"Jag vandrar omkring på ett kalhygge eftersom jag känner mig kalhuggen. Just det - kalhuggen. Kal, naken, skyddslös, och huggen mitt itu, både vad gäller mitt självförtroende, trots att jag faktiskt gick segrande ur striden, och min tro på mänskligheten. Mest besviken är jag på servitrisen."
Jag blir jävligt arg på servitrisen när jag läser detta stycke. Hon skulle väll kunna försökt hjälpa Janis. Tycker hon att det är okej att stinkande, illaluktande tjocka lastbilschauförrer tafsar på 17-åriga tjejer? Som inte ens vill det. Hon kanske inte skulle kunna gjort mycket men hon kunde försökt göra något. Jag kan förstå att servitrisen inte gjorde något om hon var rädd, men det beskrivs mer som om hon inte brydde sig. Det känns så själviskt, "Klarar jag mig så är allt bra!".
Jag kan förstå vad det är hon menar med att hon tappat sin tro på mänskligheten. Världen börjar bli allt mer självisk, och det kommer bara gå utför. För man kan inte få en värld att gå runt om alla bara ska tänka på sig själva, det funkar inte så. Man måste hjälpa varandra. För om det inte ens funkar när de bra gäller att ryta till och säga " Lägg av, lämna henne ifred!". Hur ska det då funka när det gäller om större saker? Jag tycker man ska öppna ögonen mer och se vad man kan gör för andra och inte bara tänka på sig själv.
/Alexandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar