HG1 läser Johanna Nilsson

Okej, inledningen känns inte helt lovande. Långa rabblande meningar, mycket parenteser och sidostick, mycket ”jag är tonåring och tror jag är djupast och ensammast i världen”. Av någon anledning påminner boken mig om Per Nilssons ungdomsroman Ett annat sätt att vara ung. Det är helt olika huvudteman i böckerna, men huvudkaraktärerna är ungefär lika gamla, har massor med tankar kring livet och hur det ska levas, böckerna ger samma rabblande känsla. Ett annat sätt att vara ung läste jag för ungefär tre år sedan, och om jag ska vara helt ärlig känns Janis den Magnifika som något jag hade uppskattat mer då än nu. Men jag ger den en chans. Det har ju trots allt funnits en tid när jag kände igen mig i mycket av det där.

Vidare framåt en bit i boken kommer vi till det ultimata. Detta märkliga koncept, att det finns något främmande där ute någonstans som skulle göra allting rätt och bra, som skulle vara det upphöjda. Det ägnas mycket tid åt det där, att det finns en massa grejer som man ska hitta, och allting finns alltid någon annanstans. Idén att åka iväg alldeles ensam känns väldigt främmande för mig, speciellt efter en sådan traumatisk upplevelse.

”Ungar ska pröva sina vingar i min ålder. Inte ta en pistol och skjuta skallen av sju personer plus sig själv."

Jag har växt upp med tryggheten att det är alltid finns ett stöd att hämta någonstans. Från början var det föräldrar, lite senare de äldre, stora tjejerna man såg upp till, därefter nära kompisar. Janis saknar stora delar av ett socialt supportsystem. Hon beskriver målande hur hennes föräldrar mer liknar medelålders personer fasta i ett ungdomstänk, som emellanåt gör försök till något som ska likna föräldraskap men för det mesta mest tittar på.

”De hade rätt stora brister… larviga, långsinta, grälsjuka på saftglasnivå emellanåt och när det kom in alkohol i bilden så flippade de ur totalt och förvandlades till fjortisar som jag och Emelie var tvungna att röja upp efter och ta hand om under bakfylledagen som följde.

Men vi var i alla fall älskade.

Räcker det med kärlek?”

Dessutom har nu hennes bästa vän, och nog den enda riktiga vännen, gått och tagit livet av sig. Janis saknar stödet från föräldrar, eller vuxenpersoner över huvudtaget, från vänner. Den enda som verkar finnas där är hennes bror Elvis. Men även han har sitt eget liv nu, med flickvän och egen lägenhet. Så när man då inte har någon att luta sig på, är det då man försöker hitta något i sig själv att stödja sig emot?

Kanske det ultimata?