Himlen

I den här delen av boken kommer Janis till himlen inte bara en gång utan två gånger, tror hon i alla fall.

"Jag har kommit till Sofia i Körsbärsdalen. Hon i Bröderna Lejonhjärta alltså. Fattas bara en vit duva och ett vitt gammalt stenhus istället för den här röda trävillan, som Sally, som hon heter, har bott i under hela sitt liv. Hon är åttiotre år gammal men hugger ved varje morgon och promenerar minst en timme i skogen tillsammans med sin döda hunds ande."

Sally föreställer jag mig som en dam med vitt hår, senig och rynkig, men full av liv. En person som tar hand om andra, som älskar att sitta ner framför en kopp med kaffe och prata om sitt liv och trots att det inte alltid har varit så bra, med missfall och en man som lämnade henne för någon annan, så har hon ändå accepterat hur hennes liv har varit och grämer sig inte så mycket över att det inte blev perfekt, för ingenting kan ju vara perfekt och det är ju det som gör allt speciellt.


"Så skönt, det är över, jag är buren, av Jesus till på köpet, tack och lov att det inte var en lögn allt jag trott på.
Vaggas, djupt inne i en famn, stor, stark, snäll, en doft av skog, himmel, hav frihet. Han nynnar på något, Jesus, nynnar på en melodi jag känner igen men inte kan komma på vilken det är. Hans röst är mörkare än jag trodde, grövre, och hans famn känns också större, mer muskulös än jag föreställt mig. Inte så att jag tänkt mig honom feminint byggd, men lite mindre grov, lite mindre stor. Fast det är skönt nu. Skönt med den här stora famnen."

Hur kunde hon vara så tanklös att hon simmade över en älv, söp sig full och lyckades hugga sig själv i benet. Även om hon just då bara ville dö, så tror jag inte att hon egentligen ville det. Hon hade sådan tur när hon blev räddad av Morgan, hon kunde ju lika bra ha dött, bara p.g.a. ett litet misstag.
Fast utan det misstaget så hade hon inte träffat Jim. Men varför vill han inte berätta något om sig själv? Vad är det han försöker dölja?

/ Johanna