotypt att som sjuttonåring sno sin brors bil och ge sig ut helt ensam på en roadtrip utan fast mål eller tidsplan.
Jag har svårt att tänka mig att någon förälder skulle bry sig så lite. Men å andra sidan är jag uppvuxen med föräldrar som emellanåt (enligt mig) bryr sig alldeles för mycket.
Men hela ”hitta sig själv”-grejen känns ändå som att det är stereotypen för ungdomsromaner. Att förälska sig och vara förvirrad också. Att tvivla på vem man är, vem man vill bli, vem man borde vara. Och hur man ska klara allt detta. Det är ju som att slå upp definitionen av ungdomsroman i Nationalencyklopedin.
Jim är sjuk. På riktigt. Han berättar att han är sjuk, att han är manodepressiv och han förklarar vad det innebär, hur han blir manisk, ”hög på livet”. Jag misstänkte ganska länge något ganska allvarligt psykiskt, men att han skulle vara en rymling från en sluten psykiatrisk avdelning, med svår manodepressivitet. Det kunde jag inte riktigt föreställa mig. Fast runt sidan 170 och framåt så inser man ju att något är väldigt fel, och att det är på väg att bli värre. Trots att han varit borta från sjukhuset en ganska lång tid, så verkar det först vara när han träffar Janis som det börjar gå brantare utför.
Kanske är det på grund av alla känslor och spänningar mellan Janis och Jim? Eller så beror det kanske på att Janis spräcker bubblan och drar med Jim ut i verkligheten igen? Han har ju levt ett ganska skyddat, avlägset liv hos Viola och Morgan. Kanske är det verkligheten som rör till det så mycket i Jims hjärna. Under kapitlens gång så blir vågorna större och större, och kommer snabbare och snabbare. Det maniska ersätts fortare av det depressiva, och det normala hinner man knappt se förrän det är dags för maniskt eller depressivt igen.
Det sista vi får veta av Jims historia är att han ironiskt nog ska tillbaka till det sjukhus han rymde, flydde ifrån.
Janis resa tar också slut. Efter sitt stora äventyr slutar boken i den så familjära bassängen i badhuset, mitt i natten. Jag tycker det är svårt att säga om hon kommit så långt sedan hon startade. Hon har träffat en himla massa nya, viktiga människor. Hon har räddat liv, men även varit nära att bli av med sitt eget. Hon är nog en rikare person efter sin rapport från friheten, rikare på livserfaren heter. Jag har inte listat ut vad det ultimata skulle kunna vara, men å andra sidan har nog inte Janis det heller. Jag tror det ultimata varierar från individ till individ, det är nog helt beroende på vem man är och vad man vill.
Är det ultimata lycka kanske? Men jag har svårt att se att man skulle vara lycklig om man var lycklig jämt. Då skulle man ju aldrig veta när man var lycklig, för då har man ju aldrig upplevt något annat. Då skulle lycka vara standard. Och skulle det då kunna kallas lycka?
”Ett X i en olöst ekvation. En gåta. Vill jag bli löst?”
Boken, den känns lite stereotyp, men ändå inte. Det är ju inte stereotypt för en ungdomsroman att ens bästa kompis tar livet av sig själv och sju andra, och att man själv dessutom hamnat mitt i det och fått titta på. Det är inte stereotypt att träffa och bli förälskad i en manodepressiv kille som rymt från en sluten psykiatrisk avdelning. Det är definitivt inte stereotypt att som sjuttonåring sno sin brors bil och ge sig ut helt ensam på en roadtrip utan fast mål eller tidsplan.
Jag har svårt att tänka mig att någon förälder skulle bry sig så lite. Men å andra sidan är jag uppvuxen med föräldrar som emellanåt (enligt mig) bryr sig alldeles för mycket.
Men hela ”hitta sig själv”-grejen känns ändå som att det är stereotypen för ungdomsromaner. Att förälska sig och vara förvirrad också. Att tvivla på vem man är, vem man vill bli, vem man borde vara. Och hur man ska klara allt detta. Det är ju som att slå upp definitionen av ungdomsroman i Nationalencyklopedin.
Jim är sjuk. På riktigt. Han berättar att han är sjuk, att han är manodepressiv och han förklarar vad det innebär, hur han blir manisk, ”hög på livet”. Jag misstänkte ganska länge något ganska allvarligt psykiskt, men att han skulle vara en rymling från en sluten psykiatrisk avdelning, med svår manodepressivitet. Det kunde jag inte riktigt föreställa mig. Fast runt sidan 170 och framåt så inser man ju att något är väldigt fel, och att det är på väg att bli värre. Trots att han varit borta från sjukhuset en ganska lång tid, så verkar det först vara när han träffar Janis som det börjar gå brantare utför.
Kanske är det på grund av alla känslor och spänningar mellan Janis och Jim? Eller så beror det kanske på att Janis spräcker bubblan och drar med Jim ut i verkligheten igen? Han har ju levt ett ganska skyddat, avlägset liv hos Viola och Morgan. Kanske är det verkligheten som rör till det så mycket i Jims hjärna. Under kapitlens gång så blir vågorna större och större, och kommer snabbare och snabbare. Det maniska ersätts fortare av det depressiva, och det normala hinner man knappt se förrän det är dags för maniskt eller depressivt igen.
Det sista vi får veta av Jims historia är att han ironiskt nog ska tillbaka till det sjukhus han rymde, flydde ifrån.
Janis resa tar också slut. Efter sitt stora äventyr slutar boken i den så familjära bassängen i badhuset, mitt i natten. Jag tycker det är svårt att säga om hon kommit så långt sedan hon startade. Hon har träffat en himla massa nya, viktiga människor. Hon har räddat liv, men även varit nära att bli av med sitt eget. Hon är nog en rikare person efter sin rapport från friheten, rikare på livserfaren heter. Jag har inte listat ut vad det ultimata skulle kunna vara, men å andra sidan har nog inte Janis det heller. Jag tror det ultimata varierar från individ till individ, det är nog helt beroende på vem man är och vad man vill.
Är det ultimata lycka kanske? Men jag har svårt att se att man skulle vara lycklig om man var lycklig jämt. Då skulle man ju aldrig veta när man var lycklig, för då har man ju aldrig upplevt något annat. Då skulle lycka vara standard. Och skulle det då kunna kallas lycka?
”Ett X i en olöst ekvation. En gåta. Vill jag bli löst?”
KÄRLEK
När man läser i boken så när man kommer till Janis tankar om Jim så är det aldrig någon "rak puck".
Liksom hon skriver: Jag älskar Jag hatar Jag vill ha Jag måste här ifrån..
Så man vet inte riktigt vad hon tycker..eller hon älskar honom men hon tycker kanske inte att han är bra för henne.
Jag kan ungefär förstå och tänka mig in i det. Det kan inte vara så lätt att få kärleksproblem när man försöker hitta mig själv.
Liksom hon skriver: Jag älskar Jag hatar Jag vill ha Jag måste här ifrån..
Så man vet inte riktigt vad hon tycker..eller hon älskar honom men hon tycker kanske inte att han är bra för henne.
Jag kan ungefär förstå och tänka mig in i det. Det kan inte vara så lätt att få kärleksproblem när man försöker hitta mig själv.
söndag 10 oktober 2010
Manodepressiv och norrsken.
"- Jag är sjuk, säger Jim.
- Jag vet, säger jag.
- Jag är manodepressiv. Det går i skov. Ibland är jag helt normal rätt länge, vad nu normal egentligen innebär, men sen blir jag antingen jättelåg eller jättehög.
- Hög på att leva?
- Ungefär så, Fast det går till överdrift. Det blir för mycket av allt.
- Nu då?
- Nu är det mittemellan.
Han suckar trött.
-Jag stack från ett sjukhus, säger han. Blev tvångsintagen. Som om det skulle hjälpa. Jag kan leva med sjukdomen. Det är för jävligt ibland, men när jag är manisk så... ja, jag älskar det faktiskt. Jag gillar att vara så här också, som nu, men när jag känner att krafterna kommer i mig, den där energin som är omöjlig att dämpa, då känner jag mig som Gud, om du fattar?
- Hur känner sig Gud?
- Mäktig. Magisk. Magnifik. För att använda ditt och Emelies ord.
- Det är okej.
Han ler.
-Du är rätt märklig du också, säger han. Det är kanske därför du orkar vara med mig."
Det är därför Jim är så konstig, först är han full av energi och vill gör allt möjligt, sen är han helt nere och vill helst bara gå och gömma sig. Det är nog därför Janis tycker om honom så mycket, kanske inte enbart genom kärlek över att han är hennes "typ" pojkvän utan över att hon får ta hand om honom lite som om han vore hennes son, hon får gå in i den mamma rollen som hennes egen mamma aldrig riktigt själv gjorde, får bry sig om någon annan än bara sig själv.
"Himlen flammar, blixtrar, ljuset rör sig hastigt, än hit, än dit, är en vilsen dansare som letar efter något som kanske inte går att fånga, precis som jag."
Nu får hon äntligen se sitt älskade norrsken och då tror jag hon inser att det magnifika kanske inte bara är en stor sak, utan är flera små händelser genom livet, de små sakerna som gör att ens liv blir speciellt, som gör att man mår bra och orkar kämpa vidare, bryta vattenytan och nå ljuset vid tunnelns slut.
/Johanna
- Jag vet, säger jag.
- Jag är manodepressiv. Det går i skov. Ibland är jag helt normal rätt länge, vad nu normal egentligen innebär, men sen blir jag antingen jättelåg eller jättehög.
- Hög på att leva?
- Ungefär så, Fast det går till överdrift. Det blir för mycket av allt.
- Nu då?
- Nu är det mittemellan.
Han suckar trött.
-Jag stack från ett sjukhus, säger han. Blev tvångsintagen. Som om det skulle hjälpa. Jag kan leva med sjukdomen. Det är för jävligt ibland, men när jag är manisk så... ja, jag älskar det faktiskt. Jag gillar att vara så här också, som nu, men när jag känner att krafterna kommer i mig, den där energin som är omöjlig att dämpa, då känner jag mig som Gud, om du fattar?
- Hur känner sig Gud?
- Mäktig. Magisk. Magnifik. För att använda ditt och Emelies ord.
- Det är okej.
Han ler.
-Du är rätt märklig du också, säger han. Det är kanske därför du orkar vara med mig."
Det är därför Jim är så konstig, först är han full av energi och vill gör allt möjligt, sen är han helt nere och vill helst bara gå och gömma sig. Det är nog därför Janis tycker om honom så mycket, kanske inte enbart genom kärlek över att han är hennes "typ" pojkvän utan över att hon får ta hand om honom lite som om han vore hennes son, hon får gå in i den mamma rollen som hennes egen mamma aldrig riktigt själv gjorde, får bry sig om någon annan än bara sig själv.
"Himlen flammar, blixtrar, ljuset rör sig hastigt, än hit, än dit, är en vilsen dansare som letar efter något som kanske inte går att fånga, precis som jag."
Nu får hon äntligen se sitt älskade norrsken och då tror jag hon inser att det magnifika kanske inte bara är en stor sak, utan är flera små händelser genom livet, de små sakerna som gör att ens liv blir speciellt, som gör att man mår bra och orkar kämpa vidare, bryta vattenytan och nå ljuset vid tunnelns slut.
/Johanna
torsdag 7 oktober 2010
Jag visste att det där om att Jim inte var hennes typ var struntprat!
Det ställs många krav och många frågor kring krav. Krav på sig själv, krav på andra, krav på sin omgivning.
”Jag dör utan dig.”
När man säger något sådant så ställer man helt plötsligt väldigt stora krav på den andra personen. Man kräver att den ska finnas till, finnas där, alltid. Och konsekvensen av att den inte finns där är att man går i graven. Då står det ju ganska mycket på spel. Det är en stor belastning att lägga på någon annan, speciellt på någon annan som inte är säker på att hon själv kan överleva. Man kan inte vara en räddande ängel när man själv behöver en hel hop änglar som kan rädda en.
”Försök vara lite smart nu, Janis. Simma inte över sådana här älvar igen. Du är varken Modesty Blaise eller Lara Croft.”
Krav på andra. Krav på att de ska tänka efter, vara smarta, bry sig. Underförstått i det här citatet är väl att hon inte ska sätta sitt liv på spel, för hon är inte odödlig. Men Janis är duktig på att hitta livsfarliga situationer och livsfarliga relationer. Bara en sådan till synes simpel sak som att hon äger en pistol är ju hyfsat livsfarlig.
”Att läsa någons dagbok utan tillåtelse är som att våldta någon. Fattar du att du våldtar mig?”
Återigen ställs det krav på andra. Krav på att bli respekterad, att inte bli trampad på. Allt detta ses ofta som något självklart. Det är ofta som de yngre generationer får kritik från de äldre generationerna för att de inte respekterar andra. Men jag tror inte det är självklart idag. Vi ges sådan stor insyn i allting, och kräver insyn i i princip allt. Gränserna för vad som är privat och vad som får delas med världen suddas ut och dras ständigt om. Gränserna för vad som anses vara närgånget, nyfiket eller aningen påträngande och vad som anses vara respektlöst är inte de samma från en dag till en annan. Respekt är inte enkelt.
”Är två trasor starkare tillsammans eller förstärker de bara varandras trasighet?”
Frågor om krav. Om två trasor är tillsammans, gör då kraven de ställer på varandra att de kämpar och slutligen övervinner sin trasighet, gör kraven de ställer på varandra dom helare?
Eller gör kraven de ställer på varandra livet för svårt? Dras de bara ner av ständiga misslyckande att uppnå de krav den andra ställer (eller de krav man tror att den andra ställer…)?
Det ställs många krav och många frågor kring krav. Krav på sig själv, krav på andra, krav på sin omgivning.
”Jag dör utan dig.”
När man säger något sådant så ställer man helt plötsligt väldigt stora krav på den andra personen. Man kräver att den ska finnas till, finnas där, alltid. Och konsekvensen av att den inte finns där är att man går i graven. Då står det ju ganska mycket på spel. Det är en stor belastning att lägga på någon annan, speciellt på någon annan som inte är säker på att hon själv kan överleva. Man kan inte vara en räddande ängel när man själv behöver en hel hop änglar som kan rädda en.
”Försök vara lite smart nu, Janis. Simma inte över sådana här älvar igen. Du är varken Modesty Blaise eller Lara Croft.”
Krav på andra. Krav på att de ska tänka efter, vara smarta, bry sig. Underförstått i det här citatet är väl att hon inte ska sätta sitt liv på spel, för hon är inte odödlig. Men Janis är duktig på att hitta livsfarliga situationer och livsfarliga relationer. Bara en sådan till synes simpel sak som att hon äger en pistol är ju hyfsat livsfarlig.
”Att läsa någons dagbok utan tillåtelse är som att våldta någon. Fattar du att du våldtar mig?”
Återigen ställs det krav på andra. Krav på att bli respekterad, att inte bli trampad på. Allt detta ses ofta som något självklart. Det är ofta som de yngre generationer får kritik från de äldre generationerna för att de inte respekterar andra. Men jag tror inte det är självklart idag. Vi ges sådan stor insyn i allting, och kräver insyn i i princip allt. Gränserna för vad som är privat och vad som får delas med världen suddas ut och dras ständigt om. Gränserna för vad som anses vara närgånget, nyfiket eller aningen påträngande och vad som anses vara respektlöst är inte de samma från en dag till en annan. Respekt är inte enkelt.
”Är två trasor starkare tillsammans eller förstärker de bara varandras trasighet?”
Frågor om krav. Om två trasor är tillsammans, gör då kraven de ställer på varandra att de kämpar och slutligen övervinner sin trasighet, gör kraven de ställer på varandra dom helare?
Eller gör kraven de ställer på varandra livet för svårt? Dras de bara ner av ständiga misslyckande att uppnå de krav den andra ställer (eller de krav man tror att den andra ställer…)?
onsdag 6 oktober 2010
sid. 147-207
Rapport 4
Avslutningen. När hon äntligen nådde målet verkade hon inte lika upprymd över det som hon trodde att hon skulle bli. Norrskenet kanske inte var det ultimata trots allt? Eller så hade hon kanske redan hittat det på vägen, i form av Jim?Jag tror att det ultimata är när man blir nöjd med livet, när man har accepterat att livet inte alltid kan vara på topp, men att man gör det bästa av vad man har och framförallt att man är lycklig.
-Jag har laddat den, säger jag. Med en kula. Jag blev så sugen på att leka rysk roulette när jag såg hur skojigt du hade när du gjorde det...
-Visst var det roligt? skriker jag. Visst var det roligt, Jim!
Jag hatar honom, hatar den jäveln. Jag hatar Emelie också. Det är hon som gjort att jag är här nu, tillsammans med en galning till så kallad pojkvän, mitt ute i en ödemark som varken gett mig någon insikt om vad frihet egentligen innebär eller vad det ultimata handlar om. s.193-194
Tycker de att det är kul att leka med döden på något sätt? Vad tänkte Jim egentligen när han kom in i macken med pistolen i handen och sen bara skrattade efteråt? Han kunde ju ha dött, ifall inte Janis hade hoppat på honom och riktat pistolen åt ett annat håll... Jag förstår verkligen varför hon gjorde det. Sen i bilen alltså, med pistolen. Hon helt enkelt tappade allt, men det är förståligt. För det var ju trots allt inte så länge sen som hon såg sin bästa vän skjuta huvudet av sig och det sätter nog spår. Tänk att få se två personer som du håller av, hålla en pistol mot huvudet och sen trycka av på mindre än ett år. Vad hemskt det måste vara. Så hon ville väl på något visa hur det kändes, få någon att förstå henne.
Jag tyckte det var jättehärligt att läsa just det här stycket, det gjorde mig stolt över henne på något vis. Att hon äntligen gav utlopp för sina känslor, för jag tror att den här händelsen har många kopplingar till vad som hände med Emelie…
Överlag var den här boken faktiskt riktigt bra. Fast slutet kan man ju diskutera… För vissa gillar när det slutar så att man själv får tänka vad som hände sen, medan vissa inte gör det och vill veta vad som händer typ om tio år i berättelsen, om Janis och Jim fortfarande träffas och vad Janis egentligen har gjort med sitt liv. Eftersom hon tänker väldigt mycket på sin framtid i boken, kan det vara ganska intressant att veta. Slutrapport…
//Rebecka L
Avslutningen. När hon äntligen nådde målet verkade hon inte lika upprymd över det som hon trodde att hon skulle bli. Norrskenet kanske inte var det ultimata trots allt? Eller så hade hon kanske redan hittat det på vägen, i form av Jim?Jag tror att det ultimata är när man blir nöjd med livet, när man har accepterat att livet inte alltid kan vara på topp, men att man gör det bästa av vad man har och framförallt att man är lycklig.
-Jag har laddat den, säger jag. Med en kula. Jag blev så sugen på att leka rysk roulette när jag såg hur skojigt du hade när du gjorde det...
-Visst var det roligt? skriker jag. Visst var det roligt, Jim!
Jag hatar honom, hatar den jäveln. Jag hatar Emelie också. Det är hon som gjort att jag är här nu, tillsammans med en galning till så kallad pojkvän, mitt ute i en ödemark som varken gett mig någon insikt om vad frihet egentligen innebär eller vad det ultimata handlar om. s.193-194
Tycker de att det är kul att leka med döden på något sätt? Vad tänkte Jim egentligen när han kom in i macken med pistolen i handen och sen bara skrattade efteråt? Han kunde ju ha dött, ifall inte Janis hade hoppat på honom och riktat pistolen åt ett annat håll... Jag förstår verkligen varför hon gjorde det. Sen i bilen alltså, med pistolen. Hon helt enkelt tappade allt, men det är förståligt. För det var ju trots allt inte så länge sen som hon såg sin bästa vän skjuta huvudet av sig och det sätter nog spår. Tänk att få se två personer som du håller av, hålla en pistol mot huvudet och sen trycka av på mindre än ett år. Vad hemskt det måste vara. Så hon ville väl på något visa hur det kändes, få någon att förstå henne.
Jag tyckte det var jättehärligt att läsa just det här stycket, det gjorde mig stolt över henne på något vis. Att hon äntligen gav utlopp för sina känslor, för jag tror att den här händelsen har många kopplingar till vad som hände med Emelie…
Överlag var den här boken faktiskt riktigt bra. Fast slutet kan man ju diskutera… För vissa gillar när det slutar så att man själv får tänka vad som hände sen, medan vissa inte gör det och vill veta vad som händer typ om tio år i berättelsen, om Janis och Jim fortfarande träffas och vad Janis egentligen har gjort med sitt liv. Eftersom hon tänker väldigt mycket på sin framtid i boken, kan det vara ganska intressant att veta. Slutrapport…
//Rebecka L
måndag 4 oktober 2010
Gå vidare eller sluta på topp?
Det jag tänker på under denna del är vad händer nu när hon upplevt det 'ultimata', hur ska hon gå vidare? Med Emelie så tror jag inte hon hade velat gå vidare med sitt liv, för då hade dem nått deras mål i livet. Men nu är hon med Jim, en kille som Janis faktiskt har känslor för... Att gå vidare eller avsluta på topp, det är frågan.
Det ultimata, vad är det egentligen? Genom hela boken så har det ordet tryckts in i huvudet på en, utan att man direkt reflekterar över vad det är. Jag tror inte att det ultimata är en speciefik sak, utan att det skiftar från person till person beroende på vad ens eget tycke säger. För mig så är det ultimata inget man kan åka till, inget man kan köpa för pengar. Det är ett känslotillstånd, jag tror man kan uppnå det så ofta man vill. Det gäller bara att man bestämmer sig för att man ska styra sitt eget liv och inte låta någon annan göra det åt en. Släppa in de personer som man mår bra av och låta dem andra vara för i slutändan så är det bara en själv som förlorar på det. Att låta en må bra utan att behöva lida med de som inte mår lika bra, låta en må som just det man känner för! Enligt min egen åsikt så tycker jag att det är alldeles för mycket prat om att man mår dåligt och att ens liv är väldigt dåligt. Visst, alla människor på denna jord har olika förutsättningar men det gäller att skapa det liv man själv vill leva. Som jag sa innan, inte låta andra begränsa det. Då bortser jag från lagar osv... Jag tycker alltså att folk ska sluta klaga på deras liv och t.ex. på pengar. Har man inte tillräckligt då får man väl börja jobba och tjäna extra pengar. Ingenting är omöjligt, lika så ens emotionella höjder. Låt ingen stoppa dig så kommer du inse att livet är den finaste gåvan vi fått. Och det ultimata kan alla nå, bara man bestämmer sig för det.
Janis ville inte heller avsluta sitt liv för vad ger det henne? Absolut inget. Jim var en underbar kille som verkligen var kär i henne men hon tänkte på sig själv, han var inte bra för henne i slutändan. En mentalt sjuk person som inte gav Janis de absolut bästa förutsättningarna i livet. Så hennes val var enligt mig det bästa hon kunde göra för att må så bra som möjligt.
Janis, en människa skapad av en författares drömmar om ett annat liv
Det ultimata, vad är det egentligen? Genom hela boken så har det ordet tryckts in i huvudet på en, utan att man direkt reflekterar över vad det är. Jag tror inte att det ultimata är en speciefik sak, utan att det skiftar från person till person beroende på vad ens eget tycke säger. För mig så är det ultimata inget man kan åka till, inget man kan köpa för pengar. Det är ett känslotillstånd, jag tror man kan uppnå det så ofta man vill. Det gäller bara att man bestämmer sig för att man ska styra sitt eget liv och inte låta någon annan göra det åt en. Släppa in de personer som man mår bra av och låta dem andra vara för i slutändan så är det bara en själv som förlorar på det. Att låta en må bra utan att behöva lida med de som inte mår lika bra, låta en må som just det man känner för! Enligt min egen åsikt så tycker jag att det är alldeles för mycket prat om att man mår dåligt och att ens liv är väldigt dåligt. Visst, alla människor på denna jord har olika förutsättningar men det gäller att skapa det liv man själv vill leva. Som jag sa innan, inte låta andra begränsa det. Då bortser jag från lagar osv... Jag tycker alltså att folk ska sluta klaga på deras liv och t.ex. på pengar. Har man inte tillräckligt då får man väl börja jobba och tjäna extra pengar. Ingenting är omöjligt, lika så ens emotionella höjder. Låt ingen stoppa dig så kommer du inse att livet är den finaste gåvan vi fått. Och det ultimata kan alla nå, bara man bestämmer sig för det.
Janis ville inte heller avsluta sitt liv för vad ger det henne? Absolut inget. Jim var en underbar kille som verkligen var kär i henne men hon tänkte på sig själv, han var inte bra för henne i slutändan. En mentalt sjuk person som inte gav Janis de absolut bästa förutsättningarna i livet. Så hennes val var enligt mig det bästa hon kunde göra för att må så bra som möjligt.
Janis, en människa skapad av en författares drömmar om ett annat liv
Lite i efterhand...
Ja, ja jag är visst lite efter med här kommer också mitt sista inlägg :)
Slutet är som en lösning, samtidigt som ingenting löser sig. Janis fick se sitt norrsken men hon säger uttryckligen att hon ändå inte har fått redan på vad det ultimata är. Men kanske fick hon reda på det fast hon själv inte riktigt vet om det. När man läser om henne känns hon mer "hel" i slutet än i början. Som om hon har börjat inse, men vad vat jag inte.
Jag gillar inte slutet, känns som det var tvungen att bli så att hon krockade och allt det. Det skulle inte riktigt funka med att hon bara lämnade av Jim och sen körde hem. Som om inget hänt fast än så mycket gjort. Men jag tyckte ändå inte om det.
Allt som allt får ändå ett bra omdöme enligt mig. Verkligen värd tiden den tog att läsa! :D
// Nella
Slutet är som en lösning, samtidigt som ingenting löser sig. Janis fick se sitt norrsken men hon säger uttryckligen att hon ändå inte har fått redan på vad det ultimata är. Men kanske fick hon reda på det fast hon själv inte riktigt vet om det. När man läser om henne känns hon mer "hel" i slutet än i början. Som om hon har börjat inse, men vad vat jag inte.
Jag gillar inte slutet, känns som det var tvungen att bli så att hon krockade och allt det. Det skulle inte riktigt funka med att hon bara lämnade av Jim och sen körde hem. Som om inget hänt fast än så mycket gjort. Men jag tyckte ändå inte om det.
Allt som allt får ändå ett bra omdöme enligt mig. Verkligen värd tiden den tog att läsa! :D
// Nella
onsdag 29 september 2010
Min rapport. Dock inte från friheten, utan från de 50 senaste sidorna jag läst i ”Janis den Magnifika”. Den här delen bjuder på många händelser. Man träffar fyra nya karaktärer, som allihop påverkar Janis liv på ett eller annat sätt.
Den första nya personen är Sally, aka Sofia i Körsbärsdalen, som ger henne en gammal pistol. Sedan träffar vi Morgon, aka Jesus, och Viola, som inte direkt är någon stilikon. De har flytt från stressen av verkligheten och bosatt sig mitt ute i ingenstans. De hjälper Janis att bli frisk när hon har blivit nudelförgiftad och huggit sig i benet med en gammal slö brödkniv.
Den fjärde personen är Jim. Jim med de blå ögonen som är ganska snygg, men inte Janis typ. Eller?
Janis ställer sig en fråga i det här avsnittet:
”Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?”
Jag funderar en del på det där. Var det modigt? Eller var det att ta den lätta vägen ut? Och framförallt, kan det någonsin rättfärdigas att man tagit en annan människas liv?
Det är stora frågor, svåra funderingar. Inte undra på att Janis grubblar så mycket. Alla ser hur synd det var om de Emelie tog livet av, men ser någon hur synd det är om de som hon lämnade kvar? Både hennes föräldrar, Janis, alla människor runt omkring dom och alla de som var relaterade till de hon tog livet av.
Den första nya personen är Sally, aka Sofia i Körsbärsdalen, som ger henne en gammal pistol. Sedan träffar vi Morgon, aka Jesus, och Viola, som inte direkt är någon stilikon. De har flytt från stressen av verkligheten och bosatt sig mitt ute i ingenstans. De hjälper Janis att bli frisk när hon har blivit nudelförgiftad och huggit sig i benet med en gammal slö brödkniv.
Den fjärde personen är Jim. Jim med de blå ögonen som är ganska snygg, men inte Janis typ. Eller?
Janis ställer sig en fråga i det här avsnittet:
”Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?”
Jag funderar en del på det där. Var det modigt? Eller var det att ta den lätta vägen ut? Och framförallt, kan det någonsin rättfärdigas att man tagit en annan människas liv?
Det är stora frågor, svåra funderingar. Inte undra på att Janis grubblar så mycket. Alla ser hur synd det var om de Emelie tog livet av, men ser någon hur synd det är om de som hon lämnade kvar? Både hennes föräldrar, Janis, alla människor runt omkring dom och alla de som var relaterade till de hon tog livet av.
Så en stor fråga är:
Hur rättfärdigar man mord?
Men en annan minst lika stor fråga borde vara:
Hur rättfärdigar man självmord?
s. 148 till slutet
Idag var jag inte på svensklektionen (en aning sjuk) så detta kommer hemifrån! DUKTIG CHEY!
Jag gillar inte slutet. Eller nej föresten, jag hatar slut överhuvudtaget. Jag är nyfiken-i-en-strut och måste veta allt. Jag vill veta vad som händer sen eller rättare sagt jag måste få veta vad som händer sen! Att läsa en livslång bok skulle passa mig utmärkt.
Exakt varje bok jag läser triggar igång ett tjurigt och irriterat humör hos mig eftersom boken helt plötsligt bara är slut. Man dras ur den lilla bubblan man levde i för ett litet tag och inser att man kommer aldrig komma in i den igen, för nu är det slut. Slut, borta, finns inte mer. Man går tillbaka till verkligheten och allt är precis som vanligt. Jaha..?
Känner inte att jag vill ta upp någon speciell händelse, något jag däremot tänker på är att hon inte hittar det ultimata. Vad är det ultimata? Kanske är det inte bara en upplevelse, utan något man upplever hela livet? Det tror jag. För om man upplever någonting väldigt mäktigt och tänker: Detta är allt, det är det ultimata, så är det ju inte säkert att man inte känner så igen, starkare? Hela livet är kanske en enda stor upplevelse som man ska göra något utav och inte kasta bort. Det kanske är det som är poängen med denna boken? Att man ska ut och upptäcka, resa, göra så många utvecklande saker som möjligt. När man är klar kanske man känner att man har uppnått högsta nivån, att man har hunnit med allt man själv ville göra.
Galet rörigt inlägg men ja, min hjärna är ganska rörig den med.
Peace out :)
Jag gillar inte slutet. Eller nej föresten, jag hatar slut överhuvudtaget. Jag är nyfiken-i-en-strut och måste veta allt. Jag vill veta vad som händer sen eller rättare sagt jag måste få veta vad som händer sen! Att läsa en livslång bok skulle passa mig utmärkt.
Exakt varje bok jag läser triggar igång ett tjurigt och irriterat humör hos mig eftersom boken helt plötsligt bara är slut. Man dras ur den lilla bubblan man levde i för ett litet tag och inser att man kommer aldrig komma in i den igen, för nu är det slut. Slut, borta, finns inte mer. Man går tillbaka till verkligheten och allt är precis som vanligt. Jaha..?
Känner inte att jag vill ta upp någon speciell händelse, något jag däremot tänker på är att hon inte hittar det ultimata. Vad är det ultimata? Kanske är det inte bara en upplevelse, utan något man upplever hela livet? Det tror jag. För om man upplever någonting väldigt mäktigt och tänker: Detta är allt, det är det ultimata, så är det ju inte säkert att man inte känner så igen, starkare? Hela livet är kanske en enda stor upplevelse som man ska göra något utav och inte kasta bort. Det kanske är det som är poängen med denna boken? Att man ska ut och upptäcka, resa, göra så många utvecklande saker som möjligt. När man är klar kanske man känner att man har uppnått högsta nivån, att man har hunnit med allt man själv ville göra.
Galet rörigt inlägg men ja, min hjärna är ganska rörig den med.
Peace out :)
1+1=2?
" Jim stirrar på mig.
- Okej, skjut då, säger han efter en stund.
- Kliv ur bilen och gå här ifrån, säger jag.
- Nej, du får skjuta mig.
- Gå nu!
- Nej!
- Jo!
- Nej!
Vi jo-nejar en stund, sedan sänker jag pistolen och faller ihopa, mot honom.
Två trasor. Vi är två trasor.
Är två trasor starkare tillsammas eller förstärker vi bara varandras trasighet?
Jag vet inte, men jag tar chansen och kör så småningom vidare, o-kidnappad och glad över att Jim sitter bredvid mig."
Jag tror att Janis både mår bättre och sämre över att ha någon annan att bry sig om. Bättre för att hon kan fokusera på någon annan och glömma bort Emelie i alla fall en liten stund. Men samtidigt mår hon sämre för att hon får skuldkänslor över att hon faktiskt glömmer Emelie ibland och även för att hon nu även har Jims konstiga problem att ta tag i, det blir lite dubbeltrubbel, men samtidigt något som hjälper henne att simma upp mot ytan igen. Det är en smal balansgång hon går på, där varje snedsteg kan få oanade konsekvenser.
/Johanna
- Okej, skjut då, säger han efter en stund.
- Kliv ur bilen och gå här ifrån, säger jag.
- Nej, du får skjuta mig.
- Gå nu!
- Nej!
- Jo!
- Nej!
Vi jo-nejar en stund, sedan sänker jag pistolen och faller ihopa, mot honom.
Två trasor. Vi är två trasor.
Är två trasor starkare tillsammas eller förstärker vi bara varandras trasighet?
Jag vet inte, men jag tar chansen och kör så småningom vidare, o-kidnappad och glad över att Jim sitter bredvid mig."
Jag tror att Janis både mår bättre och sämre över att ha någon annan att bry sig om. Bättre för att hon kan fokusera på någon annan och glömma bort Emelie i alla fall en liten stund. Men samtidigt mår hon sämre för att hon får skuldkänslor över att hon faktiskt glömmer Emelie ibland och även för att hon nu även har Jims konstiga problem att ta tag i, det blir lite dubbeltrubbel, men samtidigt något som hjälper henne att simma upp mot ytan igen. Det är en smal balansgång hon går på, där varje snedsteg kan få oanade konsekvenser.
/Johanna
Vilja överleva
Jag ska över, Emelie.Titta bara ,jag ska över, och jag kommer inte att drunkna, kommer inte att dö som du, en av oss måste leva vidare, förstår du det, en av oss, annars är allt förgäves, alla drömmar, våra magnifika drömmar. s. 66
Något som imponerar mig från början är att hon ändå är bestämd på att leva vidare. Hennes liv behövde inte ta slut bara för Emelies gjorde det. Att hon redan från början verkar ha en vilja att leva vidare, vilket inte är självklart. De hade faktiskt något tillsammans, som de skulle förverkliga tillsammans, allt hon då fortsätter trots att hon blev lämnad ensam kvar. Det känns som hon är en strak person.
Något som imponerar mig från början är att hon ändå är bestämd på att leva vidare. Hennes liv behövde inte ta slut bara för Emelies gjorde det. Att hon redan från början verkar ha en vilja att leva vidare, vilket inte är självklart. De hade faktiskt något tillsammans, som de skulle förverkliga tillsammans, allt hon då fortsätter trots att hon blev lämnad ensam kvar. Det känns som hon är en strak person.
måndag 27 september 2010
Det jag först tänkt skriva om var incidenten med Jim på macken, men det finns inte så mycket mer att skriva än att han verkligen måste vara seriöst psykiskt sjuk. För allt som hände där varbjätte konstigt och galet.
Så jag tar det andra jag tänkte lite över, slutet.
-Vi ses, säger jag.
I slutet när Janis blir utskriven från sjukhuset efter hjärnskakningen och är på väg hem, Jim är inte fysiskt frisk, men är nog på bättringsvägen. Jim vill att Janis ska stanna kvar en stund på sjukhuset hos honom, men Janis vill inte, hon säger att hon har saker hon måste fixa hemma. Jag tror Janis blivit lite rädd för Jim, hon förstår nog kanske att det är bäst för henne själv att försöka stå ifrån honom. Hon klarar sig bättre utan honom, hon fick ju höra sanningen om hans liv innan de träffade varandra. Och jag tror inte hon frivilligt kommer hälsa på honom igen, hon vet ju också vad hon känt för honom och är kanske rädd att få tillbaka känslorna. Janis blev nog lite mer stabil när hon fick träffa sin bror, och han får nog henne att vilja kämpa.
Mina åsikter om boken nu när den är slut, är att jag tyckte den var bra, men sjuk. Slutet var bra, men inte oväntat. Mot slutet gick det bara utförs för Jim, och han kommer nog aldrig bli psykiskt frisk igen. Slutet är positivt, och ger en glimt av bättre framtid, när Janis simmar upp mot ljuset, och bryter vattenytan.
Så jag tar det andra jag tänkte lite över, slutet.
-Vi ses, säger jag.
I slutet när Janis blir utskriven från sjukhuset efter hjärnskakningen och är på väg hem, Jim är inte fysiskt frisk, men är nog på bättringsvägen. Jim vill att Janis ska stanna kvar en stund på sjukhuset hos honom, men Janis vill inte, hon säger att hon har saker hon måste fixa hemma. Jag tror Janis blivit lite rädd för Jim, hon förstår nog kanske att det är bäst för henne själv att försöka stå ifrån honom. Hon klarar sig bättre utan honom, hon fick ju höra sanningen om hans liv innan de träffade varandra. Och jag tror inte hon frivilligt kommer hälsa på honom igen, hon vet ju också vad hon känt för honom och är kanske rädd att få tillbaka känslorna. Janis blev nog lite mer stabil när hon fick träffa sin bror, och han får nog henne att vilja kämpa.
Mina åsikter om boken nu när den är slut, är att jag tyckte den var bra, men sjuk. Slutet var bra, men inte oväntat. Mot slutet gick det bara utförs för Jim, och han kommer nog aldrig bli psykiskt frisk igen. Slutet är positivt, och ger en glimt av bättre framtid, när Janis simmar upp mot ljuset, och bryter vattenytan.
sid. 100-147
Rapport 3:
Jag blev så glad när hon lämnade kvar Jim på campingen, men sen dyker han ju upp i hennes baklucka! Varför i hela friden skulle han göra det för? Han gör ju bara allt jobbigt. Det är inget fel på honom överlag, men något fel i hjärnan måste han ju ändå ha. För han sover ju flera dagar i sträck och ibland verkar det som om han är helt borta. Till exempel när han påstår att han visst berättade för henne att han mutade folk på motellet att komma och lyssna på honom, när han spelade piano, med hennes pengar. Och att hon sen bara tar det och säger att det är okej och att hon kan tjäna ihop lite pengar genom att jobba. Jag hade blivit jättearg, men sen är han ju också som en stor bebis. Klarar inte av något själv typ. Förutom när han är i det "vettiga" tillståndet.
Det var inget som jag fastnade för speciellt i just den här delen av boken, det får i så fall vara när hon hade lämnat campingen och var på väg i bilen igen på sida 115.
"Jag kör iväg. Sätter på radion, The voice of hip hop and R´n´B, på högsta volym, och sjunger med så gott jag kan i hopp om att det hoppiga, studsiga, skall få mig att känna mig hoppfull och så där glatt studsig inuti igen. En Janis på språng ut i det okända. En Janis som älskar språnget ut i det okända. En Janis som ska bli professionell äventyrerska när hon har tränat lite mer. Janis som älskar friheten! Tjoho!”
Känna sig hoppfull? Hur lång tid kan det ta innan man kan känna sig hoppfull igen, när ens bästa kompis precis har begått självmord utan att du anade något? Kan man någonsin göra det?
Livet måste ju verka rätt hopplöst. Liksom varför? Räckte inte jag? Gjorde jag något fel?
Svar kommer man väl aldrig att få, men måste man då grubbla över detta hela livet? Eller kommer man att glömma efter ett tag och komma på det igen ca 50 år senare när man tar upp gamla foton? Hur gör man för att glömma? Måste man glömma? Kan det verka känslokallt att glömma? Du har ju trots allt glömt din bästa vän, men om minnet av henne gör ont skulle hon då vilja att du komihåg? Fast det kan ju vara ditt fel att hon begick självmord, för hon sa ju inget, men hon visste kanske att du skulle försöka stoppa henne…
//Rebecka L
Jag blev så glad när hon lämnade kvar Jim på campingen, men sen dyker han ju upp i hennes baklucka! Varför i hela friden skulle han göra det för? Han gör ju bara allt jobbigt. Det är inget fel på honom överlag, men något fel i hjärnan måste han ju ändå ha. För han sover ju flera dagar i sträck och ibland verkar det som om han är helt borta. Till exempel när han påstår att han visst berättade för henne att han mutade folk på motellet att komma och lyssna på honom, när han spelade piano, med hennes pengar. Och att hon sen bara tar det och säger att det är okej och att hon kan tjäna ihop lite pengar genom att jobba. Jag hade blivit jättearg, men sen är han ju också som en stor bebis. Klarar inte av något själv typ. Förutom när han är i det "vettiga" tillståndet.
Det var inget som jag fastnade för speciellt i just den här delen av boken, det får i så fall vara när hon hade lämnat campingen och var på väg i bilen igen på sida 115.
"Jag kör iväg. Sätter på radion, The voice of hip hop and R´n´B, på högsta volym, och sjunger med så gott jag kan i hopp om att det hoppiga, studsiga, skall få mig att känna mig hoppfull och så där glatt studsig inuti igen. En Janis på språng ut i det okända. En Janis som älskar språnget ut i det okända. En Janis som ska bli professionell äventyrerska när hon har tränat lite mer. Janis som älskar friheten! Tjoho!”
Känna sig hoppfull? Hur lång tid kan det ta innan man kan känna sig hoppfull igen, när ens bästa kompis precis har begått självmord utan att du anade något? Kan man någonsin göra det?
Livet måste ju verka rätt hopplöst. Liksom varför? Räckte inte jag? Gjorde jag något fel?
Svar kommer man väl aldrig att få, men måste man då grubbla över detta hela livet? Eller kommer man att glömma efter ett tag och komma på det igen ca 50 år senare när man tar upp gamla foton? Hur gör man för att glömma? Måste man glömma? Kan det verka känslokallt att glömma? Du har ju trots allt glömt din bästa vän, men om minnet av henne gör ont skulle hon då vilja att du komihåg? Fast det kan ju vara ditt fel att hon begick självmord, för hon sa ju inget, men hon visste kanske att du skulle försöka stoppa henne…
//Rebecka L
3
Det jag tänker på med den här boken är att människorna i den är så himla tragiska. Mattförsäljaren som avskyr sitt jobb, Sally som blev sviken och lämnad ensam, motellägaren Klas som även han blivit lämnad och Jim.
Jim som är sjuk.
Jim som har rymt från ett psyksjukhus.
Jim som var tvångintagen.
Jim som är manodepressiv.
Jim som Janis förälskar sig i, där deras förhållande helt plötsligt blir extremt destruktivt.
Jag känner inget hat gentemot Jim. Jag kan se framför mig vad Janis såg i honom. Det är först när han kidnappar henne som jag känner att där skulle det tagit stopp. Varför gör inte Janis någonting?! Varför ser hon det som ett spännande äventyr?!
Jo, Janis är blind av sorg.
Jim som är sjuk.
Jim som har rymt från ett psyksjukhus.
Jim som var tvångintagen.
Jim som är manodepressiv.
Jim som Janis förälskar sig i, där deras förhållande helt plötsligt blir extremt destruktivt.
Jag känner inget hat gentemot Jim. Jag kan se framför mig vad Janis såg i honom. Det är först när han kidnappar henne som jag känner att där skulle det tagit stopp. Varför gör inte Janis någonting?! Varför ser hon det som ett spännande äventyr?!
Jo, Janis är blind av sorg.
Så vi ligger i sängen och håller om varandra i handen
och försöker krama bort allt som gör ont, i honom och i mig.
Det är vackert men samtidigt vet man att så här ska det ju inte vara. Det är så orätt men på något sjukt sätt är det alldeles perfekt, för dom. För Janis och Jim, trots allt.
Himlen
I den här delen av boken kommer Janis till himlen inte bara en gång utan två gånger, tror hon i alla fall.
"Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså. Fattas bara en vit duva och ett vitt gammalt stenhus istället för den här röda trävillan, som Sally, som hon heter, har bott i under hela sitt liv. Hon är åttiotre år gammal men hugger ved varje morgon och promenerar minst en timme i skogen tillsammans med sin döda hunds ande."
Sally föreställer jag mig som en dam med vitt hår, senig och rynkig, men full av liv. En person som tar hand om andra, som älskar att sitta ner framför en kopp med kaffe och prata om sitt liv och trots att det inte alltid har varit så bra, med missfall och en man som lämnade henne för någon annan, så har hon ändå accepterat hur hennes liv har varit och grämer sig inte så mycket över att det inte blev perfekt, för ingenting kan ju vara perfekt och det är ju det som gör allt speciellt.
"Så skönt, det är över, jag är buren, av Jesus till på köpet, tack och lov att det inte var en lögn allt jag trott på.
Vaggas, djupt inne i en famn, stor, stark, snäll, en doft av skog, himmel, hav frihet. Han nynnar på något, Jesus, nynnar på en melodi jag känner igen men inte kan komma på vilken det är. Hans röst är mörkare än jag trodde, grövre, och hans famn känns också större, mer muskulös än jag föreställt mig. Inte så att jag tänkt mig honom feminint byggd, men lite mindre grov, lite mindre stor. Fast det är skönt nu. Skönt med den här stora famnen."
Hur kunde hon vara så tanklös att hon simmade över en älv, söp sig full och lyckades hugga sig själv i benet. Även om hon just då bara ville dö, så tror jag inte att hon egentligen ville det. Hon hade sådan tur när hon blev räddad av Morgan, hon kunde ju lika bra ha dött, bara p.g.a. ett litet misstag.
Fast utan det misstaget så hade hon inte träffat Jim. Men varför vill han inte berätta något om sig själv? Vad är det han försöker dölja?
/ Johanna
"Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså. Fattas bara en vit duva och ett vitt gammalt stenhus istället för den här röda trävillan, som Sally, som hon heter, har bott i under hela sitt liv. Hon är åttiotre år gammal men hugger ved varje morgon och promenerar minst en timme i skogen tillsammans med sin döda hunds ande."
Sally föreställer jag mig som en dam med vitt hår, senig och rynkig, men full av liv. En person som tar hand om andra, som älskar att sitta ner framför en kopp med kaffe och prata om sitt liv och trots att det inte alltid har varit så bra, med missfall och en man som lämnade henne för någon annan, så har hon ändå accepterat hur hennes liv har varit och grämer sig inte så mycket över att det inte blev perfekt, för ingenting kan ju vara perfekt och det är ju det som gör allt speciellt.
"Så skönt, det är över, jag är buren, av Jesus till på köpet, tack och lov att det inte var en lögn allt jag trott på.
Vaggas, djupt inne i en famn, stor, stark, snäll, en doft av skog, himmel, hav frihet. Han nynnar på något, Jesus, nynnar på en melodi jag känner igen men inte kan komma på vilken det är. Hans röst är mörkare än jag trodde, grövre, och hans famn känns också större, mer muskulös än jag föreställt mig. Inte så att jag tänkt mig honom feminint byggd, men lite mindre grov, lite mindre stor. Fast det är skönt nu. Skönt med den här stora famnen."
Hur kunde hon vara så tanklös att hon simmade över en älv, söp sig full och lyckades hugga sig själv i benet. Även om hon just då bara ville dö, så tror jag inte att hon egentligen ville det. Hon hade sådan tur när hon blev räddad av Morgan, hon kunde ju lika bra ha dött, bara p.g.a. ett litet misstag.
Fast utan det misstaget så hade hon inte träffat Jim. Men varför vill han inte berätta något om sig själv? Vad är det han försöker dölja?
/ Johanna
Jim kidnappar
"Jim har kidnappat mig. Det är så absurt att jag då och då måste nypa mig i armen för att inse att det inte är en dröm där jag sitter och kör med honom bredvid. Han har hela tiden pistolen i ena handen och blicken är riktad antingen mot mig eller mot orden i min dagbok."
Varför gör han så? är det för att han vill ha svar på, om Janis verkligen har några känslor för Jim. Om nu Jim är så förälskad i Janis så tror jag inte att han skulle vilja skjuta henne med pistolen. Men på något sätt så tycker Janis om Jim, att det är något speciellt med honom som hon gillar. Jag själv tycker att han är väldigt konstig.
Varför gör han så? är det för att han vill ha svar på, om Janis verkligen har några känslor för Jim. Om nu Jim är så förälskad i Janis så tror jag inte att han skulle vilja skjuta henne med pistolen. Men på något sätt så tycker Janis om Jim, att det är något speciellt med honom som hon gillar. Jag själv tycker att han är väldigt konstig.
2
Man får många funderingar under resans gång när man läser boken. En tanke jag har är varför? Det är mycket dramatik o konstiga bitar som jag inte riktigt förstår men i det stora hela är boken bra dock är jag själv ingen läsarfantast och gör det mest för jag måste. Men jag tycker vändningen i boken är bra när Janis har varit hos Viola och Morgan ett tag för att sedan helt oväntat ge sig av tyvärr är det lite förutsägbart att Jim åker efter men det gör att man får svar på vissa av det gåtor som finns runt honom. Jag tyckeer det skulle va kul att se filmen om Janis den magnifika man skulle nog få en väldigt bra inlevelse i storyn.
MASSAK
"Dagen efter massakern, som det stod på tidningarnas löpsedlar, låg jag i min säng och stirrade upp i taket och kände mig förlamad i hela kroppen och i skallen också.."
När det kommer in inslag om Emelies händelse och får veta lite om så blir boken lite intressantare, alltså Det är ju en rätt ovanlig händelse den är ju ganska sällsynt. Liksom det har aldrig hänt att en tjej varit massak...Varför väljer Johanna att göra så? Att välja att Emelie blir en massak?
När det kommer in inslag om Emelies händelse och får veta lite om så blir boken lite intressantare, alltså Det är ju en rätt ovanlig händelse den är ju ganska sällsynt. Liksom det har aldrig hänt att en tjej varit massak...Varför väljer Johanna att göra så? Att välja att Emelie blir en massak?
Bara jag kommer över
"Jag har kommit fram till en älv. Med strida strömmar. Det är en bra bit över till den andra sidan men jag ska över. Jag klär av mig naken och står så en stund invid strandkanten innan jag tar på mig baddräkten."
Varför vill hon så gärna över?
Tror hon att det ska bli bättre på den andra sidan?
Ville hon bara ha en utmaning?
Det känns mer som om hon vill ha en utmaning eller att hon bara är förvirrad och vill komma bort från allt. Jag tror att hon kan rensa sina tankar när hon simmar i vattnet, att hon behöver den tystnaden som bara vattnet kan ge. Det känns som om hon tror att bara hon kommer över så kommer allt bli bra igen eller som att om hon klara det här kan hon klara vad som helst. Man märker vilken besvikelse som uppstår när hon väl kommer fram, hon trodde det skulle vara annorlunda, trodde att det skulle finnas en väg tillbaka.
Varför vill hon så gärna över?
Tror hon att det ska bli bättre på den andra sidan?
Ville hon bara ha en utmaning?
Det känns mer som om hon vill ha en utmaning eller att hon bara är förvirrad och vill komma bort från allt. Jag tror att hon kan rensa sina tankar när hon simmar i vattnet, att hon behöver den tystnaden som bara vattnet kan ge. Det känns som om hon tror att bara hon kommer över så kommer allt bli bra igen eller som att om hon klara det här kan hon klara vad som helst. Man märker vilken besvikelse som uppstår när hon väl kommer fram, hon trodde det skulle vara annorlunda, trodde att det skulle finnas en väg tillbaka.
Film?
Jag slogs av en tanke.
Jag gillar helt ärligt inte den här boken.
Några började prata om nån film, dra paraller till den från boken. Och då tänkte jag, den här boken skulle vara riktigt bra om den var en film!
Ni vet, vissa bra filmer skriver man som en bok, den känns lite som en sån. Som att den redan finns som film, och boken är inte lika bra som filmen. Jag gillar filmen (som inte finns) men inte boken. Mysko?
/Linda
Jag gillar helt ärligt inte den här boken.
Några började prata om nån film, dra paraller till den från boken. Och då tänkte jag, den här boken skulle vara riktigt bra om den var en film!
Ni vet, vissa bra filmer skriver man som en bok, den känns lite som en sån. Som att den redan finns som film, och boken är inte lika bra som filmen. Jag gillar filmen (som inte finns) men inte boken. Mysko?
/Linda
Kärlek, kanske. Eller?
Kärlek, det är så sjukt, ursäkta ordvalet, jävla komplicerat. Tror jag.
Eller är det det? Om det nu är så komplicerat, hur kan Janis känna så starkt för Jim så fort? Jim, hon har inte ens anat hans existens fören de senaste dagarna och ändå är det möjligt för henne att inte långt ifrån älska honom. Är det då så fruktansvärt komplicerat? Eller det kanske rent av inte är någon kärlek alls i det hon känner, det kanske bara är, som hon själv uttrycker det, ett behov av att känna sig mindre ensam. Känslan av att vara två som tar övertag och får en att tro att personen i fråga skulle kunna vara den rätta. Kanske är det just detta som gör det komplicerat, älskar hon Jim? Vill hon dela resten av sitt liv med honom eller är det bara en slags trygghet för stunden?
Det vet man nog inte ens själv, om man nu skulle hamna i den situationen. Det är bästa är väl att bara låta livet ha sin gång och inte tänka så mycket på det, så kommer vi efter hand tillbaka till ödet hur som helst...
Eller är det det? Om det nu är så komplicerat, hur kan Janis känna så starkt för Jim så fort? Jim, hon har inte ens anat hans existens fören de senaste dagarna och ändå är det möjligt för henne att inte långt ifrån älska honom. Är det då så fruktansvärt komplicerat? Eller det kanske rent av inte är någon kärlek alls i det hon känner, det kanske bara är, som hon själv uttrycker det, ett behov av att känna sig mindre ensam. Känslan av att vara två som tar övertag och får en att tro att personen i fråga skulle kunna vara den rätta. Kanske är det just detta som gör det komplicerat, älskar hon Jim? Vill hon dela resten av sitt liv med honom eller är det bara en slags trygghet för stunden?
Det vet man nog inte ens själv, om man nu skulle hamna i den situationen. Det är bästa är väl att bara låta livet ha sin gång och inte tänka så mycket på det, så kommer vi efter hand tillbaka till ödet hur som helst...
Grubbligt
"Akta dig, han verkar göra dig grubbligare än du redan är" skulle brorsan sagt.
Kände bara medhåll från min sida när jag läste den meningen.
Janis tror att hennes brorsa skulle ha tyckt så, och det tror jag också. Han är ju den som tröstar och hjälper Janis när hon har det svårt, han står upp för henne och är hennes klippa. Och man märker så tydligt hela tiden att Jim verkligen får Janis att grubbla mer. Han stör hela hennes tankegångar, hon bli mer förvirrad ju mer hon umgås med honom. I början kände hon trygghet hos honom men sen blir hon lite rädd för sina snabba känslor, och sen när Jim helt plötsligt dyker upp i hennes baklucka blir hon nog rätt förvirrad och fundersam, hon får blandade känslor och vet inte vad hon ska göra. Hon märker väl kanske även att han från och till beter sig rätt konstigt och har stora svängningar i humöret. Men hon gillar honom väldigt mycket, och ibland kan hon knappt tänka sig att vara utan honom. Men Janis verkar ju själv inte helt normal. Mycket nog beroende på allt som hänt, men hon har ju alltid varit en grubblare. Frågan är om det gör henne bättre eller sämre att hitta Jim, som å själv har mycket problem och humörsvängningar, kan dom hitta tröst i varandra, eller går det sakta men säkert utförs för båda två och bara en röra av alltihop? Jag tror Janis på lång sikt snabbare blivit bättre om inte Jim hade kommit in i hennes röriga livsbild.
Kände bara medhåll från min sida när jag läste den meningen.
Janis tror att hennes brorsa skulle ha tyckt så, och det tror jag också. Han är ju den som tröstar och hjälper Janis när hon har det svårt, han står upp för henne och är hennes klippa. Och man märker så tydligt hela tiden att Jim verkligen får Janis att grubbla mer. Han stör hela hennes tankegångar, hon bli mer förvirrad ju mer hon umgås med honom. I början kände hon trygghet hos honom men sen blir hon lite rädd för sina snabba känslor, och sen när Jim helt plötsligt dyker upp i hennes baklucka blir hon nog rätt förvirrad och fundersam, hon får blandade känslor och vet inte vad hon ska göra. Hon märker väl kanske även att han från och till beter sig rätt konstigt och har stora svängningar i humöret. Men hon gillar honom väldigt mycket, och ibland kan hon knappt tänka sig att vara utan honom. Men Janis verkar ju själv inte helt normal. Mycket nog beroende på allt som hänt, men hon har ju alltid varit en grubblare. Frågan är om det gör henne bättre eller sämre att hitta Jim, som å själv har mycket problem och humörsvängningar, kan dom hitta tröst i varandra, eller går det sakta men säkert utförs för båda två och bara en röra av alltihop? Jag tror Janis på lång sikt snabbare blivit bättre om inte Jim hade kommit in i hennes röriga livsbild.
s. 51-100
Jag fastnade för ett väldigt kraftfullt citat som slog ner som en blixt i mina tankar och startade igång min hjärna. Det fick mig att tänka till ordentligt. Det fick mig att vilja säga imot.
Jag strör bara död omkring mig. Emelie. Rådjuret. Vad kommer härnäst?
Jag blir lite arg på henne. Att hon tror att det är hennes fel. Men jag tror det är en tanke många väldigt ofta får när det händer något med ens nära och kära. Man tänker; Det var mitt fel, varför gjorde jag inte så eller det? Man undrar vad man själv gjort för fel, letar efter bidragande faktorer som man själv skapat.
När jag ser att hon känner på det viset så känner jag hennes sorg samtidigt som jag känner en slags osäkerhet. Hon är inte riktigt medveten om hur mycket hon betydde för Emelie. Emelie hade nog inte velat att Janis skulle känna på det viset, må så dåligt efter hennes död och nästan ta på sig skulden för den.
Jag tyckte att det var så himla klockrent när hon trodde att Morgan var Jesus. Jag låg hemma i min soffa, insvept i en filt och skrattade för mig själv. Hur hon var lite småtjurig över att hon minnsan hade bett honom om hjälp många gånger men att han aldrig hade kommit. En favorit är när hon plötsligt inser att detta inte är Jesus:
Mannen som bär mig är inte Jesus. Nej, det kan omöjligt vara han, för Jesus kan inte vara en bodybuildare med ring i örat, acneärr, rakat hår, mörk skäggstubb och ögonbryn som nästan växer ihop.
- Du borde noppa ögonbrynen, flyger det ur mig.
Då skrattade jag ännu värre och högre, det var till och med så att min mamma fick komma och säga till mig. Ännu en gång har min lite halvtaskiga humor krälat fram från sitt gömställe. Denna "delen" tyckte jag var rolig, härlig och fri men uppretande och irriterande på samma gång!
söndag 26 september 2010
Två blir en
’’Jim rör vid min arm. Hela jag blir varm. Han är underlig och underbar. Jag skulle vilja röra vid hans hud, skulle vilja att han rör vid mig, behöver tröst, så mycket tröst, men låter bli att ens antyda längtan, låter bli att ens vända mig mot honom, se på honom.’’
Kärlek, den röda tråden genom denna del. Men det blir inte en rak väg för dem, problem och hinder möter Janis och Jim väldigt tidig på deras resa. Utan inbjudan åker Jim med på resan som egentligen skulle göras ensam av henne. Han hoppar i bagageluckan efter att ha följt efter henne med moppen. Hon lämnade honom i tältet sovandes och ovetande om att hon lämnade området för gott. Så fort han vaknade så insåg han att hon var borta. Han gav sig iväg efter henne och hoppade in i backluckan då hon var utom synhåll. Väl tillbaka sen så upptäcker hon honom genom medvetna oljud, ett skott avlossas men ingen kommer till skada. Under en period så var hon kidnappad av honom, på sätt och vis. Han höll pistolen mot henne och tvingade henne att köra vidare men jag är mycket osäker på om han verkligen hade kunnat skjuta henne efter att ha sagt att det är hon som håller honom levande. Men tillslut så samsas de och Janis förstår verkligen att det är något speciellt med Jim, något hon inte vill vara utan en sekund…
Berättelsen tar många vändningar under denna del, lika så i de föregående delarna av boken. Under hela boken så har hon varit väldigt konfunderad över om hon står skyldig till Emelies självmord, om hon kunde förhindrat det. Om hon inte hade varit så självupptagen och pratat om killar så hade hennes liv räddats, eller? Det är en plåga för Janis, för hon vet att hon aldrig kommer få veta svaret på denna fråga. Emelie är död och utan henne finns det inget svar så hon får helt enkelt plågas av tanken av att ha kunnat rädda ett liv.
Denna del av boken är enligt mitt tyckande mycket mer positiv än de förra delarna, hemlängtan och sorg har funnits i alla delar. Men i denna så finns även hopp och lycka, känslan av att vara fri börjar infinna sig i henne. Hon börjar helt enkelt inse vilka möjligheter hon har nu, Janis kan skapa det drömliv hon alltid tänkt på. Men kommer det verkligen bli så underbart som hon föreställt sig? Alla förhoppningar, kommer dem uppfyllas eller sjunka som en sten i vattnet? Allt detta är mycket svårt att svara på men som sagt så tycker jag att hennes framtid ljusnats upp en hel del, en positiv framtid kan kanske väntas för henne. Om inte det blir för dem, Janis och Jim som har började deras resor som två men nu verkar sjunkit samman till en enhet.
Att fortsätta resan är nu enda alternativet, finns inte längre någon återvändo…
’’Jim rör vid min arm. Hela jag blir varm. Han är underlig och underbar. Jag skulle vilja röra vid hans hud, skulle vilja att han rör vid mig, behöver tröst, så mycket tröst, men låter bli att ens antyda längtan, låter bli att ens vända mig mot honom, se på honom.’’
Kärlek, den röda tråden genom denna del. Men det blir inte en rak väg för dem, problem och hinder möter Janis och Jim väldigt tidig på deras resa. Utan inbjudan åker Jim med på resan som egentligen skulle göras ensam av henne. Han hoppar i bagageluckan efter att ha följt efter henne med moppen. Hon lämnade honom i tältet sovandes och ovetande om att hon lämnade området för gott. Så fort han vaknade så insåg han att hon var borta. Han gav sig iväg efter henne och hoppade in i backluckan då hon var utom synhåll. Väl tillbaka sen så upptäcker hon honom genom medvetna oljud, ett skott avlossas men ingen kommer till skada. Under en period så var hon kidnappad av honom, på sätt och vis. Han höll pistolen mot henne och tvingade henne att köra vidare men jag är mycket osäker på om han verkligen hade kunnat skjuta henne efter att ha sagt att det är hon som håller honom levande. Men tillslut så samsas de och Janis förstår verkligen att det är något speciellt med Jim, något hon inte vill vara utan en sekund…
Berättelsen tar många vändningar under denna del, lika så i de föregående delarna av boken. Under hela boken så har hon varit väldigt konfunderad över om hon står skyldig till Emelies självmord, om hon kunde förhindrat det. Om hon inte hade varit så självupptagen och pratat om killar så hade hennes liv räddats, eller? Det är en plåga för Janis, för hon vet att hon aldrig kommer få veta svaret på denna fråga. Emelie är död och utan henne finns det inget svar så hon får helt enkelt plågas av tanken av att ha kunnat rädda ett liv.
Denna del av boken är enligt mitt tyckande mycket mer positiv än de förra delarna, hemlängtan och sorg har funnits i alla delar. Men i denna så finns även hopp och lycka, känslan av att vara fri börjar infinna sig i henne. Hon börjar helt enkelt inse vilka möjligheter hon har nu, Janis kan skapa det drömliv hon alltid tänkt på. Men kommer det verkligen bli så underbart som hon föreställt sig? Alla förhoppningar, kommer dem uppfyllas eller sjunka som en sten i vattnet? Allt detta är mycket svårt att svara på men som sagt så tycker jag att hennes framtid ljusnats upp en hel del, en positiv framtid kan kanske väntas för henne. Om inte det blir för dem, Janis och Jim som har började deras resor som två men nu verkar sjunkit samman till en enhet.
Att fortsätta resan är nu enda alternativet, finns inte längre någon återvändo…
Frågor utan svar
Janis, Johanna Nilssons äventyrliga sida. Det är det första som slår mig när jag läser denna del, hur hon på något sätt lever sin dröm genom Janis. Genom att fly och leta efter friheten, det ultimata. Johanna Nilsson verkar vara en person som ung också ville resa och se vart hon leddes, om hon kunde förbättra livet genom att ta chansen att rymma hemifrån. Men som sagt så har inte många det modet eller ”turen” att kunna ta sig ut i det fria utan att bli polisanmäld som saknad osv. Det är det fina med böcker, man kan helt enkelt bestämma själv hur handlingen ska fortlöpa. Men som sagt tror jag att Johanna var en drömmare och äventyrare som liten, en som ville se världen med dens egna ögon.
’’Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?’’ Detta citat bekräftade mycket av det jag tänkte på angående hennes tankar, befrielsen fanns den verkligen om man valde att försvinna från jordlivet? Ett svar på den frågan finns inte men det berättade ändå väldigt mycket om hennes tankegångar och känslor för Emelies handlingar. Janis försvarar Emelie samtidigt som hon känner sig sviken av henne, hon förstår att hon hade det tufft men tycker samtidigt att det var lite Emelies fel att det gick som det gick. Hon tycker att hon borde stått på sig mer och i alla fall kunnat berätta om hennes tankar och om vad hon planerade. Och ovanpå allt detta så anser hon att det är lite hennes fel att hon inte såg vad som skulle ske, att hon inte kunde ana något. Förstår ni röran som finns i hennes huvud? Hon vet inte längre vad som är rätt eller fel, hur ska hon då kunna bedöma andra saker som pågår o hennes liv? Helt omöjligt måste jag säga, hennes liv är en röra där problemen ligger och trycker på henne varje sekund… Enda sättet att gå vidare är att släppa allt och tänka på annat, det som man håller kärt om hjärtat!
Janis, Johanna Nilssons äventyrliga sida. Det är det första som slår mig när jag läser denna del, hur hon på något sätt lever sin dröm genom Janis. Genom att fly och leta efter friheten, det ultimata. Johanna Nilsson verkar vara en person som ung också ville resa och se vart hon leddes, om hon kunde förbättra livet genom att ta chansen att rymma hemifrån. Men som sagt så har inte många det modet eller ”turen” att kunna ta sig ut i det fria utan att bli polisanmäld som saknad osv. Det är det fina med böcker, man kan helt enkelt bestämma själv hur handlingen ska fortlöpa. Men som sagt tror jag att Johanna var en drömmare och äventyrare som liten, en som ville se världen med dens egna ögon.
’’Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?’’ Detta citat bekräftade mycket av det jag tänkte på angående hennes tankar, befrielsen fanns den verkligen om man valde att försvinna från jordlivet? Ett svar på den frågan finns inte men det berättade ändå väldigt mycket om hennes tankegångar och känslor för Emelies handlingar. Janis försvarar Emelie samtidigt som hon känner sig sviken av henne, hon förstår att hon hade det tufft men tycker samtidigt att det var lite Emelies fel att det gick som det gick. Hon tycker att hon borde stått på sig mer och i alla fall kunnat berätta om hennes tankar och om vad hon planerade. Och ovanpå allt detta så anser hon att det är lite hennes fel att hon inte såg vad som skulle ske, att hon inte kunde ana något. Förstår ni röran som finns i hennes huvud? Hon vet inte längre vad som är rätt eller fel, hur ska hon då kunna bedöma andra saker som pågår o hennes liv? Helt omöjligt måste jag säga, hennes liv är en röra där problemen ligger och trycker på henne varje sekund… Enda sättet att gå vidare är att släppa allt och tänka på annat, det som man håller kärt om hjärtat!
lördag 25 september 2010
2
Jag vill hem.
Jag strör bara död omkring mig.
Emelie. Rådjuret.
Vad ska komma härnäst?
Janis tar itu med sina skuldkänslor. Det är så brutalt, rått och hemskt men så underbart bra att läsa om. Jag sitter helt fastklistrad när jag läser sida efter sida om hur Janis tar sig igenom den här oerhörda krisen.
Och jag ler när hon kommer fram till Sally. Den gamla damen som levt ett tragiskt liv men som ändå är nöjd. Den gamla damen som fann sin själsfrände i en hund. Den gamla damen som blev sviken men som fortsatte ändå.
Hon får tårar i ögonen.
Det barska i hennes ansikte har försvinnit.
Nu finns bara snällhet och sorg och en glädje som gör mig rörd.
inlägg två
sidan 52-100.
"Dörren öppnas. Hon ser elak ut. Som en pepparkakshushäxa.
Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså."
Det här tycker jag är ett mycket bra exempel på att det är insidan som räknas inte utsidan! För först går hon helt efter första intryck och utseende, men sen när hon väl har lärt känna insidan av den här personen ändrar hon helt uppfattning.
"Dörren öppnas. Hon ser elak ut. Som en pepparkakshushäxa.
Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså."
Det här tycker jag är ett mycket bra exempel på att det är insidan som räknas inte utsidan! För först går hon helt efter första intryck och utseende, men sen när hon väl har lärt känna insidan av den här personen ändrar hon helt uppfattning.
Sida 52-99
Rapport 2
Jag gillar inte Jim, så är det bara. Det är något skumt med honom, något riktigt skumt. Men jag gillar tanken på att bo i ett läger mitt ute i skogen. Det hade faktiskt inte varit helt fel, ungefär som att campa året runt och tänk att kunna sitta runt en lägereld och mysa varje dag. Är det frihet kanske? Att bo i skogen och leva helt på naturen och inte ha ett fast jobb. Nja, jag vet inte. För visst är man fortfarande bunden till staten genom skatt eller dyl.? Och på vintern klarar man sig nog inte så långt utan att behöva köpa proviant. Så då är man ju fortfarande beroende av samhället trots allt. Om detta nu ens vore frihet. Men om vi nu antar att man bor ute i skogen med ett självförsörjande lantbruk. Man har kossor, grisar, får, hönor, odlingar m.m. Du får mjölk och kött av kossorna, skinka av grisarna, kläder av fåren, potatis från odlingarna o.s.v. Då är väl man fri? Fast kanske inte för man är ju fortfarande skyldig att följa lagar och regler.
Något jag fastnade för på den här biten var när hon hade simmat över floden och inte kunde komma tillbaks, utan började tro att hon skulle dö där. Och att sen komma på tanken att tillbringa sina sista minuter full? Men egentligen hade det kanske varit rätt härligt att tappa medvetandet och inte känna smärtan lika starkt. För om man nu trodde att sin sista stund var kommen skulle det nog dyka upp rätt mycket tankar i huvudet både roliga och mindre bekväma. Man skulle nog tänka på allt som man hade velat prova på och saker som man hade velat göra annorlunda, på alla sina vänner och sin familj, kommer de sakna en? Eller kommer de bara vara glada att slippa? Inte för att jag tror det, men ändå. Det finns ju alltid någon som kommer att sakna en, även om många inte tror det...
//Rebecka L
Jag gillar inte Jim, så är det bara. Det är något skumt med honom, något riktigt skumt. Men jag gillar tanken på att bo i ett läger mitt ute i skogen. Det hade faktiskt inte varit helt fel, ungefär som att campa året runt och tänk att kunna sitta runt en lägereld och mysa varje dag. Är det frihet kanske? Att bo i skogen och leva helt på naturen och inte ha ett fast jobb. Nja, jag vet inte. För visst är man fortfarande bunden till staten genom skatt eller dyl.? Och på vintern klarar man sig nog inte så långt utan att behöva köpa proviant. Så då är man ju fortfarande beroende av samhället trots allt. Om detta nu ens vore frihet. Men om vi nu antar att man bor ute i skogen med ett självförsörjande lantbruk. Man har kossor, grisar, får, hönor, odlingar m.m. Du får mjölk och kött av kossorna, skinka av grisarna, kläder av fåren, potatis från odlingarna o.s.v. Då är väl man fri? Fast kanske inte för man är ju fortfarande skyldig att följa lagar och regler.
Något jag fastnade för på den här biten var när hon hade simmat över floden och inte kunde komma tillbaks, utan började tro att hon skulle dö där. Och att sen komma på tanken att tillbringa sina sista minuter full? Men egentligen hade det kanske varit rätt härligt att tappa medvetandet och inte känna smärtan lika starkt. För om man nu trodde att sin sista stund var kommen skulle det nog dyka upp rätt mycket tankar i huvudet både roliga och mindre bekväma. Man skulle nog tänka på allt som man hade velat prova på och saker som man hade velat göra annorlunda, på alla sina vänner och sin familj, kommer de sakna en? Eller kommer de bara vara glada att slippa? Inte för att jag tror det, men ändå. Det finns ju alltid någon som kommer att sakna en, även om många inte tror det...
//Rebecka L
onsdag 22 september 2010
Okej, inledningen känns inte helt lovande. Långa rabblande meningar, mycket parenteser och sidostick, mycket ”jag är tonåring och tror jag är djupast och ensammast i världen”. Av någon anledning påminner boken mig om Per Nilssons ungdomsroman Ett annat sätt att vara ung. Det är helt olika huvudteman i böckerna, men huvudkaraktärerna är ungefär lika gamla, har massor med tankar kring livet och hur det ska levas, böckerna ger samma rabblande känsla. Ett annat sätt att vara ung läste jag för ungefär tre år sedan, och om jag ska vara helt ärlig känns Janis den Magnifika som något jag hade uppskattat mer då än nu. Men jag ger den en chans. Det har ju trots allt funnits en tid när jag kände igen mig i mycket av det där.
Vidare framåt en bit i boken kommer vi till det ultimata. Detta märkliga koncept, att det finns något främmande där ute någonstans som skulle göra allting rätt och bra, som skulle vara det upphöjda. Det ägnas mycket tid åt det där, att det finns en massa grejer som man ska hitta, och allting finns alltid någon annanstans. Idén att åka iväg alldeles ensam känns väldigt främmande för mig, speciellt efter en sådan traumatisk upplevelse.
Jag har växt upp med tryggheten att det är alltid finns ett stöd att hämta någonstans. Från början var det föräldrar, lite senare de äldre, stora tjejerna man såg upp till, därefter nära kompisar. Janis saknar stora delar av ett socialt supportsystem. Hon beskriver målande hur hennes föräldrar mer liknar medelålders personer fasta i ett ungdomstänk, som emellanåt gör försök till något som ska likna föräldraskap men för det mesta mest tittar på.
”De hade rätt stora brister… larviga, långsinta, grälsjuka på saftglasnivå emellanåt och när det kom in alkohol i bilden så flippade de ur totalt och förvandlades till fjortisar som jag och Emelie var tvungna att röja upp efter och ta hand om under bakfylledagen som följde.
Men vi var i alla fall älskade.
Räcker det med kärlek?”
Vidare framåt en bit i boken kommer vi till det ultimata. Detta märkliga koncept, att det finns något främmande där ute någonstans som skulle göra allting rätt och bra, som skulle vara det upphöjda. Det ägnas mycket tid åt det där, att det finns en massa grejer som man ska hitta, och allting finns alltid någon annanstans. Idén att åka iväg alldeles ensam känns väldigt främmande för mig, speciellt efter en sådan traumatisk upplevelse.
”Ungar ska pröva sina vingar i min ålder. Inte ta en pistol och skjuta skallen av sju personer plus sig själv."
Jag har växt upp med tryggheten att det är alltid finns ett stöd att hämta någonstans. Från början var det föräldrar, lite senare de äldre, stora tjejerna man såg upp till, därefter nära kompisar. Janis saknar stora delar av ett socialt supportsystem. Hon beskriver målande hur hennes föräldrar mer liknar medelålders personer fasta i ett ungdomstänk, som emellanåt gör försök till något som ska likna föräldraskap men för det mesta mest tittar på.
”De hade rätt stora brister… larviga, långsinta, grälsjuka på saftglasnivå emellanåt och när det kom in alkohol i bilden så flippade de ur totalt och förvandlades till fjortisar som jag och Emelie var tvungna att röja upp efter och ta hand om under bakfylledagen som följde.
Men vi var i alla fall älskade.
Räcker det med kärlek?”
Dessutom har nu hennes bästa vän, och nog den enda riktiga vännen, gått och tagit livet av sig. Janis saknar stödet från föräldrar, eller vuxenpersoner över huvudtaget, från vänner. Den enda som verkar finnas där är hennes bror Elvis. Men även han har sitt eget liv nu, med flickvän och egen lägenhet. Så när man då inte har någon att luta sig på, är det då man försöker hitta något i sig själv att stödja sig emot?
Kanske det ultimata?
Sida 1-51
Rapport 1:
Jag tycker att det är ett bra upplägg, med att man inte får reda på med en gång varför hon har stuckit. Det gör att man vill fortsätta läsa. Men som det stod i recensionerna, går för fort fram. Jag vill ha långa scener så att man lär känna varenda person på vägen på riktigt och med mer ingående beskrivningar av saker och ting, så att man nästan kan se det framför sig och på så sätt vara med i berättelsen. Fast boken är trots allt mycket bättre än vad jag förväntade mig, för jag gillar konceptet med att hon ger sig ut på en bilfärd för att hitta det ”ultimata” och samtidigt försöka komma på vad frihet är.
Något som jag reagerade på var på sida 33.
- Jag blev vuxen igår, sa jag till Emelie när jag var femton och ett halvt och vi låg skavfötters i hennes säng och lyssnade på Coldplay...
- Jaså? Vad gjorde du då? Sa hon
- Ingenting. Jag fick en uppenbarelse bara…
Jag gillar den för den är helt random. Bara att säga sådär ”Jag blev vuxen igår”
Hur vet man egentligen när man är vuxen? Är det när man fyller en viss ålder eller är det när man börjar tycka om något som är en ”typisk” vuxen grej?
Jag fastnade även för när hon diskuterade med sig själv ifall hon skulle låta bli att raka sig under armarna och på benen. För att det kanske räknades till frihet och var självständigt. Men vad räknas till frihet egentligen? Vad är frihet? När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig tänkt på det förut. Visst har man pratat om frihet, men aldrig om vad som egentligen är till frihet. För alla är ju bundna till något på något sätt, eller?
//Rebecka L
Jag tycker att det är ett bra upplägg, med att man inte får reda på med en gång varför hon har stuckit. Det gör att man vill fortsätta läsa. Men som det stod i recensionerna, går för fort fram. Jag vill ha långa scener så att man lär känna varenda person på vägen på riktigt och med mer ingående beskrivningar av saker och ting, så att man nästan kan se det framför sig och på så sätt vara med i berättelsen. Fast boken är trots allt mycket bättre än vad jag förväntade mig, för jag gillar konceptet med att hon ger sig ut på en bilfärd för att hitta det ”ultimata” och samtidigt försöka komma på vad frihet är.
Något som jag reagerade på var på sida 33.
- Jag blev vuxen igår, sa jag till Emelie när jag var femton och ett halvt och vi låg skavfötters i hennes säng och lyssnade på Coldplay...
- Jaså? Vad gjorde du då? Sa hon
- Ingenting. Jag fick en uppenbarelse bara…
Jag gillar den för den är helt random. Bara att säga sådär ”Jag blev vuxen igår”
Hur vet man egentligen när man är vuxen? Är det när man fyller en viss ålder eller är det när man börjar tycka om något som är en ”typisk” vuxen grej?
Jag fastnade även för när hon diskuterade med sig själv ifall hon skulle låta bli att raka sig under armarna och på benen. För att det kanske räknades till frihet och var självständigt. Men vad räknas till frihet egentligen? Vad är frihet? När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig tänkt på det förut. Visst har man pratat om frihet, men aldrig om vad som egentligen är till frihet. För alla är ju bundna till något på något sätt, eller?
//Rebecka L
Är arg på denna sidan, den raderade hela mitt inlägg precis när jag var klar :@! Det var jättebra jag lovar och nu är jag tjurig, så detta blev inte lika bra... Önskar att vi hade bloggen på blogg.se istället.
Förväntningar
Mina förväntningar på projektet är otroligt höga! Att få arbeta med en duktig författare, kunna få en massa tips och annat roligt, vem vill inte det? Jag tror att detta kommer bli roliga, givande och utvecklande svensklektioner och jag är väldigt glad över att just min klass kommer få vara delaktiga i allt det här.
Förväntningarna på boken sjönk däremot när vi läste recensionerna som inte var särskillt bra. Men man måste vara lite hoppfull och vilja läsa boken för att man ska kunna komma in i den så jag höll hoppet uppe på att detta skulle vara en rolig bok.
S. 1-51
Jag blev först väldigt orolig när allt gick i en sådan snabb takt att jag inte förstod någonting men sedan övergick det till ett sorts lugn när min hjärna börjat arbeta i "rätt takt" och jag började förstå. Kanske till och med käna igen mig lite. Min bästa vän har aldrig tagit självmord men jag vet hur det känns att förlora någon, men på ett annat sätt. Jag har kännt den ensamheten. Jag vet att man vill komma bort. Så jag förstår på ett sätt hur hon känner sig.
Förväntningar
Mina förväntningar på projektet är otroligt höga! Att få arbeta med en duktig författare, kunna få en massa tips och annat roligt, vem vill inte det? Jag tror att detta kommer bli roliga, givande och utvecklande svensklektioner och jag är väldigt glad över att just min klass kommer få vara delaktiga i allt det här.
Förväntningarna på boken sjönk däremot när vi läste recensionerna som inte var särskillt bra. Men man måste vara lite hoppfull och vilja läsa boken för att man ska kunna komma in i den så jag höll hoppet uppe på att detta skulle vara en rolig bok.
S. 1-51
Jag blev först väldigt orolig när allt gick i en sådan snabb takt att jag inte förstod någonting men sedan övergick det till ett sorts lugn när min hjärna börjat arbeta i "rätt takt" och jag började förstå. Kanske till och med käna igen mig lite. Min bästa vän har aldrig tagit självmord men jag vet hur det känns att förlora någon, men på ett annat sätt. Jag har kännt den ensamheten. Jag vet att man vill komma bort. Så jag förstår på ett sätt hur hon känner sig.
Svikare
Janis påpekar med jämna mellan rum att Emelie svek henne men om hon nu tycker det varför får Emeolie svika henne när hon inte får svika Emelie? Varför fortsätter hon deras dröm om hon just nu tycker att Emelie är en svikare? T ex. frågar Jim om han får följa med på hennes resa men hon tvekar för att det var hennes och emelies resa. Jag tycker att hon ska göra något som hon mår bra av som hon har förtjänat. annars är boken ganska bra, inte den bästa jag läst. Jag gillar böcker som det inte händer mycket i men när det händer någonting så är det stort! här händer små saker hela tiden så man hinner inte undra vad som kommer hända härnäst.
//Amanda
//Amanda
Förväntningar
Jag trodde att boken skulle vara väldigt förvirrande, vilket jag också tyckte att den var. Jag gillade inte sättet den var skriven på och inte heller alla plötsliga händelser som förvirrade en väldigt mycket. Jag fösökte att sätta mig in i boken men jag kände att jag aldrig riktigt kom in i boken. Jag ville hela tiden lägga ifrån mig den.
Lite_bättre_titel: S 52-100.
Nu börjar det bli jobbigt.
På dessa sidor har det hänt mer än vad jag känner att det borde
& jag är på god väg att bli lite förvirrad.
Än så länge har hon kört över ett rådjur, träffat "Sofia i körsbärsdalen",
simmat över en älv, brutit sig in i en husvagn, nästan tagit livet av sig,
hittats/räddats av Morgan a.k.a "Jesus", träffat Jim med mer -
ja, så väldigt mycket mer.
Något jag faktiskt kände igen mig i var
när Janis låg och tänkte i husvagnen,
innan hon blev nudelförgiftad, sjuk och helt "wasted".
Hon låg och funderade över framtiden och vem har inte gjort det?
Framtiden är ju något som i stort sett tar upp
halva ens tankekraft när man är i vår ålder.
Halva min tankekraft i alla fall,
jag kan ju inte prata för exakt alla andra.
"Det är kanske det jag ska göra med mitt liv. Skriva sådana här "finn-dig-själv"-böcker. Jag kan ju rabbla upp en massa svar och vet en hel del om psykologiskt dravel som kan låta trovärdigt. Sedan blir jag säkert rik och känd på kuppen" (S:74)
En långsiktig plan, även om den var menad som ett skämt -
men oj, oj vad jag känner igen mig. Drömma om något avlägset,
även om det egentligen inte är vad man faktiskt vill.
Man vet ju aldrig hur det skulle varit.
/ellenog.
På dessa sidor har det hänt mer än vad jag känner att det borde
& jag är på god väg att bli lite förvirrad.
Än så länge har hon kört över ett rådjur, träffat "Sofia i körsbärsdalen",
simmat över en älv, brutit sig in i en husvagn, nästan tagit livet av sig,
hittats/räddats av Morgan a.k.a "Jesus", träffat Jim med mer -
ja, så väldigt mycket mer.
Något jag faktiskt kände igen mig i var
när Janis låg och tänkte i husvagnen,
innan hon blev nudelförgiftad, sjuk och helt "wasted".
Hon låg och funderade över framtiden och vem har inte gjort det?
Framtiden är ju något som i stort sett tar upp
halva ens tankekraft när man är i vår ålder.
Halva min tankekraft i alla fall,
jag kan ju inte prata för exakt alla andra.
"Det är kanske det jag ska göra med mitt liv. Skriva sådana här "finn-dig-själv"-böcker. Jag kan ju rabbla upp en massa svar och vet en hel del om psykologiskt dravel som kan låta trovärdigt. Sedan blir jag säkert rik och känd på kuppen" (S:74)
En långsiktig plan, även om den var menad som ett skämt -
men oj, oj vad jag känner igen mig. Drömma om något avlägset,
även om det egentligen inte är vad man faktiskt vill.
Man vet ju aldrig hur det skulle varit.
/ellenog.
50 sidor lästa
"Jag vandrar omkring på ett kalhygge eftersom jag känner mig kalhuggen. Just det - kalhuggen. Kal, naken, skyddslös, och huggen mitt itu, både vad gäller mitt självförtroende, trots att jag faktiskt gick segrande ur striden, och min tro på mänskligheten. Mest besviken är jag på servitrisen."
Jag blir jävligt arg på servitrisen när jag läser detta stycke. Hon skulle väll kunna försökt hjälpa Janis. Tycker hon att det är okej att stinkande, illaluktande tjocka lastbilschauförrer tafsar på 17-åriga tjejer? Som inte ens vill det. Hon kanske inte skulle kunna gjort mycket men hon kunde försökt göra något. Jag kan förstå att servitrisen inte gjorde något om hon var rädd, men det beskrivs mer som om hon inte brydde sig. Det känns så själviskt, "Klarar jag mig så är allt bra!".
Jag kan förstå vad det är hon menar med att hon tappat sin tro på mänskligheten. Världen börjar bli allt mer självisk, och det kommer bara gå utför. För man kan inte få en värld att gå runt om alla bara ska tänka på sig själva, det funkar inte så. Man måste hjälpa varandra. För om det inte ens funkar när de bra gäller att ryta till och säga " Lägg av, lämna henne ifred!". Hur ska det då funka när det gäller om större saker? Jag tycker man ska öppna ögonen mer och se vad man kan gör för andra och inte bara tänka på sig själv.
/Alexandra
Sally
Dörren öppnas. Hon ser elak ut. Som en pepparkakshushäxa.
S. 56
Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså.
S. 57
Citaten är från när Janis kommer till Sally. Först tror Janis, baserat på Sallys utseende, att hon är elak. När hon lärt känna henne ändrar hon helt uppfattning och börjar tycka om henne.
Ett bra exempel på att man inte ska ha förutfattade meningar efter en persons utseende, eller döma vid första ögonkastet.
S. 56
Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså.
S. 57
Citaten är från när Janis kommer till Sally. Först tror Janis, baserat på Sallys utseende, att hon är elak. När hon lärt känna henne ändrar hon helt uppfattning och börjar tycka om henne.
Ett bra exempel på att man inte ska ha förutfattade meningar efter en persons utseende, eller döma vid första ögonkastet.
Bröderna lejonhjärta
Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen
När jag först läste detta citat (som står som en liten egen rubrik) så var första tanken.
-Vem är Sofia i Körsbärsdalen? Och det tog mig någon minut av funderande innan det gick upp för mig. Och det svämmade över av minnen från när jag var mindre och såg på Bröderna Lejonhjärta men min syster och pappa höll om oss när Katla kom. För det var så det kändes, för mig iallafall. Och det känndes som det fanns en symbolik i det citatet.
Sofia från Körsbärsdalen hjälper Skorpan och Jonathan från den onda Tengil och Katla. Hon skyddar, tröstar och hjälper dem. Och när Janis tänker för sig själv att hon har kommit till Sofia så känner jag den känslan inom mig, hur Janis känner sig. Hon har kommit till en slags "fristad".
Där hon i lugn och ro kan få äta, fundera och prata med den snälla gumman. Den gamla gumman som bär på stor sorg inom sig men som fortfarande står upp. Janis har inte rest sig upp än ur sin smärta och sorg, men hon är på väg. Och det är den uppfattningen jag får till varför hon söker Det ultimata, hon reser med sin brors bil genom Sverige för att arbeta sig igenom sin sorg. Hon har inte flytt undan smärtan utan har istället börjat arbeta med den, hon blundar inte heller för den utan arbetar för att kunna släppa all sorg och kunna tänka på Emelie som den vän hon var och inte som en svikare och mördare..
Jag är väldigt positvit inställd till boken (även om jag redan läst ut den..) och hade gärna velat läsa någon mer bok av samma författare!
xoxo Klara
INTO THE WILD
"Iklädd en träningsoverall storlek XXL och med ett par tofflor storlek 44 ligger jag utsträckt på en knarrig säng i en övergiven och väldigt risig, men bebodd husvagn"
När jag började läsa om hur hon var fast på andra sidan älven och hittade en övergiven husvagn kom jag och tänka på filmen "Into the wild". Det är väldigt likt på många sätt bara det att Janis blir räddad från sin näradöden upplevelse, men det är slående likt.
Nu när jag kommit till hälften av boken börjar jag känna att den börjar bli intressant, även fast vissa delar i boken är bara konstiga. Så finns det vissa gånger som jag måste läsa vidare för att det börjar bli spännande och ännu mer intressant.
Liksom innan så hände det saker hela tiden så att det gick fort men inget som man riktigt kommer ihåg och hakar upp sig på utan det hände saker hela tiden bara. Men nu när jag kommit till mitten av boken och Janis har träffat Jim så börjar jag bli mer intresserad av boken och vill läsa vidare.. hoppas det fortsätter så.
vem tar steget?
Det enda jag kan få ut genom fingrarna just nu är en jäkla massa förvirring, antingen har mina hjärnceller förskrumpnats och avdunstat eller så är uppgiften väldigt svår att greppa. Jag tippar på nummer ett. Oavsett vilket så blir förvirringen iallafall inte bättre av att boken kräver att man går ganska långt ner på djupet för att hänga med vad som händer och varför det blir som det blir, det är mycket människor med tragiskt och mörkt förflutet som man inte kan få en bild av på riktigt. Men det är på något sätt det som är tjusningen med det hela.
Något som fick mig att tänka till lite extra i boken är när hon har simmat över älven och allt ätbart är obefintligt. Det slutar med att hon dricker upp ett sexpack öl och lever livet för några timmar. Steget hon tar där från att, på fullaste allvar, övervägt att skriva ner sitt testamente med hjälp av sitt eget blod till att naken dansa till tonerna av I´m a survivor längs strandkanten ligger nätt och jämnt och balanserar på en sytråd. Det är så otroligt hårfint om man ska trilla över på den sidan där det går så långt att det innebär död, på den sidan där man bara drar till med något provisoriskt för att glömma och gömma för ett litet tag eller om man har så pass mycket mod och styrka att man klarar av att fortsätta balansera längs den smala tråden och ta itu med sina bekymmer. Om det tredje alternativet går i verket är det inte ens säkert att man reder ut livsnystanet man skapat och det kanske ändå slutar någonstans men inte hoppades på.
Det är en balansgång som heter duga och hur man tar sig över, om man nu gör det, tror jag knappt man kan styra över själv. Det får man nog lämna till ödet, sen får man hoppas på att ödet har en bra dag och ger en ett eller annat alternativ som låter rimligt. Sen är det just där mina funderingar från boken kommer in - hur väljer man vilket av alternativen man ska ta stöd på. Hur kom Janis fram till att hennes tid inte var kommen ännu, att hon bara skulle ta till ölen som tröst för ett tag? Vad är det som krävs av en som person för att kunna ta ett sånt beslut? Eller är det någon annan som gör det åt en? En undermedveten kraft som träder in och avgör vilken väg man ska välja? Jag säger inte att jag tror något av detta, jag tror inget. Vad ska man tro egentligen...
Något som fick mig att tänka till lite extra i boken är när hon har simmat över älven och allt ätbart är obefintligt. Det slutar med att hon dricker upp ett sexpack öl och lever livet för några timmar. Steget hon tar där från att, på fullaste allvar, övervägt att skriva ner sitt testamente med hjälp av sitt eget blod till att naken dansa till tonerna av I´m a survivor längs strandkanten ligger nätt och jämnt och balanserar på en sytråd. Det är så otroligt hårfint om man ska trilla över på den sidan där det går så långt att det innebär död, på den sidan där man bara drar till med något provisoriskt för att glömma och gömma för ett litet tag eller om man har så pass mycket mod och styrka att man klarar av att fortsätta balansera längs den smala tråden och ta itu med sina bekymmer. Om det tredje alternativet går i verket är det inte ens säkert att man reder ut livsnystanet man skapat och det kanske ändå slutar någonstans men inte hoppades på.
Det är en balansgång som heter duga och hur man tar sig över, om man nu gör det, tror jag knappt man kan styra över själv. Det får man nog lämna till ödet, sen får man hoppas på att ödet har en bra dag och ger en ett eller annat alternativ som låter rimligt. Sen är det just där mina funderingar från boken kommer in - hur väljer man vilket av alternativen man ska ta stöd på. Hur kom Janis fram till att hennes tid inte var kommen ännu, att hon bara skulle ta till ölen som tröst för ett tag? Vad är det som krävs av en som person för att kunna ta ett sånt beslut? Eller är det någon annan som gör det åt en? En undermedveten kraft som träder in och avgör vilken väg man ska välja? Jag säger inte att jag tror något av detta, jag tror inget. Vad ska man tro egentligen...
förväntningar
Mina förväntningar av boken?… Inte så värst stora. Men jag tycker det ska bli roligt att verkligen få jobba med boken och att alla andra läser samma bok. Och sen om vi nu ska få träffa författaren och se vart ifrån hon har fått sina ideér m.m
Fram till sidan 50.
Jag tycket boken var väldigt förvirrande i början. Hon förklarar väldigt mycket och detaljerat på en och samma gång och ibland blir det svårt att hålla reda på tankar och "nu tid". Men boken förklarar mycket men inte allt i början, så man vill läsa mer och se vad som händer.
På sidan 45,
Jag tycker Janis är ganska hemskt när hon sitter och håller om rådjuret som lider tills döds, för att hon har kört på det och under tiden sitter hon och tänker på sina egna problem. Visst, tanken är väl snäll att hon sitter och håller om rådjuret och så.
"-Emelie dog hon också, säger jag och smeker varsamt rådjuret, som varken är en unge eller helvuxen utan typ tonåring precis som jag och Emelie. Fast det var ingen olycka. Hon hade planerat det i flera månader utan att säga något till mig. " osv.
Fram till sidan 50.
Jag tycket boken var väldigt förvirrande i början. Hon förklarar väldigt mycket och detaljerat på en och samma gång och ibland blir det svårt att hålla reda på tankar och "nu tid". Men boken förklarar mycket men inte allt i början, så man vill läsa mer och se vad som händer.
På sidan 45,
Jag tycker Janis är ganska hemskt när hon sitter och håller om rådjuret som lider tills döds, för att hon har kört på det och under tiden sitter hon och tänker på sina egna problem. Visst, tanken är väl snäll att hon sitter och håller om rådjuret och så.
"-Emelie dog hon också, säger jag och smeker varsamt rådjuret, som varken är en unge eller helvuxen utan typ tonåring precis som jag och Emelie. Fast det var ingen olycka. Hon hade planerat det i flera månader utan att säga något till mig. " osv.
Sofia i körsbärsdalen
" Jag hör av mig!"
Och det tror jag till och med att hon kommer göra någon gång. Jag förundrades lite över den vänskap Janis otroligt nog utvecklade med Sally under bara 3 dagar. Varför funkade dom så bra tillsammans så att Janis stannade istället för att åka vidare efter att hon fått sitt kaffe?
Jag tror att dom kände igen sig i varandra lite grann, trots åldersskillnaden. Sally kände nog lite grann att Janis var på flykt från allt som har hänt henne, och finna det ultimata. Samma ville ju Sally när hon var ung, att fly med cirkusen. De kom att stå varandra ganska nära under så himla kort tid. De öppnade upp sig för varandra, genom att Sally berättade om sin förra man och sitt missfall och Janis berättade allt om Emelie så visar det ju vilket förtroende de fick. Eller så kanske det bara var för att båda var så desperata att få dela sina sorger med någon annan likasinnad. Janis och Sally trivdes säkert med varandras sällskap. Eftersom Janis ändå stannade några dagar och Sally sa att hon skulle fara snabbt så hon inte skulle försöka hålla henne kvar. Varför gick egentligen Janis in till Sally? Var det verkligen för att hon var så sugen på kaffe eller var det för att hon ville ha socialt umgänge efter att ha åkt bil och varit helt ensam med sina skrämmande tankar allt för länge? Janis blir en gång lite påmind om Emelie när hon umgås med Sally, fast inte på ett dåligt sätt. Jag tror hon hittade en riktig vän i Sally.
Och det tror jag till och med att hon kommer göra någon gång. Jag förundrades lite över den vänskap Janis otroligt nog utvecklade med Sally under bara 3 dagar. Varför funkade dom så bra tillsammans så att Janis stannade istället för att åka vidare efter att hon fått sitt kaffe?
Jag tror att dom kände igen sig i varandra lite grann, trots åldersskillnaden. Sally kände nog lite grann att Janis var på flykt från allt som har hänt henne, och finna det ultimata. Samma ville ju Sally när hon var ung, att fly med cirkusen. De kom att stå varandra ganska nära under så himla kort tid. De öppnade upp sig för varandra, genom att Sally berättade om sin förra man och sitt missfall och Janis berättade allt om Emelie så visar det ju vilket förtroende de fick. Eller så kanske det bara var för att båda var så desperata att få dela sina sorger med någon annan likasinnad. Janis och Sally trivdes säkert med varandras sällskap. Eftersom Janis ändå stannade några dagar och Sally sa att hon skulle fara snabbt så hon inte skulle försöka hålla henne kvar. Varför gick egentligen Janis in till Sally? Var det verkligen för att hon var så sugen på kaffe eller var det för att hon ville ha socialt umgänge efter att ha åkt bil och varit helt ensam med sina skrämmande tankar allt för länge? Janis blir en gång lite påmind om Emelie när hon umgås med Sally, fast inte på ett dåligt sätt. Jag tror hon hittade en riktig vän i Sally.
tisdag 21 september 2010
sidorna 50 - 100
"jag trodde ett tag att jag var död och kommit till himlen. när jag förstod att det inte var så, så blev jag lite besviken, jag menar, jag hade ju blivit glad av att det fanns ett liv efter detta och.." Alla är väl lika nyfiken på döden. Den stora frågan är ju om vad som verkligen händer efter döden. Janis känner sig besviken efter att ha överlevt, varför inte känna sig lite lättad? att mitt ute i ingenstans är det någon som hittar henne.
måndag 20 september 2010
Förväntningar:
Jag tror nog att den här boken kan vara ganska intressant och rätt så bra, men jag har inte så särskilt höga förväntningar på den. För att ifall jag skall vara ärlig så hade jag aldrig, hittills i mitt liv i alla fall, dragit ut den här boken ur en bokhylla. Anledningen är att titeln inte tilltalar mig överhuvudtaget och att den för min smak är alldeles för lättläst. Men det ska bli kul att se vad jag tycker om den efteråt och att blogga om boken är på ett sätt mycket roligare än att bara läsa. För oftast vill ju den som skriver boken säga något med hjälp av innehållet och jag tror att man lättare förstår vad det är den vill säga, ifall man stannar upp och tänker till ibland.
//Rebecka
Dålig_titel: Sidan 0-51.
Varför har alla gjort anteckningar utom jag? :(
Men jag är ganska cool ändå. "Diskutera" fram till sidan 51 då då..
Som vi alla vet ger sig Janis ut på en resa i en bil stulen från sin bror,
med konserver i baksätet och minnet av hennes bästa vän Emelie bredvid.
Såhär långt har vi fått veta en hel del om Emelies liv, mobbningen & massakern-
men lite mindre, lite ytligare om Janis Den Magnifika.
Vi vet att hon inte har världens bästa förhållande med sina föräldrar,
att hon går på gymnasiet, kan köra bil och värderar sin bror väldigt högt.
Vi förstår ju även lite hur hon tycker & tänker men
enligt mig går boken faktiskt in djupare på Emilie än på Janis.
Egna tankar & åsikter nu då:
Jag har funderat lite på om jag tycker Janis är modig eller inte...
Det pendlar- visst är den här turen mot det Ultimata ett ganska stort teg att ta,
men kan det verkligen kallas modigt att bara fly från allting sådär?
Att lämna allting för ett galet äventyr.
& på tal om modighet, så reagerade jag mycket över hur fega lastbilschaffisarna var.
Jag menar, herregud - fem tjockisar mot en liten tjej.
DET är så galet fegt & i jämförelse är Janis den modigaste på jorden.
Så nu - bara för att komma fram till något såhär i slutet,
så bestämmer jag mig för att det finns olika sorters modighet.
Men tjolahopp. för nu väntar en manlig Maria på en ninjatur!
DET GÖR SPIRIT OCKSÅ (Internskämt I guess).
/ellenog.
Men jag är ganska cool ändå. "Diskutera" fram till sidan 51 då då..
Som vi alla vet ger sig Janis ut på en resa i en bil stulen från sin bror,
med konserver i baksätet och minnet av hennes bästa vän Emelie bredvid.
Såhär långt har vi fått veta en hel del om Emelies liv, mobbningen & massakern-
men lite mindre, lite ytligare om Janis Den Magnifika.
Vi vet att hon inte har världens bästa förhållande med sina föräldrar,
att hon går på gymnasiet, kan köra bil och värderar sin bror väldigt högt.
Vi förstår ju även lite hur hon tycker & tänker men
enligt mig går boken faktiskt in djupare på Emilie än på Janis.
Egna tankar & åsikter nu då:
Jag har funderat lite på om jag tycker Janis är modig eller inte...
Det pendlar- visst är den här turen mot det Ultimata ett ganska stort teg att ta,
men kan det verkligen kallas modigt att bara fly från allting sådär?
Att lämna allting för ett galet äventyr.
& på tal om modighet, så reagerade jag mycket över hur fega lastbilschaffisarna var.
Jag menar, herregud - fem tjockisar mot en liten tjej.
DET är så galet fegt & i jämförelse är Janis den modigaste på jorden.
Så nu - bara för att komma fram till något såhär i slutet,
så bestämmer jag mig för att det finns olika sorters modighet.
Men tjolahopp. för nu väntar en manlig Maria på en ninjatur!
DET GÖR SPIRIT OCKSÅ (Internskämt I guess).
/ellenog.
Reagera
På de 51 första sidorna av "Janis den magnifika" fanns det ganska mycket att reagera över.
Det första var Emelie. Janis bästa kompis som helt plötsligt bestämmer sig för att skjuta huvudet av 7 av sina mobbare och sen slutligen sig själv. Vad är det som får en att gå så långt, hur kan man tillåta mobbning att gå så långt att att en människa inte längre orkar och därför gör en sådan sak.
"Brosan följde med mig på begravningen, stod och höll min hand hela tiden, släppte den inte ens när jag tog ett par steg fram för att kasta en ros på kistan som sänktes ner i graven. Emelies föräldrar stod en bit ifrån oss, bleka och tärda av sorg, men också av det hat som riktades mot dem eftersom deras dotter dödat inte bara sig själv utan också sju andra, lika unga, vars föräldrar var lika bleka, tärda, sorgsna och förtvivlade."
För Janis att uppleva en sådan sak som att se sin bästa vän ta livet av sig själv måste vara ett minne som man aldrig kan glömma, hur gärna man än vill, det kan inte ha varit lätt för Janis och jag förstår varför hon kände sig tvungen att ge sig iväg. Men det hade kanske varit bättre att stanna hemma och ta tag i sina problem istället för att försöka fly ifrån dem.
Det andra var Åke Larsson mattförsäljaren som hon träffar vid en sjö. Han som som är försöker vara någon annan bara för att hans fru tycker det. Han som bor i Göteborgs asfalt djungel men längtar bort, bort till norrlands berg och kalhyggen. Han som alltid är på resande fot för att han är för rastlös för att stanna på samma plats för länge.
"Billjud. Jag sätter mig upp och tittar bakåt. Ser en jeep närma sig, en sådandär jättestor jeep som folk kör omkring med i storstäderna fast de inte direkt behöver åka över leråkrar eller genom någon knagglig öken. Jag reser mig upp och virar handduken om höfterna. Jeepen stannar. En man kliver ur. En man i kostym, slips, svarta blänkande skor och svarta pilotglasögon."
Det tredje var servitrisen på restaurangen Hur hon bara kan stå och titta på utan att bry sig om när de där äckliga lastbils chaufförerna tafsar på Janis. Vågade hon inte eller brydde hon sig helt enkelt inte om det. Det kanske inte var första gången hon var med om det, de kanske har gjort samma sak mot henne?
"Han har gripit tag i en av min armar. Greppet är hårt,hotfullt. Ändå är det nästan komiskt. Fem stora vuxna män, varav en i princip står och bölar och längtar efter morsan, mot en rätt så liten tonårstjej.
- Det är han som ska be om förlåtelse, säger jag. Han tog mig på baken. Om han tycker att det är humor så kan han väl tafsa på någon av er istället.
-Påstår du att vi är bögar? flåsar en av dem som står i raden bakom.
-Jag påstår ingenting men om ni råkar vara det så är det helt okej för mig, jag har inga fördomar.
Bossen, eller vad han nu är, ställer sig framför de andra och knuffar mig. En gång. Två gånger. Så att jag brakar rakt in i bardisken. Bakom den står servitrisen och torkar glas och tittar åt ett helt annat håll."
Det första var Emelie. Janis bästa kompis som helt plötsligt bestämmer sig för att skjuta huvudet av 7 av sina mobbare och sen slutligen sig själv. Vad är det som får en att gå så långt, hur kan man tillåta mobbning att gå så långt att att en människa inte längre orkar och därför gör en sådan sak.
"Brosan följde med mig på begravningen, stod och höll min hand hela tiden, släppte den inte ens när jag tog ett par steg fram för att kasta en ros på kistan som sänktes ner i graven. Emelies föräldrar stod en bit ifrån oss, bleka och tärda av sorg, men också av det hat som riktades mot dem eftersom deras dotter dödat inte bara sig själv utan också sju andra, lika unga, vars föräldrar var lika bleka, tärda, sorgsna och förtvivlade."
För Janis att uppleva en sådan sak som att se sin bästa vän ta livet av sig själv måste vara ett minne som man aldrig kan glömma, hur gärna man än vill, det kan inte ha varit lätt för Janis och jag förstår varför hon kände sig tvungen att ge sig iväg. Men det hade kanske varit bättre att stanna hemma och ta tag i sina problem istället för att försöka fly ifrån dem.
Det andra var Åke Larsson mattförsäljaren som hon träffar vid en sjö. Han som som är försöker vara någon annan bara för att hans fru tycker det. Han som bor i Göteborgs asfalt djungel men längtar bort, bort till norrlands berg och kalhyggen. Han som alltid är på resande fot för att han är för rastlös för att stanna på samma plats för länge.
"Billjud. Jag sätter mig upp och tittar bakåt. Ser en jeep närma sig, en sådandär jättestor jeep som folk kör omkring med i storstäderna fast de inte direkt behöver åka över leråkrar eller genom någon knagglig öken. Jag reser mig upp och virar handduken om höfterna. Jeepen stannar. En man kliver ur. En man i kostym, slips, svarta blänkande skor och svarta pilotglasögon."
Det tredje var servitrisen på restaurangen Hur hon bara kan stå och titta på utan att bry sig om när de där äckliga lastbils chaufförerna tafsar på Janis. Vågade hon inte eller brydde hon sig helt enkelt inte om det. Det kanske inte var första gången hon var med om det, de kanske har gjort samma sak mot henne?
"Han har gripit tag i en av min armar. Greppet är hårt,hotfullt. Ändå är det nästan komiskt. Fem stora vuxna män, varav en i princip står och bölar och längtar efter morsan, mot en rätt så liten tonårstjej.
- Det är han som ska be om förlåtelse, säger jag. Han tog mig på baken. Om han tycker att det är humor så kan han väl tafsa på någon av er istället.
-Påstår du att vi är bögar? flåsar en av dem som står i raden bakom.
-Jag påstår ingenting men om ni råkar vara det så är det helt okej för mig, jag har inga fördomar.
Bossen, eller vad han nu är, ställer sig framför de andra och knuffar mig. En gång. Två gånger. Så att jag brakar rakt in i bardisken. Bakom den står servitrisen och torkar glas och tittar åt ett helt annat håll."
/Johanna
förväntningar och 50 första sidorna
Jag har inte direkt så stora förväntingar om boken, men jag tycker att det är kul att läsa en bok som flera läser. så att man kan disskutera om olika saker som händer i boken, Och se in i boken från en annans sida. Det ska också bli kul att träffa författaren så får man veta vart hon har fått sin idee att skriva denna bok, det är ju som sagt inte alla böcker man läser som man får träffa författaren också.
Jag tycker att boken är skriven på ett enkelt språk, men ibland kan hon förklara för mycket så att man kommer av sig om vart man är i boken, annars så tycker jag att det var det lätt att komma in i boken. Det är en bra spänning i boken också, man vill veta hela tiden vad som händer här näst.
citat
"jag sitter vid vägkanten med ett döende rådjur vid min sida, ja, med dess huvud i mitt knä till och med" Janis är en väldigt stark och modig person som vågar ge sig ut på vägen vid 17 års ålder och kör på ett rådjur och även sitter ner och har det döda djuret i ens knä. Inte många tjejor som skulle göra en sån grej. Men sitter man i Janis situation som hon nu gör med Emelies död så kanske man ser döden på ett annat sätt, oavsett om det är ett vilt djur.
Förväntningar
Förväntningar & förhoppningar på boken...
Inte särskilt roligt att behöva skriva det när man nästintill läst ut den,
men har man inget val så har man inte.
Hmm, en bok man inte hört någonting om -
av en författare man inte vet vem det är +
de tre ganska dåliga recensionerna vi fick läsa...
Man förväntade sig kanske inte världens bästa bok,
men så här en bit in (eller ja, tre fjärdedelar in)
så är den faktiskt inte så dålig.
Jag väntade mig något mycket, mycket sämre
så man kan väl säga att jag blev glatt överraskad eller något sådant.
Läste precis någons inlägg om att man skulle skriva förväntningar
på HELA PROJEKTET, inte bara på boken.
VAD KUL, fast inte. Jag vet ju inte vad jag tycker om detta än,
jag hoppas att Johanna Nilsson är snäll & bjuder på kakor?
Nej, ingen aning what so ever.
Men att vi får läsa en helt okej bok & sitta vid datorn är ju positivt i alla fall.
/ellenog.
Inte särskilt roligt att behöva skriva det när man nästintill läst ut den,
men har man inget val så har man inte.
Hmm, en bok man inte hört någonting om -
av en författare man inte vet vem det är +
de tre ganska dåliga recensionerna vi fick läsa...
Man förväntade sig kanske inte världens bästa bok,
men så här en bit in (eller ja, tre fjärdedelar in)
så är den faktiskt inte så dålig.
Jag väntade mig något mycket, mycket sämre
så man kan väl säga att jag blev glatt överraskad eller något sådant.
Läste precis någons inlägg om att man skulle skriva förväntningar
på HELA PROJEKTET, inte bara på boken.
VAD KUL, fast inte. Jag vet ju inte vad jag tycker om detta än,
jag hoppas att Johanna Nilsson är snäll & bjuder på kakor?
Nej, ingen aning what so ever.
Men att vi får läsa en helt okej bok & sitta vid datorn är ju positivt i alla fall.
/ellenog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)