Boken, den känns lite stereotyp, men ändå inte. Det är ju inte stereotypt för en ungdomsroman att ens bästa kompis tar livet av sig själv och sju andra, och att man själv dessutom hamnat mitt i det och fått titta på. Det är inte stereotypt att träffa och bli förälskad i en manodepressiv kille som rymt från en sluten psykiatrisk avdelning. Det är definitivt inte stereotypt att som sjuttonåring sno sin brors bil och ge sig ut helt ensam på en roadtrip utan fast mål eller tidsplan.
Jag har svårt att tänka mig att någon förälder skulle bry sig så lite. Men å andra sidan är jag uppvuxen med föräldrar som emellanåt (enligt mig) bryr sig alldeles för mycket.
Men hela ”hitta sig själv”-grejen känns ändå som att det är stereotypen för ungdomsromaner. Att förälska sig och vara förvirrad också. Att tvivla på vem man är, vem man vill bli, vem man borde vara. Och hur man ska klara allt detta. Det är ju som att slå upp definitionen av ungdomsroman i Nationalencyklopedin.
Jim är sjuk. På riktigt. Han berättar att han är sjuk, att han är manodepressiv och han förklarar vad det innebär, hur han blir manisk, ”hög på livet”. Jag misstänkte ganska länge något ganska allvarligt psykiskt, men att han skulle vara en rymling från en sluten psykiatrisk avdelning, med svår manodepressivitet. Det kunde jag inte riktigt föreställa mig. Fast runt sidan 170 och framåt så inser man ju att något är väldigt fel, och att det är på väg att bli värre. Trots att han varit borta från sjukhuset en ganska lång tid, så verkar det först vara när han träffar Janis som det börjar gå brantare utför.
Kanske är det på grund av alla känslor och spänningar mellan Janis och Jim? Eller så beror det kanske på att Janis spräcker bubblan och drar med Jim ut i verkligheten igen? Han har ju levt ett ganska skyddat, avlägset liv hos Viola och Morgan. Kanske är det verkligheten som rör till det så mycket i Jims hjärna. Under kapitlens gång så blir vågorna större och större, och kommer snabbare och snabbare. Det maniska ersätts fortare av det depressiva, och det normala hinner man knappt se förrän det är dags för maniskt eller depressivt igen.
Det sista vi får veta av Jims historia är att han ironiskt nog ska tillbaka till det sjukhus han rymde, flydde ifrån.
Janis resa tar också slut. Efter sitt stora äventyr slutar boken i den så familjära bassängen i badhuset, mitt i natten. Jag tycker det är svårt att säga om hon kommit så långt sedan hon startade. Hon har träffat en himla massa nya, viktiga människor. Hon har räddat liv, men även varit nära att bli av med sitt eget. Hon är nog en rikare person efter sin rapport från friheten, rikare på livserfaren heter. Jag har inte listat ut vad det ultimata skulle kunna vara, men å andra sidan har nog inte Janis det heller. Jag tror det ultimata varierar från individ till individ, det är nog helt beroende på vem man är och vad man vill.
Är det ultimata lycka kanske? Men jag har svårt att se att man skulle vara lycklig om man var lycklig jämt. Då skulle man ju aldrig veta när man var lycklig, för då har man ju aldrig upplevt något annat. Då skulle lycka vara standard. Och skulle det då kunna kallas lycka?
”Ett X i en olöst ekvation. En gåta. Vill jag bli löst?”
Stereotyp ungdomsroman eller inte - du får jämför med nästa roman som du ska läsa. Och vad det ultimata är får du kanske fråga Johanna om.
SvaraRadera