Min rapport. Dock inte från friheten, utan från de 50 senaste sidorna jag läst i ”Janis den Magnifika”. Den här delen bjuder på många händelser. Man träffar fyra nya karaktärer, som allihop påverkar Janis liv på ett eller annat sätt.

Den första nya personen är Sally, aka Sofia i Körsbärsdalen, som ger henne en gammal pistol. Sedan träffar vi Morgon, aka Jesus, och Viola, som inte direkt är någon stilikon. De har flytt från stressen av verkligheten och bosatt sig mitt ute i ingenstans. De hjälper Janis att bli frisk när hon har blivit nudelförgiftad och huggit sig i benet med en gammal slö brödkniv.

Den fjärde personen är Jim. Jim med de blå ögonen som är ganska snygg, men inte Janis typ. Eller?

Janis ställer sig en fråga i det här avsnittet:

”Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?”

Jag funderar en del på det där. Var det modigt? Eller var det att ta den lätta vägen ut? Och framförallt, kan det någonsin rättfärdigas att man tagit en annan människas liv?­

Det är stora frågor, svåra funderingar. Inte undra på att Janis grubblar så mycket. Alla ser hur synd det var om de Emelie tog livet av, men ser någon hur synd det är om de som hon lämnade kvar? Både hennes föräldrar, Janis, alla människor runt omkring dom och alla de som var relaterade till de hon tog livet av.

Så en stor fråga är:

Hur rättfärdigar man mord?

Men en annan minst lika stor fråga borde vara:

Hur rättfärdigar man självmord?

s. 148 till slutet

Idag var jag inte på svensklektionen (en aning sjuk) så detta kommer hemifrån! DUKTIG CHEY!

Jag gillar inte slutet. Eller nej föresten, jag hatar slut överhuvudtaget. Jag är nyfiken-i-en-strut och måste veta allt. Jag vill veta vad som händer sen eller rättare sagt jag måste få veta vad som händer sen! Att läsa en livslång bok skulle passa mig utmärkt.
Exakt varje bok jag läser triggar igång ett tjurigt och irriterat humör hos mig eftersom boken helt plötsligt bara är slut. Man dras ur den lilla bubblan man levde i för ett litet tag och inser att man kommer aldrig komma in i den igen, för nu är det slut. Slut, borta, finns inte mer. Man går tillbaka till verkligheten och allt är precis som vanligt. Jaha..?

Känner inte att jag vill ta upp någon speciell händelse, något jag däremot tänker på är att hon inte hittar det ultimata. Vad är det ultimata? Kanske är det inte bara en upplevelse, utan något man upplever hela livet? Det tror jag. För om man upplever någonting väldigt mäktigt och tänker: Detta är allt, det är det ultimata, så är det ju inte säkert att man inte känner så igen, starkare? Hela livet är kanske en enda stor upplevelse som man ska göra något utav och inte kasta bort. Det kanske är det som är poängen med denna boken? Att man ska ut och upptäcka, resa, göra så många utvecklande saker som möjligt. När man är klar kanske man känner att man har uppnått högsta nivån, att man har hunnit med allt man själv ville göra.

Galet rörigt inlägg men ja, min hjärna är ganska rörig den med.
Peace out :)

1+1=2?

" Jim stirrar på mig.
- Okej, skjut då, säger han efter en stund.
- Kliv ur bilen och gå här ifrån, säger jag.
- Nej, du får skjuta mig.
- Gå nu!
- Nej!
- Jo!
- Nej!
Vi jo-nejar en stund, sedan sänker jag pistolen och faller ihopa, mot honom.
Två trasor. Vi är två trasor.
Är två trasor starkare tillsammas eller förstärker vi bara varandras trasighet?
Jag vet inte, men jag tar chansen och kör så småningom vidare, o-kidnappad och glad över att Jim sitter bredvid mig."

Jag tror att Janis både mår bättre och sämre över att ha någon annan att bry sig om. Bättre för att hon kan fokusera på någon annan och glömma bort Emelie i alla fall en liten stund. Men samtidigt mår hon sämre för att hon får skuldkänslor över att hon faktiskt glömmer Emelie ibland och även för att hon nu även har Jims konstiga problem att ta tag i, det blir lite dubbeltrubbel, men samtidigt något som hjälper henne att simma upp mot ytan igen. Det är en smal balansgång hon går på, där varje snedsteg kan få oanade konsekvenser.

/Johanna

Vilja överleva

Jag ska över, Emelie.Titta bara ,jag ska över, och jag kommer inte att drunkna, kommer inte att dö som du, en av oss måste leva vidare, förstår du det, en av oss, annars är allt förgäves, alla drömmar, våra magnifika drömmar. s. 66

Något som imponerar mig från början är att hon ändå är bestämd på att leva vidare. Hennes liv behövde inte ta slut bara för Emelies gjorde det. Att hon redan från början verkar ha en vilja att leva vidare, vilket inte är självklart. De hade faktiskt något tillsammans, som de skulle förverkliga tillsammans, allt hon då fortsätter trots att hon blev lämnad ensam kvar. Det känns som hon är en strak person.

Det jag först tänkt skriva om var incidenten med Jim på macken, men det finns inte så mycket mer att skriva än att han verkligen måste vara seriöst psykiskt sjuk. För allt som hände där varbjätte konstigt och galet.
Så jag tar det andra jag tänkte lite över, slutet.
-Vi ses, säger jag.
I slutet när Janis blir utskriven från sjukhuset efter hjärnskakningen och är på väg hem, Jim är inte fysiskt frisk, men är nog på bättringsvägen. Jim vill att Janis ska stanna kvar en stund på sjukhuset hos honom, men Janis vill inte, hon säger att hon har saker hon måste fixa hemma. Jag tror Janis blivit lite rädd för Jim, hon förstår nog kanske att det är bäst för henne själv att försöka stå ifrån honom. Hon klarar sig bättre utan honom, hon fick ju höra sanningen om hans liv innan de träffade varandra. Och jag tror inte hon frivilligt kommer hälsa på honom igen, hon vet ju också vad hon känt för honom och är kanske rädd att få tillbaka känslorna. Janis blev nog lite mer stabil när hon fick träffa sin bror, och han får nog henne att vilja kämpa.

Mina åsikter om boken nu när den är slut, är att jag tyckte den var bra, men sjuk. Slutet var bra, men inte oväntat. Mot slutet gick det bara utförs för Jim, och han kommer nog aldrig bli psykiskt frisk igen. Slutet är positivt, och ger en glimt av bättre framtid, när Janis simmar upp mot ljuset, och bryter vattenytan.

sid. 100-147

Rapport 3:
Jag blev så glad när hon lämnade kvar Jim på campingen, men sen dyker han ju upp i hennes baklucka! Varför i hela friden skulle han göra det för? Han gör ju bara allt jobbigt. Det är inget fel på honom överlag, men något fel i hjärnan måste han ju ändå ha. För han sover ju flera dagar i sträck och ibland verkar det som om han är helt borta. Till exempel när han påstår att han visst berättade för henne att han mutade folk på motellet att komma och lyssna på honom, när han spelade piano, med hennes pengar. Och att hon sen bara tar det och säger att det är okej och att hon kan tjäna ihop lite pengar genom att jobba. Jag hade blivit jättearg, men sen är han ju också som en stor bebis. Klarar inte av något själv typ. Förutom när han är i det "vettiga" tillståndet.

Det var inget som jag fastnade för speciellt i just den här delen av boken, det får i så fall vara när hon hade lämnat campingen och var på väg i bilen igen på sida 115.
"Jag kör iväg. Sätter på radion, The voice of hip hop and R´n´B, på högsta volym, och sjunger med så gott jag kan i hopp om att det hoppiga, studsiga, skall få mig att känna mig hoppfull och så där glatt studsig inuti igen. En Janis på språng ut i det okända. En Janis som älskar språnget ut i det okända. En Janis som ska bli professionell äventyrerska när hon har tränat lite mer. Janis som älskar friheten! Tjoho!”

Känna sig hoppfull? Hur lång tid kan det ta innan man kan känna sig hoppfull igen, när ens bästa kompis precis har begått självmord utan att du anade något? Kan man någonsin göra det?
Livet måste ju verka rätt hopplöst. Liksom varför? Räckte inte jag? Gjorde jag något fel?
Svar kommer man väl aldrig att få, men måste man då grubbla över detta hela livet? Eller kommer man att glömma efter ett tag och komma på det igen ca 50 år senare när man tar upp gamla foton? Hur gör man för att glömma? Måste man glömma? Kan det verka känslokallt att glömma? Du har ju trots allt glömt din bästa vän, men om minnet av henne gör ont skulle hon då vilja att du komihåg? Fast det kan ju vara ditt fel att hon begick självmord, för hon sa ju inget, men hon visste kanske att du skulle försöka stoppa henne…

//Rebecka L

3

Det jag tänker på med den här boken är att människorna i den är så himla tragiska. Mattförsäljaren som avskyr sitt jobb, Sally som blev sviken och lämnad ensam, motellägaren Klas som även han blivit lämnad och Jim.
Jim som är sjuk.
Jim som har rymt från ett psyksjukhus.
Jim som var tvångintagen.
Jim som är manodepressiv.
Jim som Janis förälskar sig i, där deras förhållande helt plötsligt blir extremt destruktivt.
Jag känner inget hat gentemot Jim. Jag kan se framför mig vad Janis såg i honom. Det är först när han kidnappar henne som jag känner att där skulle det tagit stopp. Varför gör inte Janis någonting?! Varför ser hon det som ett spännande äventyr?!

Jo, Janis är blind av sorg.

Så vi ligger i sängen och håller om varandra i handen

och försöker krama bort allt som gör ont, i honom och i mig.

Det är vackert men samtidigt vet man att så här ska det ju inte vara. Det är så orätt men på något sjukt sätt är det alldeles perfekt, för dom. För Janis och Jim, trots allt.

Himlen

I den här delen av boken kommer Janis till himlen inte bara en gång utan två gånger, tror hon i alla fall.

"Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså. Fattas bara en vit duva och ett vitt gammalt stenhus istället för den här röda trävillan, som Sally, som hon heter, har bott i under hela sitt liv. Hon är åttiotre år gammal men hugger ved varje morgon och promenerar minst en timme i skogen tillsammans med sin döda hunds ande."

Sally föreställer jag mig som en dam med vitt hår, senig och rynkig, men full av liv. En person som tar hand om andra, som älskar att sitta ner framför en kopp med kaffe och prata om sitt liv och trots att det inte alltid har varit så bra, med missfall och en man som lämnade henne för någon annan, så har hon ändå accepterat hur hennes liv har varit och grämer sig inte så mycket över att det inte blev perfekt, för ingenting kan ju vara perfekt och det är ju det som gör allt speciellt.


"Så skönt, det är över, jag är buren, av Jesus till på köpet, tack och lov att det inte var en lögn allt jag trott på.
Vaggas, djupt inne i en famn, stor, stark, snäll, en doft av skog, himmel, hav frihet. Han nynnar på något, Jesus, nynnar på en melodi jag känner igen men inte kan komma på vilken det är. Hans röst är mörkare än jag trodde, grövre, och hans famn känns också större, mer muskulös än jag föreställt mig. Inte så att jag tänkt mig honom feminint byggd, men lite mindre grov, lite mindre stor. Fast det är skönt nu. Skönt med den här stora famnen."

Hur kunde hon vara så tanklös att hon simmade över en älv, söp sig full och lyckades hugga sig själv i benet. Även om hon just då bara ville dö, så tror jag inte att hon egentligen ville det. Hon hade sådan tur när hon blev räddad av Morgan, hon kunde ju lika bra ha dött, bara p.g.a. ett litet misstag.
Fast utan det misstaget så hade hon inte träffat Jim. Men varför vill han inte berätta något om sig själv? Vad är det han försöker dölja?

/ Johanna

Jim kidnappar

"Jim har kidnappat mig. Det är så absurt att jag då och då måste nypa mig i armen för att inse att det inte är en dröm där jag sitter och kör med honom bredvid. Han har hela tiden pistolen i ena handen och blicken är riktad antingen mot mig eller mot orden i min dagbok."

Varför gör han så? är det för att han vill ha svar på, om Janis verkligen har några känslor för Jim. Om nu Jim är så förälskad i Janis så tror jag inte att han skulle vilja skjuta henne med pistolen. Men på något sätt så tycker Janis om Jim, att det är något speciellt med honom som hon gillar. Jag själv tycker att han är väldigt konstig.

2

Man får många funderingar under resans gång när man läser boken. En tanke jag har är varför? Det är mycket dramatik o konstiga bitar som jag inte riktigt förstår men i det stora hela är boken bra dock är jag själv ingen läsarfantast och gör det mest för jag måste. Men jag tycker vändningen i boken är bra när Janis har varit hos Viola och Morgan ett tag för att sedan helt oväntat ge sig av tyvärr är det lite förutsägbart att Jim åker efter men det gör att man får svar på vissa av det gåtor som finns runt honom. Jag tyckeer det skulle va kul att se filmen om Janis den magnifika man skulle nog få en väldigt bra inlevelse i storyn.

MASSAK

"Dagen efter massakern, som det stod på tidningarnas löpsedlar, låg jag i min säng och stirrade upp i taket och kände mig förlamad i hela kroppen och i skallen också.."

När det kommer in inslag om Emelies händelse och får veta lite om så blir boken lite intressantare, alltså Det är ju en rätt ovanlig händelse den är ju ganska sällsynt. Liksom det har aldrig hänt att en tjej varit massak...Varför väljer Johanna att göra så? Att välja att Emelie blir en massak?

Bara jag kommer över

"Jag har kommit fram till en älv. Med strida strömmar. Det är en bra bit över till den andra sidan men jag ska över. Jag klär av mig naken och står så en stund invid strandkanten innan jag tar på mig baddräkten."

Varför vill hon så gärna över?
Tror hon att det ska bli bättre på den andra sidan?
Ville hon bara ha en utmaning?

Det känns mer som om hon vill ha en utmaning eller att hon bara är förvirrad och vill komma bort från allt. Jag tror att hon kan rensa sina tankar när hon simmar i vattnet, att hon behöver den tystnaden som bara vattnet kan ge. Det känns som om hon tror att bara hon kommer över så kommer allt bli bra igen eller som att om hon klara det här kan hon klara vad som helst. Man märker vilken besvikelse som uppstår när hon väl kommer fram, hon trodde det skulle vara annorlunda, trodde att det skulle finnas en väg tillbaka.

Film?

Jag slogs av en tanke.
Jag gillar helt ärligt inte den här boken.

Några började prata om nån film, dra paraller till den från boken. Och då tänkte jag, den här boken skulle vara riktigt bra om den var en film!
Ni vet, vissa bra filmer skriver man som en bok, den känns lite som en sån. Som att den redan finns som film, och boken är inte lika bra som filmen. Jag gillar filmen (som inte finns) men inte boken. Mysko?

/Linda

Kärlek, kanske. Eller?

Kärlek, det är så sjukt, ursäkta ordvalet, jävla komplicerat. Tror jag.

Eller är det det? Om det nu är så komplicerat, hur kan Janis känna så starkt för Jim så fort? Jim, hon har inte ens anat hans existens fören de senaste dagarna och ändå är det möjligt för henne att inte långt ifrån älska honom. Är det då så fruktansvärt komplicerat? Eller det kanske rent av inte är någon kärlek alls i det hon känner, det kanske bara är, som hon själv uttrycker det, ett behov av att känna sig mindre ensam. Känslan av att vara två som tar övertag och får en att tro att personen i fråga skulle kunna vara den rätta. Kanske är det just detta som gör det komplicerat, älskar hon Jim? Vill hon dela resten av sitt liv med honom eller är det bara en slags trygghet för stunden?

Det vet man nog inte ens själv, om man nu skulle hamna i den situationen. Det är bästa är väl att bara låta livet ha sin gång och inte tänka så mycket på det, så kommer vi efter hand tillbaka till ödet hur som helst...

Grubbligt

"Akta dig, han verkar göra dig grubbligare än du redan är" skulle brorsan sagt.

Kände bara medhåll från min sida när jag läste den meningen.
Janis tror att hennes brorsa skulle ha tyckt så, och det tror jag också. Han är ju den som tröstar och hjälper Janis när hon har det svårt, han står upp för henne och är hennes klippa. Och man märker så tydligt hela tiden att Jim verkligen får Janis att grubbla mer. Han stör hela hennes tankegångar, hon bli mer förvirrad ju mer hon umgås med honom. I början kände hon trygghet hos honom men sen blir hon lite rädd för sina snabba känslor, och sen när Jim helt plötsligt dyker upp i hennes baklucka blir hon nog rätt förvirrad och fundersam, hon får blandade känslor och vet inte vad hon ska göra. Hon märker väl kanske även att han från och till beter sig rätt konstigt och har stora svängningar i humöret. Men hon gillar honom väldigt mycket, och ibland kan hon knappt tänka sig att vara utan honom. Men Janis verkar ju själv inte helt normal. Mycket nog beroende på allt som hänt, men hon har ju alltid varit en grubblare. Frågan är om det gör henne bättre eller sämre att hitta Jim, som å själv har mycket problem och humörsvängningar, kan dom hitta tröst i varandra, eller går det sakta men säkert utförs för båda två och bara en röra av alltihop? Jag tror Janis på lång sikt snabbare blivit bättre om inte Jim hade kommit in i hennes röriga livsbild.

s. 51-100

Jag fastnade för ett väldigt kraftfullt citat som slog ner som en blixt i mina tankar och startade igång min hjärna. Det fick mig att tänka till ordentligt. Det fick mig att vilja säga imot.

Jag strör bara död omkring mig. Emelie. Rådjuret. Vad kommer härnäst?

Jag blir lite arg på henne. Att hon tror att det är hennes fel. Men jag tror det är en tanke många väldigt ofta får när det händer något med ens nära och kära. Man tänker; Det var mitt fel, varför gjorde jag inte så eller det? Man undrar vad man själv gjort för fel, letar efter bidragande faktorer som man själv skapat.

När jag ser att hon känner på det viset så känner jag hennes sorg samtidigt som jag känner en slags osäkerhet. Hon är inte riktigt medveten om hur mycket hon betydde för Emelie. Emelie hade nog inte velat att Janis skulle känna på det viset, må så dåligt efter hennes död och nästan ta på sig skulden för den.

Jag tyckte att det var så himla klockrent när hon trodde att Morgan var Jesus. Jag låg hemma i min soffa, insvept i en filt och skrattade för mig själv. Hur hon var lite småtjurig över att hon minnsan hade bett honom om hjälp många gånger men att han aldrig hade kommit. En favorit är när hon plötsligt inser att detta inte är Jesus:

Mannen som bär mig är inte Jesus. Nej, det kan omöjligt vara han, för Jesus kan inte vara en bodybuildare med ring i örat, acneärr, rakat hår, mörk skäggstubb och ögonbryn som nästan växer ihop.

- Du borde noppa ögonbrynen, flyger det ur mig.

Då skrattade jag ännu värre och högre, det var till och med så att min mamma fick komma och säga till mig. Ännu en gång har min lite halvtaskiga humor krälat fram från sitt gömställe. Denna "delen" tyckte jag var rolig, härlig och fri men uppretande och irriterande på samma gång!

Två blir en

’’Jim rör vid min arm. Hela jag blir varm. Han är underlig och underbar. Jag skulle vilja röra vid hans hud, skulle vilja att han rör vid mig, behöver tröst, så mycket tröst, men låter bli att ens antyda längtan, låter bli att ens vända mig mot honom, se på honom.’’

Kärlek, den röda tråden genom denna del. Men det blir inte en rak väg för dem, problem och hinder möter Janis och Jim väldigt tidig på deras resa. Utan inbjudan åker Jim med på resan som egentligen skulle göras ensam av henne. Han hoppar i bagageluckan efter att ha följt efter henne med moppen. Hon lämnade honom i tältet sovandes och ovetande om att hon lämnade området för gott. Så fort han vaknade så insåg han att hon var borta. Han gav sig iväg efter henne och hoppade in i backluckan då hon var utom synhåll. Väl tillbaka sen så upptäcker hon honom genom medvetna oljud, ett skott avlossas men ingen kommer till skada. Under en period så var hon kidnappad av honom, på sätt och vis. Han höll pistolen mot henne och tvingade henne att köra vidare men jag är mycket osäker på om han verkligen hade kunnat skjuta henne efter att ha sagt att det är hon som håller honom levande. Men tillslut så samsas de och Janis förstår verkligen att det är något speciellt med Jim, något hon inte vill vara utan en sekund…
Berättelsen tar många vändningar under denna del, lika så i de föregående delarna av boken. Under hela boken så har hon varit väldigt konfunderad över om hon står skyldig till Emelies självmord, om hon kunde förhindrat det. Om hon inte hade varit så självupptagen och pratat om killar så hade hennes liv räddats, eller? Det är en plåga för Janis, för hon vet att hon aldrig kommer få veta svaret på denna fråga. Emelie är död och utan henne finns det inget svar så hon får helt enkelt plågas av tanken av att ha kunnat rädda ett liv.
Denna del av boken är enligt mitt tyckande mycket mer positiv än de förra delarna, hemlängtan och sorg har funnits i alla delar. Men i denna så finns även hopp och lycka, känslan av att vara fri börjar infinna sig i henne. Hon börjar helt enkelt inse vilka möjligheter hon har nu, Janis kan skapa det drömliv hon alltid tänkt på. Men kommer det verkligen bli så underbart som hon föreställt sig? Alla förhoppningar, kommer dem uppfyllas eller sjunka som en sten i vattnet? Allt detta är mycket svårt att svara på men som sagt så tycker jag att hennes framtid ljusnats upp en hel del, en positiv framtid kan kanske väntas för henne. Om inte det blir för dem, Janis och Jim som har började deras resor som två men nu verkar sjunkit samman till en enhet.

Att fortsätta resan är nu enda alternativet, finns inte längre någon återvändo…

Frågor utan svar

Janis, Johanna Nilssons äventyrliga sida. Det är det första som slår mig när jag läser denna del, hur hon på något sätt lever sin dröm genom Janis. Genom att fly och leta efter friheten, det ultimata. Johanna Nilsson verkar vara en person som ung också ville resa och se vart hon leddes, om hon kunde förbättra livet genom att ta chansen att rymma hemifrån. Men som sagt så har inte många det modet eller ”turen” att kunna ta sig ut i det fria utan att bli polisanmäld som saknad osv. Det är det fina med böcker, man kan helt enkelt bestämma själv hur handlingen ska fortlöpa. Men som sagt tror jag att Johanna var en drömmare och äventyrare som liten, en som ville se världen med dens egna ögon.
’’Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?’’ Detta citat bekräftade mycket av det jag tänkte på angående hennes tankar, befrielsen fanns den verkligen om man valde att försvinna från jordlivet? Ett svar på den frågan finns inte men det berättade ändå väldigt mycket om hennes tankegångar och känslor för Emelies handlingar. Janis försvarar Emelie samtidigt som hon känner sig sviken av henne, hon förstår att hon hade det tufft men tycker samtidigt att det var lite Emelies fel att det gick som det gick. Hon tycker att hon borde stått på sig mer och i alla fall kunnat berätta om hennes tankar och om vad hon planerade. Och ovanpå allt detta så anser hon att det är lite hennes fel att hon inte såg vad som skulle ske, att hon inte kunde ana något. Förstår ni röran som finns i hennes huvud? Hon vet inte längre vad som är rätt eller fel, hur ska hon då kunna bedöma andra saker som pågår o hennes liv? Helt omöjligt måste jag säga, hennes liv är en röra där problemen ligger och trycker på henne varje sekund… Enda sättet att gå vidare är att släppa allt och tänka på annat, det som man håller kärt om hjärtat!

2

Jag vill hem.

Jag strör bara död omkring mig.

Emelie. Rådjuret.

Vad ska komma härnäst?

Janis tar itu med sina skuldkänslor. Det är så brutalt, rått och hemskt men så underbart bra att läsa om. Jag sitter helt fastklistrad när jag läser sida efter sida om hur Janis tar sig igenom den här oerhörda krisen.

Och jag ler när hon kommer fram till Sally. Den gamla damen som levt ett tragiskt liv men som ändå är nöjd. Den gamla damen som fann sin själsfrände i en hund. Den gamla damen som blev sviken men som fortsatte ändå.

Hon får tårar i ögonen.

Det barska i hennes ansikte har försvinnit.

Nu finns bara snällhet och sorg och en glädje som gör mig rörd.

inlägg två

sidan 52-100.

"Dörren öppnas. Hon ser elak ut. Som en pepparkakshushäxa.

Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså."

Det här tycker jag är ett mycket bra exempel på att det är insidan som räknas inte utsidan! För först går hon helt efter första intryck och utseende, men sen när hon väl har lärt känna insidan av den här personen ändrar hon helt uppfattning.

Sida 52-99

Rapport 2

Jag gillar inte Jim, så är det bara. Det är något skumt med honom, något riktigt skumt. Men jag gillar tanken på att bo i ett läger mitt ute i skogen. Det hade faktiskt inte varit helt fel, ungefär som att campa året runt och tänk att kunna sitta runt en lägereld och mysa varje dag. Är det frihet kanske? Att bo i skogen och leva helt på naturen och inte ha ett fast jobb. Nja, jag vet inte. För visst är man fortfarande bunden till staten genom skatt eller dyl.? Och på vintern klarar man sig nog inte så långt utan att behöva köpa proviant. Så då är man ju fortfarande beroende av samhället trots allt. Om detta nu ens vore frihet. Men om vi nu antar att man bor ute i skogen med ett självförsörjande lantbruk. Man har kossor, grisar, får, hönor, odlingar m.m. Du får mjölk och kött av kossorna, skinka av grisarna, kläder av fåren, potatis från odlingarna o.s.v. Då är väl man fri? Fast kanske inte för man är ju fortfarande skyldig att följa lagar och regler.


Något jag fastnade för på den här biten var när hon hade simmat över floden och inte kunde komma tillbaks, utan började tro att hon skulle dö där. Och att sen komma på tanken att tillbringa sina sista minuter full? Men egentligen hade det kanske varit rätt härligt att tappa medvetandet och inte känna smärtan lika starkt. För om man nu trodde att sin sista stund var kommen skulle det nog dyka upp rätt mycket tankar i huvudet både roliga och mindre bekväma. Man skulle nog tänka på allt som man hade velat prova på och saker som man hade velat göra annorlunda, på alla sina vänner och sin familj, kommer de sakna en? Eller kommer de bara vara glada att slippa? Inte för att jag tror det, men ändå. Det finns ju alltid någon som kommer att sakna en, även om många inte tror det...


//Rebecka L

Okej, inledningen känns inte helt lovande. Långa rabblande meningar, mycket parenteser och sidostick, mycket ”jag är tonåring och tror jag är djupast och ensammast i världen”. Av någon anledning påminner boken mig om Per Nilssons ungdomsroman Ett annat sätt att vara ung. Det är helt olika huvudteman i böckerna, men huvudkaraktärerna är ungefär lika gamla, har massor med tankar kring livet och hur det ska levas, böckerna ger samma rabblande känsla. Ett annat sätt att vara ung läste jag för ungefär tre år sedan, och om jag ska vara helt ärlig känns Janis den Magnifika som något jag hade uppskattat mer då än nu. Men jag ger den en chans. Det har ju trots allt funnits en tid när jag kände igen mig i mycket av det där.

Vidare framåt en bit i boken kommer vi till det ultimata. Detta märkliga koncept, att det finns något främmande där ute någonstans som skulle göra allting rätt och bra, som skulle vara det upphöjda. Det ägnas mycket tid åt det där, att det finns en massa grejer som man ska hitta, och allting finns alltid någon annanstans. Idén att åka iväg alldeles ensam känns väldigt främmande för mig, speciellt efter en sådan traumatisk upplevelse.

”Ungar ska pröva sina vingar i min ålder. Inte ta en pistol och skjuta skallen av sju personer plus sig själv."

Jag har växt upp med tryggheten att det är alltid finns ett stöd att hämta någonstans. Från början var det föräldrar, lite senare de äldre, stora tjejerna man såg upp till, därefter nära kompisar. Janis saknar stora delar av ett socialt supportsystem. Hon beskriver målande hur hennes föräldrar mer liknar medelålders personer fasta i ett ungdomstänk, som emellanåt gör försök till något som ska likna föräldraskap men för det mesta mest tittar på.

”De hade rätt stora brister… larviga, långsinta, grälsjuka på saftglasnivå emellanåt och när det kom in alkohol i bilden så flippade de ur totalt och förvandlades till fjortisar som jag och Emelie var tvungna att röja upp efter och ta hand om under bakfylledagen som följde.

Men vi var i alla fall älskade.

Räcker det med kärlek?”

Dessutom har nu hennes bästa vän, och nog den enda riktiga vännen, gått och tagit livet av sig. Janis saknar stödet från föräldrar, eller vuxenpersoner över huvudtaget, från vänner. Den enda som verkar finnas där är hennes bror Elvis. Men även han har sitt eget liv nu, med flickvän och egen lägenhet. Så när man då inte har någon att luta sig på, är det då man försöker hitta något i sig själv att stödja sig emot?

Kanske det ultimata?

Sida 1-51

Rapport 1:
Jag tycker att det är ett bra upplägg, med att man inte får reda på med en gång varför hon har stuckit. Det gör att man vill fortsätta läsa. Men som det stod i recensionerna, går för fort fram. Jag vill ha långa scener så att man lär känna varenda person på vägen på riktigt och med mer ingående beskrivningar av saker och ting, så att man nästan kan se det framför sig och på så sätt vara med i berättelsen. Fast boken är trots allt mycket bättre än vad jag förväntade mig, för jag gillar konceptet med att hon ger sig ut på en bilfärd för att hitta det ”ultimata” och samtidigt försöka komma på vad frihet är.
Något som jag reagerade på var på sida 33.

- Jag blev vuxen igår, sa jag till Emelie när jag var femton och ett halvt och vi låg skavfötters i hennes säng och lyssnade på Coldplay...
- Jaså? Vad gjorde du då? Sa hon
- Ingenting. Jag fick en uppenbarelse bara…

Jag gillar den för den är helt random. Bara att säga sådär ”Jag blev vuxen igår”
Hur vet man egentligen när man är vuxen? Är det när man fyller en viss ålder eller är det när man börjar tycka om något som är en ”typisk” vuxen grej?
Jag fastnade även för när hon diskuterade med sig själv ifall hon skulle låta bli att raka sig under armarna och på benen. För att det kanske räknades till frihet och var självständigt. Men vad räknas till frihet egentligen? Vad är frihet? När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig tänkt på det förut. Visst har man pratat om frihet, men aldrig om vad som egentligen är till frihet. För alla är ju bundna till något på något sätt, eller?

//Rebecka L

Är arg på denna sidan, den raderade hela mitt inlägg precis när jag var klar :@! Det var jättebra jag lovar och nu är jag tjurig, så detta blev inte lika bra... Önskar att vi hade bloggen på blogg.se istället.



Förväntningar
Mina förväntningar på projektet är otroligt höga! Att få arbeta med en duktig författare, kunna få en massa tips och annat roligt, vem vill inte det? Jag tror att detta kommer bli roliga, givande och utvecklande svensklektioner och jag är väldigt glad över att just min klass kommer få vara delaktiga i allt det här.

Förväntningarna på boken sjönk däremot när vi läste recensionerna som inte var särskillt bra. Men man måste vara lite hoppfull och vilja läsa boken för att man ska kunna komma in i den så jag höll hoppet uppe på att detta skulle vara en rolig bok.

S. 1-51
Jag blev först väldigt orolig när allt gick i en sådan snabb takt att jag inte förstod någonting men sedan övergick det till ett sorts lugn när min hjärna börjat arbeta i "rätt takt" och jag började förstå. Kanske till och med käna igen mig lite. Min bästa vän har aldrig tagit självmord men jag vet hur det känns att förlora någon, men på ett annat sätt. Jag har kännt den ensamheten. Jag vet att man vill komma bort. Så jag förstår på ett sätt hur hon känner sig.

Svikare

Janis påpekar med jämna mellan rum att Emelie svek henne men om hon nu tycker det varför får Emeolie svika henne när hon inte får svika Emelie? Varför fortsätter hon deras dröm om hon just nu tycker att Emelie är en svikare? T ex. frågar Jim om han får följa med på hennes resa men hon tvekar för att det var hennes och emelies resa. Jag tycker att hon ska göra något som hon mår bra av som hon har förtjänat. annars är boken ganska bra, inte den bästa jag läst. Jag gillar böcker som det inte händer mycket i men när det händer någonting så är det stort! här händer små saker hela tiden så man hinner inte undra vad som kommer hända härnäst.
//Amanda

Förväntningar

Jag trodde att boken skulle vara väldigt förvirrande, vilket jag också tyckte att den var. Jag gillade inte sättet den var skriven på och inte heller alla plötsliga händelser som förvirrade en väldigt mycket. Jag fösökte att sätta mig in i boken men jag kände att jag aldrig riktigt kom in i boken. Jag ville hela tiden lägga ifrån mig den.

Lite_bättre_titel: S 52-100.

Nu börjar det bli jobbigt.
På dessa sidor har det hänt mer än vad jag känner att det borde
& jag är på god väg att bli lite förvirrad.
Än så länge har hon kört över ett rådjur, träffat "Sofia i körsbärsdalen",
simmat över en älv, brutit sig in i en husvagn, nästan tagit livet av sig,
hittats/räddats av Morgan a.k.a "Jesus", träffat Jim med mer -
ja, så väldigt mycket mer.

Något jag faktiskt kände igen mig i var
när Janis låg och tänkte i husvagnen,
innan hon blev nudelförgiftad, sjuk och helt "wasted".
Hon låg och funderade över framtiden och vem har inte gjort det?
Framtiden är ju något som i stort sett tar upp
halva ens tankekraft när man är i vår ålder.
Halva min tankekraft i alla fall,
jag kan ju inte prata för exakt alla andra.

"Det är kanske det jag ska göra med mitt liv. Skriva sådana här "finn-dig-själv"-böcker. Jag kan ju rabbla upp en massa svar och vet en hel del om psykologiskt dravel som kan låta trovärdigt. Sedan blir jag säkert rik och känd på kuppen" (S:74)
En långsiktig plan, även om den var menad som ett skämt -
men oj, oj vad jag känner igen mig. Drömma om något avlägset,
även om det egentligen inte är vad man faktiskt vill.
Man vet ju aldrig hur det skulle varit.

/ellenog.

50 sidor lästa

"Jag vandrar omkring på ett kalhygge eftersom jag känner mig kalhuggen. Just det - kalhuggen. Kal, naken, skyddslös, och huggen mitt itu, både vad gäller mitt självförtroende, trots att jag faktiskt gick segrande ur striden, och min tro på mänskligheten. Mest besviken är jag på servitrisen."

Jag blir jävligt arg på servitrisen när jag läser detta stycke. Hon skulle väll kunna försökt hjälpa Janis. Tycker hon att det är okej att stinkande, illaluktande tjocka lastbilschauförrer tafsar på 17-åriga tjejer? Som inte ens vill det. Hon kanske inte skulle kunna gjort mycket men hon kunde försökt göra något. Jag kan förstå att servitrisen inte gjorde något om hon var rädd, men det beskrivs mer som om hon inte brydde sig. Det känns så själviskt, "Klarar jag mig så är allt bra!".

Jag kan förstå vad det är hon menar med att hon tappat sin tro på mänskligheten. Världen börjar bli allt mer självisk, och det kommer bara gå utför. För man kan inte få en värld att gå runt om alla bara ska tänka på sig själva, det funkar inte så. Man måste hjälpa varandra. För om det inte ens funkar när de bra gäller att ryta till och säga " Lägg av, lämna henne ifred!". Hur ska det då funka när det gäller om större saker? Jag tycker man ska öppna ögonen mer och se vad man kan gör för andra och inte bara tänka på sig själv.

/Alexandra

Sally

Dörren öppnas. Hon ser elak ut. Som en pepparkakshushäxa.
S. 56

Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså.
S. 57

Citaten är från när Janis kommer till Sally. Först tror Janis, baserat på Sallys utseende, att hon är elak. När hon lärt känna henne ändrar hon helt uppfattning och börjar tycka om henne.
Ett bra exempel på att man inte ska ha förutfattade meningar efter en persons utseende, eller döma vid första ögonkastet.

Bröderna lejonhjärta

Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen

När jag först läste detta citat (som står som en liten egen rubrik) så var första tanken.

-Vem är Sofia i Körsbärsdalen? Och det tog mig någon minut av funderande innan det gick upp för mig. Och det svämmade över av minnen från när jag var mindre och såg på Bröderna Lejonhjärta men min syster och pappa höll om oss när Katla kom. För det var så det kändes, för mig iallafall. Och det känndes som det fanns en symbolik i det citatet.

Sofia från Körsbärsdalen hjälper Skorpan och Jonathan från den onda Tengil och Katla. Hon skyddar, tröstar och hjälper dem. Och när Janis tänker för sig själv att hon har kommit till Sofia så känner jag den känslan inom mig, hur Janis känner sig. Hon har kommit till en slags "fristad".

Där hon i lugn och ro kan få äta, fundera och prata med den snälla gumman. Den gamla gumman som bär på stor sorg inom sig men som fortfarande står upp. Janis har inte rest sig upp än ur sin smärta och sorg, men hon är på väg. Och det är den uppfattningen jag får till varför hon söker Det ultimata, hon reser med sin brors bil genom Sverige för att arbeta sig igenom sin sorg. Hon har inte flytt undan smärtan utan har istället börjat arbeta med den, hon blundar inte heller för den utan arbetar för att kunna släppa all sorg och kunna tänka på Emelie som den vän hon var och inte som en svikare och mördare..

Jag är väldigt positvit inställd till boken (även om jag redan läst ut den..) och hade gärna velat läsa någon mer bok av samma författare!

xoxo Klara

INTO THE WILD

"Iklädd en träningsoverall storlek XXL och med ett par tofflor storlek 44 ligger jag utsträckt på en knarrig säng i en övergiven och väldigt risig, men bebodd husvagn"

När jag började läsa om hur hon var fast på andra sidan älven och hittade en övergiven husvagn kom jag och tänka på filmen "Into the wild". Det är väldigt likt på många sätt bara det att Janis blir räddad från sin näradöden upplevelse, men det är slående likt.

Nu när jag kommit till hälften av boken börjar jag känna att den börjar bli intressant, även fast vissa delar i boken är bara konstiga. Så finns det vissa gånger som jag måste läsa vidare för att det börjar bli spännande och ännu mer intressant.

Liksom innan så hände det saker hela tiden så att det gick fort men inget som man riktigt kommer ihåg och hakar upp sig på utan det hände saker hela tiden bara. Men nu när jag kommit till mitten av boken och Janis har träffat Jim så börjar jag bli mer intresserad av boken och vill läsa vidare.. hoppas det fortsätter så.

vem tar steget?

Det enda jag kan få ut genom fingrarna just nu är en jäkla massa förvirring, antingen har mina hjärnceller förskrumpnats och avdunstat eller så är uppgiften väldigt svår att greppa. Jag tippar på nummer ett. Oavsett vilket så blir förvirringen iallafall inte bättre av att boken kräver att man går ganska långt ner på djupet för att hänga med vad som händer och varför det blir som det blir, det är mycket människor med tragiskt och mörkt förflutet som man inte kan få en bild av på riktigt. Men det är på något sätt det som är tjusningen med det hela.

Något som fick mig att tänka till lite extra i boken är när hon har simmat över älven och allt ätbart är obefintligt. Det slutar med att hon dricker upp ett sexpack öl och lever livet för några timmar. Steget hon tar där från att, på fullaste allvar, övervägt att skriva ner sitt testamente med hjälp av sitt eget blod till att naken dansa till tonerna av I´m a survivor längs strandkanten ligger nätt och jämnt och balanserar på en sytråd. Det är så otroligt hårfint om man ska trilla över på den sidan där det går så långt att det innebär död, på den sidan där man bara drar till med något provisoriskt för att glömma och gömma för ett litet tag eller om man har så pass mycket mod och styrka att man klarar av att fortsätta balansera längs den smala tråden och ta itu med sina bekymmer. Om det tredje alternativet går i verket är det inte ens säkert att man reder ut livsnystanet man skapat och det kanske ändå slutar någonstans men inte hoppades på.
Det är en balansgång som heter duga och hur man tar sig över, om man nu gör det, tror jag knappt man kan styra över själv. Det får man nog lämna till ödet, sen får man hoppas på att ödet har en bra dag och ger en ett eller annat alternativ som låter rimligt. Sen är det just där mina funderingar från boken kommer in - hur väljer man vilket av alternativen man ska ta stöd på. Hur kom Janis fram till att hennes tid inte var kommen ännu, att hon bara skulle ta till ölen som tröst för ett tag? Vad är det som krävs av en som person för att kunna ta ett sånt beslut? Eller är det någon annan som gör det åt en? En undermedveten kraft som träder in och avgör vilken väg man ska välja? Jag säger inte att jag tror något av detta, jag tror inget. Vad ska man tro egentligen...

förväntningar

Mina förväntningar av boken?… Inte så värst stora. Men jag tycker det ska bli roligt att verkligen få jobba med boken och att alla andra läser samma bok. Och sen om vi nu ska få träffa författaren och se vart ifrån hon har fått sina ideér m.m

Fram till sidan 50.
Jag tycket boken var väldigt förvirrande i början. Hon förklarar väldigt mycket och detaljerat på en och samma gång och ibland blir det svårt att hålla reda på tankar och "nu tid". Men boken förklarar mycket men inte allt i början, så man vill läsa mer och se vad som händer.

På sidan 45,
Jag tycker Janis är ganska hemskt när hon sitter och håller om rådjuret som lider tills döds, för att hon har kört på det och under tiden sitter hon och tänker på sina egna problem. Visst, tanken är väl snäll att hon sitter och håller om rådjuret och så.
"-Emelie dog hon också, säger jag och smeker varsamt rådjuret, som varken är en unge eller helvuxen utan typ tonåring precis som jag och Emelie. Fast det var ingen olycka. Hon hade planerat det i flera månader utan att säga något till mig. " osv.

Sofia i körsbärsdalen

" Jag hör av mig!"
Och det tror jag till och med att hon kommer göra någon gång. Jag förundrades lite över den vänskap Janis otroligt nog utvecklade med Sally under bara 3 dagar. Varför funkade dom så bra tillsammans så att Janis stannade istället för att åka vidare efter att hon fått sitt kaffe?
Jag tror att dom kände igen sig i varandra lite grann, trots åldersskillnaden. Sally kände nog lite grann att Janis var på flykt från allt som har hänt henne, och finna det ultimata. Samma ville ju Sally när hon var ung, att fly med cirkusen. De kom att stå varandra ganska nära under så himla kort tid. De öppnade upp sig för varandra, genom att Sally berättade om sin förra man och sitt missfall och Janis berättade allt om Emelie så visar det ju vilket förtroende de fick. Eller så kanske det bara var för att båda var så desperata att få dela sina sorger med någon annan likasinnad. Janis och Sally trivdes säkert med varandras sällskap. Eftersom Janis ändå stannade några dagar och Sally sa att hon skulle fara snabbt så hon inte skulle försöka hålla henne kvar. Varför gick egentligen Janis in till Sally? Var det verkligen för att hon var så sugen på kaffe eller var det för att hon ville ha socialt umgänge efter att ha åkt bil och varit helt ensam med sina skrämmande tankar allt för länge? Janis blir en gång lite påmind om Emelie när hon umgås med Sally, fast inte på ett dåligt sätt. Jag tror hon hittade en riktig vän i Sally.

sidorna 50 - 100

"jag trodde ett tag att jag var död och kommit till himlen. när jag förstod att det inte var så, så blev jag lite besviken, jag menar, jag hade ju blivit glad av att det fanns ett liv efter detta och.." Alla är väl lika nyfiken på döden. Den stora frågan är ju om vad som verkligen händer efter döden. Janis känner sig besviken efter att ha överlevt, varför inte känna sig lite lättad? att mitt ute i ingenstans är det någon som hittar henne.

Förväntningar:

Jag tror nog att den här boken kan vara ganska intressant och rätt så bra, men jag har inte så särskilt höga förväntningar på den. För att ifall jag skall vara ärlig så hade jag aldrig, hittills i mitt liv i alla fall, dragit ut den här boken ur en bokhylla. Anledningen är att titeln inte tilltalar mig överhuvudtaget och att den för min smak är alldeles för lättläst. Men det ska bli kul att se vad jag tycker om den efteråt och att blogga om boken är på ett sätt mycket roligare än att bara läsa. För oftast vill ju den som skriver boken säga något med hjälp av innehållet och jag tror att man lättare förstår vad det är den vill säga, ifall man stannar upp och tänker till ibland.

//Rebecka

Dålig_titel: Sidan 0-51.

Varför har alla gjort anteckningar utom jag? :(
Men jag är ganska cool ändå. "Diskutera" fram till sidan 51 då då..

Som vi alla vet ger sig Janis ut på en resa i en bil stulen från sin bror,
med konserver i baksätet och minnet av hennes bästa vän Emelie bredvid.
Såhär långt har vi fått veta en hel del om Emelies liv, mobbningen & massakern-
men lite mindre, lite ytligare om Janis Den Magnifika.
Vi vet att hon inte har världens bästa förhållande med sina föräldrar,
att hon går på gymnasiet, kan köra bil och värderar sin bror väldigt högt.
Vi förstår ju även lite hur hon tycker & tänker men
enligt mig går boken faktiskt in djupare på Emilie än på Janis.
Egna tankar & åsikter nu då:
Jag har funderat lite på om jag tycker Janis är modig eller inte...
Det pendlar- visst är den här turen mot det Ultimata ett ganska stort teg att ta,
men kan det verkligen kallas modigt att bara fly från allting sådär?
Att lämna allting för ett galet äventyr.
& på tal om modighet, så reagerade jag mycket över hur fega lastbilschaffisarna var.
Jag menar, herregud - fem tjockisar mot en liten tjej.
DET är så galet fegt & i jämförelse är Janis den modigaste på jorden.
Så nu - bara för att komma fram till något såhär i slutet,
så bestämmer jag mig för att det finns olika sorters modighet.
Men tjolahopp. för nu väntar en manlig Maria på en ninjatur!
DET GÖR SPIRIT OCKSÅ (Internskämt I guess).

/ellenog.

Reagera

På de 51 första sidorna av "Janis den magnifika" fanns det ganska mycket att reagera över.

Det första var Emelie. Janis bästa kompis som helt plötsligt bestämmer sig för att skjuta huvudet av 7 av sina mobbare och sen slutligen sig själv. Vad är det som får en att gå så långt, hur kan man tillåta mobbning att gå så långt att att en människa inte längre orkar och därför gör en sådan sak.

"Brosan följde med mig på begravningen, stod och höll min hand hela tiden, släppte den inte ens när jag tog ett par steg fram för att kasta en ros på kistan som sänktes ner i graven. Emelies föräldrar stod en bit ifrån oss, bleka och tärda av sorg, men också av det hat som riktades mot dem eftersom deras dotter dödat inte bara sig själv utan också sju andra, lika unga, vars föräldrar var lika bleka, tärda, sorgsna och förtvivlade."

För Janis att uppleva en sådan sak som att se sin bästa vän ta livet av sig själv måste vara ett minne som man aldrig kan glömma, hur gärna man än vill, det kan inte ha varit lätt för Janis och jag förstår varför hon kände sig tvungen att ge sig iväg. Men det hade kanske varit bättre att stanna hemma och ta tag i sina problem istället för att försöka fly ifrån dem.

Det andra var Åke Larsson mattförsäljaren som hon träffar vid en sjö. Han som som är försöker vara någon annan bara för att hans fru tycker det. Han som bor i Göteborgs asfalt djungel men längtar bort, bort till norrlands berg och kalhyggen. Han som alltid är på resande fot för att han är för rastlös för att stanna på samma plats för länge.

"Billjud. Jag sätter mig upp och tittar bakåt. Ser en jeep närma sig, en sådandär jättestor jeep som folk kör omkring med i storstäderna fast de inte direkt behöver åka över leråkrar eller genom någon knagglig öken. Jag reser mig upp och virar handduken om höfterna. Jeepen stannar. En man kliver ur. En man i kostym, slips, svarta blänkande skor och svarta pilotglasögon."

Det tredje var servitrisen på restaurangen Hur hon bara kan stå och titta på utan att bry sig om när de där äckliga lastbils chaufförerna tafsar på Janis. Vågade hon inte eller brydde hon sig helt enkelt inte om det. Det kanske inte var första gången hon var med om det, de kanske har gjort samma sak mot henne?

"Han har gripit tag i en av min armar. Greppet är hårt,hotfullt. Ändå är det nästan komiskt. Fem stora vuxna män, varav en i princip står och bölar och längtar efter morsan, mot en rätt så liten tonårstjej.
- Det är han som ska be om förlåtelse, säger jag. Han tog mig på baken. Om han tycker att det är humor så kan han väl tafsa på någon av er istället.
-Påstår du att vi är bögar? flåsar en av dem som står i raden bakom.
-Jag påstår ingenting men om ni råkar vara det så är det helt okej för mig, jag har inga fördomar.
Bossen, eller vad han nu är, ställer sig framför de andra och knuffar mig. En gång. Två gånger. Så att jag brakar rakt in i bardisken. Bakom den står servitrisen och torkar glas och tittar åt ett helt annat håll."

/Johanna

förväntningar och 50 första sidorna

Jag har inte direkt så stora förväntingar om boken, men jag tycker att det är kul att läsa en bok som flera läser. så att man kan disskutera om olika saker som händer i boken, Och se in i boken från en annans sida. Det ska också bli kul att träffa författaren så får man veta vart hon har fått sin idee att skriva denna bok, det är ju som sagt inte alla böcker man läser som man får träffa författaren också.

Jag tycker att boken är skriven på ett enkelt språk, men ibland kan hon förklara för mycket så att man kommer av sig om vart man är i boken, annars så tycker jag att det var det lätt att komma in i boken. Det är en bra spänning i boken också, man vill veta hela tiden vad som händer här näst.

citat
"jag sitter vid vägkanten med ett döende rådjur vid min sida, ja, med dess huvud i mitt knä till och med" Janis är en väldigt stark och modig person som vågar ge sig ut på vägen vid 17 års ålder och kör på ett rådjur och även sitter ner och har det döda djuret i ens knä. Inte många tjejor som skulle göra en sån grej. Men sitter man i Janis situation som hon nu gör med Emelies död så kanske man ser döden på ett annat sätt, oavsett om det är ett vilt djur.

Förväntningar

Förväntningar & förhoppningar på boken...
Inte särskilt roligt att behöva skriva det när man nästintill läst ut den,
men har man inget val så har man inte.
Hmm, en bok man inte hört någonting om -
av en författare man inte vet vem det är +
de tre ganska dåliga recensionerna vi fick läsa...
Man förväntade sig kanske inte världens bästa bok,
men så här en bit in (eller ja, tre fjärdedelar in)
så är den faktiskt inte så dålig.
Jag väntade mig något mycket, mycket sämre
så man kan väl säga att jag blev glatt överraskad eller något sådant.
Läste precis någons inlägg om att man skulle skriva förväntningar
på HELA PROJEKTET, inte bara på boken.
VAD KUL, fast inte. Jag vet ju inte vad jag tycker om detta än,
jag hoppas att Johanna Nilsson är snäll & bjuder på kakor?
Nej, ingen aning what so ever.
Men att vi får läsa en helt okej bok & sitta vid datorn är ju positivt i alla fall.

/ellenog.

Janis-tankar

Mina förväntningar på boken och detta projektet var att det skulle bli kul att läsa en bok och träffa författaren och höra vad andra tycker om samma bok kanske få nya sätt att läsa och förstå boken på. ´Trevligt att få veta hur andra läseer och vad ni tänker på i boken.

I början av boken är det lite rörigt o förstå hur boken är uppbyggd med tankar och "nutid", men det gick ändå ganska bra att komma in i bokebn då allting är väldigt väldetaljerat och bra skrivet, man blir intresserad av vad som ska hända sen.

Det är bra att man först får ett dramatiskt intryck in i boken för att förstå vad budskapet är. Det tog tid för mig att komma igång att läsa men det är för jag inte gillar att läsa riktigt, men när jag väl komigång var boken bra.

Jag gillar känslorna som beskrivs när Janis bestämmer sig för att simma över älven och sedan håller på att inte klara sig men ändå fortsätter och klarar det för att sedan bryta sig in i en husvagn och bo där ett tag innan hon av olika anledningar blir räddad av morgan. Det är ett väldigt bra avsnitt i boken som på vissa sätt förändrar historien en del.

//Petra

En bok som skapar funderingar

Mina förväntningar inför projektet och boken är rätt höga. Jag gillar böcker som man får tänka mycket i, och jag tror det finns många olösta frågor i denna boken. Speciellt eftersom den handlar bland annat om död, "det ultimata", och en filosof som Janis, så finns det nog många delade åsikter. Projektet kommer bli riktigt intressant och väldigt kul att till och med få träffa författaren och kanske få hennes förklaring till varför boken utspelar sig som den gör.

Den åsikt jag fick av boken redan efter ungefär 10 sidor, är att den kan vara lättläst och allmänt intressant att läsa, men ju mer man tänker över Janis tankar, desto mer komplicerad och invecklad blir den. Ju mer man tänker på varje händelseförlopp, desto mer grubblar man själv över hur och varför saker egentligen sker som dom gör. Man funderar liksom aldrig klart över sina egna uppfattningar.

Boken kan vara lite grötig från och till, Janis tänker för mycket och på många olika saker samtidigt, så man får inget konkret sammanhang av tankarna. Men så helt plötsligt så blir allt klart, och allt är totalt realistiskt. Man liksom förstår varför allt är som det är och varför Janis tänker som hon gör. Det går snabbt vidare i boken från det ena till det andra och man hinner inte alltid ta in det som står, innan det redan hänt något nytt.

Något som jag funderade lite över bland dom första 50 sidorna är när Janis sitter i skogen och pratar med det påkörda rådjuret och högt delar med sig av sina minnesbilder från självmordet.
"Hon log! Sedan stoppade hon pistolen i munnen och tryckte av"
Det jag undrar över är hur Emelie tänkte när hon lät sin bästa vän se på när hon tog sitt liv, jag kan inte se många anledningar till att hon verkligen ville det. Var det en olyckshändelse att Janis sprang in just när hon stoppade pistolen i munnen? Eller var Janis redan där och såg när Emelie hotade rektorn, och varför försökte hon då inte på något sätt stoppa Emelie? Det framgår inte direkt i boken i detalj vad som skedde inne på rektorns rum. Ville Emelie att Janis skulle se självmordet för att visa hur mycket hon led, eller få Janis att känna sig hjälplös, för att hon inte redan hjälpt henne tidigare. Varför i hela friden log hon? Kanske kände Emelie sån stor lättnad av att få dö, för att hon hade ett sånt plågsamt liv, att hon verkligen fick ett rus av att veta att hon precis skulle trycka av skottet. Men varför tänkte hon inte på Janis, dom var ju bästa vänner. Eller var dom verkligen det? Janis visste ju, och såg hur trasig Emelie var. Men hon försökte inte direkt hjälpa. Det kan finnas många olika åsikter. Och bara Johanna Nilsson kan veta vad hon egentligen tänkte.

Magnifika förväntningar? eller inte...

.Mina förväntningar för denna boken har inte varit speciellt höga. Mycket beror på de tre resensionerna vi läste innan vi började läsa boken. De gav inget possitivt intryck, och fick mig att kanske konsentrera mig lika mycket på boken som jag skulle gjort annars.

Faktumet att jag inte hade några höga förväntningar medgav också att jag inte blev besviken på de jag läste. Mot vad jag trott så tyckte jag den faktiskt var ganska bra.
Abslout inte den bästa bok jag läst men verkligen värd att ta tiden till att läsa den.

Allt går i ett i början, någon som inte irriterar mig alltför mycket. Viljan att läsa vidare och få reda på vad det ultimata är är större.
Det är något som jag förundras över. Janis hon flyr från allt det som hänt med Emelie och massaken men samtidigt som hon söker efter någon. Hon söker på svar om så mycket men framförallt det ultimata. Jag gillar det, så jag får nog ta att läsa lite till.

Tack för mig :D // Nella

Första förväntningarna

Det verkar som att boken går fort fram, jag hoppas att det innebär att det händer mycket. Utanför skolan läser jag i stort sett aldrig och är inte direkt intresserad av att göra det heller, därför blir jag snabbt uttråkad om det inte händer saker då och då med jämna mellanrum. Blir man uttråkad läser man bara för att man måste och det försvårar hela "tankemomentet" eftersom det blir näst intill omöjligt att analysera och bearbeta en text som man inte riktigt har uppfattat och kunnat ta till sig.

Detta är mina anteckningar (dock har jag censurerat bort små minianteckningar i marginalen i form av: "jag är bäst", "nice" inramat i en blyertsrektangel och den dagens datum 20100908) från dagen vi fick uppgiften om att knappra in våra förväntningar på en blogg. Nu, när det har gått någon vecka och vi är lite längre komna i projektet är det väl ungefär det samma. Synd bara att jag missade att man skulle framföra sina förväntingar på hela projektet och inte bara på boken, BRA DÄR JULIA. Härlig kämparglöd!

För att återgå till saken ser jag fram emot projektet och änsålänge är boken bättre än jag trodde, ickeuttråkningsbarometern still going strong.

Förväntningar inför boken och författarbesöket.

Jag tror att boken kommer handla mycket om hur Janis mår? vad hon tänker på? vad som har hänt med hennes kompis Emelie? varför hon måste göra denna resa? och vad som är det ultimata?

Jag hoppas att det kommer vara en bok som får en att vilja veta mer om Janis, en bok som man verkligen kan fundera över och tänka "varför gjorde hon så?" om, en bok man inte kan släppa utan bara måste fortsätta läsa.

Det ska även bli spännande att träffa personen bakom "Janis den magnifika" och se vad vi ska göra när Johanna Nilsson kommer på besök? Det skulle vara kul att veta hur hon lägger upp sitt skrivande, var hon får sina idéer ifrån och varför hon har valt att bli författare. Det skulle vara kul att se vilka likheter och skillnader det är mellan hennes och andra författares sätt att göra böcker bl.a. jämnfört med Katarina von Bredow som jag hade skrivarverkstad med i 9an.

/Johanna

Hantera

Tjaba tjena! Nu har man äntligen klarat att fixa ett konto på denna blogg, det tog ett tag men nu är man här:)

Jag har faktiskt inget citat eller liknade som har fastnat i mitt huvud som jag vill skriva om. Det som därimot intresserar mig är hela "hanterings-situationen" med Emelie. Hur Janis hanterar det som har hänt. Hur hon försöker komma på en anledning till det som har hänt. Vems fel var det? Janis, Emelies föräldrar eller helt enkelt Emmelie själv? Så jag är välldigt spänd på att se hur det slutar. För jag kan inte riktigt förstå vart detta ska leda.

Jag har själv försökt sätta mig in i situationen att min bästa kompis skulle skjuta 7 personer och sedan sig själv. Jag skulle förmodligen inte veta varken ut eller in. Jag skulle bli deprimerad över alla frågor, alla funderingar om vad det var som orsaka det. Jag skulle hata henne för att hon gjort så mot mig men samtidigt undra om det var mitt fel. Det är det jag tycker är bra med denna bok, den väcker tankar även fast man inte vet om det. Man tänker automatiskt på om det var en själv som blev utsatt för detta. Så det ska bli spännande att se vart det leder, boken är snart slut och jag har ännu inte riktigt fáttat vart det ska leda.

/Alexandra

Orealistiskt

Jag har nu hunnit en bra bit in i boken, och jag måste säga att jag tycker den är lite "jobbig" att läsa.

I recensionerna vi läste, innan vi började på boken, skrev de att den gick på ytan, det gick alldeles för fort, och det håller jag med om. Man vill veta mer om personerna som Janis passerar på sin "resa", inte bara två sidor. När jag skriver det här måste jag bläddra i boken och kolla tillbaka, för jag minns inte vad som hänt.

Jag är också lite tveksam till när Janis träffar Jim, hur sannolikt är det att de liksom älskar varandra efter att känt varandra några dagar?
Många av händelserna hittills känns helt enkelt orealistiska - hon träffar en tant i skogen som hon får en pistol av helt randomly, kommer till en by med massa människor som lever helt primitivt bara för dom inte pallar stadslivet - det blir för mycket liksom.

/Linda

Janis den Magnifika av Johanna Nilsson

Det första jag läste i boken var dedikationen som var tillägnad författarens bror.

Till Martin, min storebror, riddare av Malteorden och räddare i nöden när det magnifika stiger mig åt huvudet och allt annat gör för ont.

Dessa rader stannade klingande kvar i mitt huvud efter att jag läst dem om och om igen. Det berörde mig och saknaden efter mina egna syskon kom krypandes fram och stack till i hjärtat. Jag kände direkt att det här var en sådan bok som jag inte skulle kunna sluta läsa. En bok om smärta, kärlek, vänskap och förvirrade människor.

När jag sedan fortsätter läsa kan jag känna igen mig i dels Janis och Emelies vänskap och dels i Janis tankar. Vem skulle inte vilja helt spontant åka bort ifrån den verkligheten man lever i, för att kanske hitta en annan verklighet för att då också förstå meningen med sin egen?

Att författaren sedan går fort fram kan jag hålla med om, men jag tycker att det är helt okej för boken väcker tankar och känslor ändå. Om man hade gått ner på djupet och analyserat alla personer som presenteras i boken skulle det enligt min mening bli alldeles för ingående.

Nu måste jag nog sluta skriva så att jag har någonting att skriva om nästa gång.. Tack för mig!

JANIS DEN MAGNIFIKA

Jag har läst "Janis den magnifika" av Johanna Nilsson.

Mina förväntningar på det här bokprojektet är att kunna se andras åsikter och tankar om boken, kunna se saker som jag kanske missat eller uppfatta stycken på ett annat sätt.
Sen att få arbeta med en författare kommer blir iktigt kul och unikt.
Så förväntningarna på projketet är höga.

Nu när jag läst mig in i boken så kan jag säga att boken är bara den är ibte tråkig men det händer för mycket hela tiden, det hinner inte lugna ner sig någon gång som man hinner tänka vad man har läst innan så man förstår. Men det är en bra bok. Man måste haft jävligt mycket fantasi för kunna skriva en bok som är realisktisk till en viss del och ändå hålla den underhållande.

ett citat från dom första 50 sidorna:

Citat:

" - Du är en Duva, sa jag när Emelie äntligen slutat skratta. Vit om natten och svart om dagen, eftersom du alltid vill vara tvärtom. Och så pickar du på dig själv tills du blöder, äter till och med på dig själv, och sedan lägger du dig ner och väntar på att gamarna ska komma"

Janis vet mycket väl att Emelie är allvarligt mobbad och behöver hjälp men hon gör inget mer än säger att hon inte ska bry, men men märker ju att hon inte klarar det själv. Så ser hur långt mobbning kan gå..

Känsloladdad början

Döden, ordet som slår mig gång på gång under den första delen. Mycket mer än det fysiska dör för henne, hennes förhoppningar för denna resa. Detta skulle bli en resa mot friheten, inte mot hat och fördomar. Att möta personer som får henne att må dåligt var det sista hon ville, alla skulle hjälpa henne mot friheten och dess känslor. Janis ville bara resa mot norrskenet, resan hon egentligen skulle gjort med sin bästa kompis Emelie men som svek henne genom att leva under tystnad de sista månaderna av hennes liv.
Hon sa inte ett ljud om hur hon mådde, Janis känner sig sviken samtidigt som hon tvekar på om det är hennes fel eller ej. Hon klarar inte tanken av att hennes bästa kompis tog livet av sju andra elever och sig själv. Man känner som läsare hur känslorna bara rinner ur henne, hon vet inte hur hon ska må eller känna. Efter allt som hänt så kan hon inte le äkta leenden, enbart falska leenden visar sig. Men hon har ett löfte att hålla, denna resa mot det ultimata. Den som egentligen skulle gjort med Emelie, men Janis tänker inte svika på samma sätt som hon gjorde. Hon ska fullfölja denna resa, vad som än händer...

Personer som betyder mycket för Janis och som förmodligen kommer ta upp mycket av hennes tankar i denna bok är hennes bror som hon alltid känt en stark kärlek för. Han har gett hennes själ ett varmt lugn som lagt sig som en skyddande hinna runt. Han har alltid varit hennes undanflykt vad det gäller tankar, den enda som aldrig svikit henne en enda sekund. Han har en stor roll för hennes emotionella liv, en ängel som Janis kallar honom.
Sen är det såklart Emelie som varit hennes själsfrände, de skulle spendera livet tillsammans. Men hennes liv var inte det lättaste, hon blev mobbad av personer från hennes klass. Ingen mer än Janis kunde hon förlita sig på, ingen mer kunde skänka henne en sekund av lugn och ro. Janis var där för henne hela tiden, stöttade henne så mycket som hon kunde men det är fortfarande Emelie som måste stå på sig. Hon kunde inte bara låta dem trycka ner henne helt totalt.
Men att kunna stå på sig är inte lätt, jag vet det. Jag vet hur det är att bli nertryckt och sedan själv försöka stå på sig. Det är så otroligt svårt för man är väldigt osäker på sig själv, man tar åt sig mer än vad man egentligen borde göra för ens eget välbefinnande. Men det gäller att bevisa att man tar inte skit från andra, att man inte bryr sig. Emelie klarade inte den kampen, det blev för jobbigt. Hon gav helt enkelt upp, men vad tjänar det till?

Boken visar vad man lämnar efter sig om man ger upp, om man lämnar de som bryr sig om en bakom sig. Jag tror personligen att budskapet är att förstå att förstå att världen man lämnar bakom sig inte är problemfri. Ibland känns det som en lättare utväg att inte ta tag i problemen som finns och ge upp, men det är inte lösningen. Det är att ta sig igenom det, växa och bli starkare av upplevelsen.
Hoppet är det sista som lämnar människan, hoppet om att man ska klara det och inte ge upp.

J.S

en känsla..

tjoho.
jag läser det sista 50 sidorna av boken under raster och bussresor.
Och jag tror nästan att jag är den enda ( om man hört vad mina kära kollegor har sagt om boken..) Som faktiskt gillar det!

Av det jag läst så fastnade jag speciellt för när Janis Som "flytt" med sin bil för att söka efter det ultimata stannar till vid en stromande älv och bestämmer sig för att ta sig över. Den känslan som är beskriven är helt fantaktiskt. Beslutsamheten, viljan och sedan ångesten och rädlan för att inte klara det. Det är en känsla som jag tror alla har upplevt. Känslan av att bestämma sig, ge sig tusan på att klara av det och sen rädslan för att misslyckas. Och känslan när du trots en del tvivel och förvirring klarat det.
Känslan är lika fantastisk som den är beskrven i boken!

/ Klara

Janis den magnifika

Romanen Janis den magnifika är utdelad och i förra veckan läste klassen dessutom recensioner av romanen, bl.a. från SvD och analyserade dem. De har alltså startat sin läsning och i nästa vecka ska de börja blogga om romanen. Innan dess är tanken att de ska skriva lite om sina förväntningar på romanen i den här bloggen. Själv har jag höga förväntningar vad det gäller hela det här fördjupade författarprojektet; jag tycker att det ska bli oerhört roligt att få samarbeta med Johanna Nilsson och jag hoppas att eleverna tycker likandant.

Fördjupat författarprojekt

I Lunds kommun finns en kulturpolitisk strategi och Gymnasieskolan Vipan har genom den fått pengar till ett läsprojekt som kallas ett fördjupat författarprojekt för gymnasiet. För Hippologigymnasiets del så innebär det att eleverna i åk1. bl.a. ska läsa Johanna Nilssons senaste ungdomsroman Janis den magnifika och att blogga om den. De kommer att få kommentarer både från Johanna, sin svensklärare och vår bibliotekarie. Givetvis kommer klassen även att få träffa Johanna. De har också möjlighet att läsa någon utav Johannas andra ungdomsromaner, bl.a. Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Flickan som uppfann livet och De i utkanten älskande. Avslutningsvis ska eleverna själva prova på att skriva skönlitterärt. Välkomna att följa HG1s arbete under hösten!