Rapport 3:
Jag blev så glad när hon lämnade kvar Jim på campingen, men sen dyker han ju upp i hennes baklucka! Varför i hela friden skulle han göra det för? Han gör ju bara allt jobbigt. Det är inget fel på honom överlag, men något fel i hjärnan måste han ju ändå ha. För han sover ju flera dagar i sträck och ibland verkar det som om han är helt borta. Till exempel när han påstår att han visst berättade för henne att han mutade folk på motellet att komma och lyssna på honom, när han spelade piano, med hennes pengar. Och att hon sen bara tar det och säger att det är okej och att hon kan tjäna ihop lite pengar genom att jobba. Jag hade blivit jättearg, men sen är han ju också som en stor bebis. Klarar inte av något själv typ. Förutom när han är i det "vettiga" tillståndet.
Det var inget som jag fastnade för speciellt i just den här delen av boken, det får i så fall vara när hon hade lämnat campingen och var på väg i bilen igen på sida 115.
"Jag kör iväg. Sätter på radion, The voice of hip hop and R´n´B, på högsta volym, och sjunger med så gott jag kan i hopp om att det hoppiga, studsiga, skall få mig att känna mig hoppfull och så där glatt studsig inuti igen. En Janis på språng ut i det okända. En Janis som älskar språnget ut i det okända. En Janis som ska bli professionell äventyrerska när hon har tränat lite mer. Janis som älskar friheten! Tjoho!”
Känna sig hoppfull? Hur lång tid kan det ta innan man kan känna sig hoppfull igen, när ens bästa kompis precis har begått självmord utan att du anade något? Kan man någonsin göra det?
Livet måste ju verka rätt hopplöst. Liksom varför? Räckte inte jag? Gjorde jag något fel?
Svar kommer man väl aldrig att få, men måste man då grubbla över detta hela livet? Eller kommer man att glömma efter ett tag och komma på det igen ca 50 år senare när man tar upp gamla foton? Hur gör man för att glömma? Måste man glömma? Kan det verka känslokallt att glömma? Du har ju trots allt glömt din bästa vän, men om minnet av henne gör ont skulle hon då vilja att du komihåg? Fast det kan ju vara ditt fel att hon begick självmord, för hon sa ju inget, men hon visste kanske att du skulle försöka stoppa henne…
//Rebecka L
Givetvis är ett självmord, och i det här fallet också mord, något man inte kan komma över i första taget. Å andra sidan måste man lära sig att leva med smärtan. Och vissa frågor får man aldrig svar på, inte ens Janis...
SvaraRadera