I dig såg jag ljuset ..

Tankar som snurrar, som undrar om detta verkligen är på riktigt.

Johanna Nilsson, du är en stor inspirationskälla från och med nu. Du har fått mig att tänka, fundera och inse att det liv jag själv levt i dessa år är jag inte ensam om. Det finns fler som upplevt det som jag har gjort, vilket känns starkt. Starkare än mycket annat.

Utanförskap, mobbing, hot och rädsla. Så skulle jag beskriva mitt liv hittills, såklart har det funnits lycka och allt det men det har ändå inte varit det stora i mitt liv. När du öppnar munnen och säger de orden i beskrivning av dig själv så rös jag till. Mina ögon tårades, men inte för jag var ledsen utan för att jag kände äntligen. Alla dessa år i sökande efter någon som mig har gett resultat, och det är fint ska du veta. Att sedan få jobba med dig, att få se och höra dig, det kan jag säga var det bästa vi gjort i skolan under alla mina år. Du gav mig ny kraft att fortsätta som den starka, inspererande och glada tjejen som jag är innerst inne.

Att känslorna blev många under mötet kan man inte sticka under stolen med, men helt ärligt så finns de ingen anledning för det. Med allt detta skrivet så vill jag att framförallt du, Johanna Nilsson, men alla andra ska se och känna med mig. Det är väl ändå syftet med att skriva? Att få andra att känna och förstå vem man är, den som man är i märgen.

Pricken över i:et var att du sen valde min text, min av många andras att läsa upp. Jag har ärligt inte ord för det, mer än att säga tack. Tack för att du är den du är, för att du är ärlig och fick mig att öppna ögonen för att man är aldrig ensam.

Från och med stunden du befann dig i vårt klassrum tills oändligt långt fram så kommer du vara min förebild, den jag ser upp till och lyssnar på.

Josefine Sjölander