HG1 läser Johanna Nilsson

Frågor utan svar

Janis, Johanna Nilssons äventyrliga sida. Det är det första som slår mig när jag läser denna del, hur hon på något sätt lever sin dröm genom Janis. Genom att fly och leta efter friheten, det ultimata. Johanna Nilsson verkar vara en person som ung också ville resa och se vart hon leddes, om hon kunde förbättra livet genom att ta chansen att rymma hemifrån. Men som sagt så har inte många det modet eller ”turen” att kunna ta sig ut i det fria utan att bli polisanmäld som saknad osv. Det är det fina med böcker, man kan helt enkelt bestämma själv hur handlingen ska fortlöpa. Men som sagt tror jag att Johanna var en drömmare och äventyrare som liten, en som ville se världen med dens egna ögon.
’’Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?’’ Detta citat bekräftade mycket av det jag tänkte på angående hennes tankar, befrielsen fanns den verkligen om man valde att försvinna från jordlivet? Ett svar på den frågan finns inte men det berättade ändå väldigt mycket om hennes tankegångar och känslor för Emelies handlingar. Janis försvarar Emelie samtidigt som hon känner sig sviken av henne, hon förstår att hon hade det tufft men tycker samtidigt att det var lite Emelies fel att det gick som det gick. Hon tycker att hon borde stått på sig mer och i alla fall kunnat berätta om hennes tankar och om vad hon planerade. Och ovanpå allt detta så anser hon att det är lite hennes fel att hon inte såg vad som skulle ske, att hon inte kunde ana något. Förstår ni röran som finns i hennes huvud? Hon vet inte längre vad som är rätt eller fel, hur ska hon då kunna bedöma andra saker som pågår o hennes liv? Helt omöjligt måste jag säga, hennes liv är en röra där problemen ligger och trycker på henne varje sekund… Enda sättet att gå vidare är att släppa allt och tänka på annat, det som man håller kärt om hjärtat!