Det första var Emelie. Janis bästa kompis som helt plötsligt bestämmer sig för att skjuta huvudet av 7 av sina mobbare och sen slutligen sig själv. Vad är det som får en att gå så långt, hur kan man tillåta mobbning att gå så långt att att en människa inte längre orkar och därför gör en sådan sak.
"Brosan följde med mig på begravningen, stod och höll min hand hela tiden, släppte den inte ens när jag tog ett par steg fram för att kasta en ros på kistan som sänktes ner i graven. Emelies föräldrar stod en bit ifrån oss, bleka och tärda av sorg, men också av det hat som riktades mot dem eftersom deras dotter dödat inte bara sig själv utan också sju andra, lika unga, vars föräldrar var lika bleka, tärda, sorgsna och förtvivlade."
För Janis att uppleva en sådan sak som att se sin bästa vän ta livet av sig själv måste vara ett minne som man aldrig kan glömma, hur gärna man än vill, det kan inte ha varit lätt för Janis och jag förstår varför hon kände sig tvungen att ge sig iväg. Men det hade kanske varit bättre att stanna hemma och ta tag i sina problem istället för att försöka fly ifrån dem.
Det andra var Åke Larsson mattförsäljaren som hon träffar vid en sjö. Han som som är försöker vara någon annan bara för att hans fru tycker det. Han som bor i Göteborgs asfalt djungel men längtar bort, bort till norrlands berg och kalhyggen. Han som alltid är på resande fot för att han är för rastlös för att stanna på samma plats för länge.
"Billjud. Jag sätter mig upp och tittar bakåt. Ser en jeep närma sig, en sådandär jättestor jeep som folk kör omkring med i storstäderna fast de inte direkt behöver åka över leråkrar eller genom någon knagglig öken. Jag reser mig upp och virar handduken om höfterna. Jeepen stannar. En man kliver ur. En man i kostym, slips, svarta blänkande skor och svarta pilotglasögon."
Det tredje var servitrisen på restaurangen Hur hon bara kan stå och titta på utan att bry sig om när de där äckliga lastbils chaufförerna tafsar på Janis. Vågade hon inte eller brydde hon sig helt enkelt inte om det. Det kanske inte var första gången hon var med om det, de kanske har gjort samma sak mot henne?
"Han har gripit tag i en av min armar. Greppet är hårt,hotfullt. Ändå är det nästan komiskt. Fem stora vuxna män, varav en i princip står och bölar och längtar efter morsan, mot en rätt så liten tonårstjej.
- Det är han som ska be om förlåtelse, säger jag. Han tog mig på baken. Om han tycker att det är humor så kan han väl tafsa på någon av er istället.
-Påstår du att vi är bögar? flåsar en av dem som står i raden bakom.
-Jag påstår ingenting men om ni råkar vara det så är det helt okej för mig, jag har inga fördomar.
Bossen, eller vad han nu är, ställer sig framför de andra och knuffar mig. En gång. Två gånger. Så att jag brakar rakt in i bardisken. Bakom den står servitrisen och torkar glas och tittar åt ett helt annat håll."
/Johanna
Det ultimata för Janis är nog när hon känner sig hel igen och inte halv som hon är nu när Emelie har svikit henne. När hon har hittat tillbaka till sig själv och känner sig säker och hemma.
SvaraRadera