Jag har inte läst alla inlägg och kommentarer, men en del, och jag blir (som vanligt när jag inser att jag har läsare) lätt förvånad över att Mina ord finns i Andras huvuden. När jag skriver så är jag enormt uppslukad av berättelsen, huvudpersonen (eller om de är flera) och min egen lilla hjärna, kommande läsare tänker jag mycket sällan på, därför denna häpnad ibland, när boken har släppts och människor tycker och tänker om den.
Ni undrar ibland hur jag har tänkt kring olika händelser i boken, varför det blir som det blir helt enkelt. Ibland kan jag svara, ibland inte - eftersom jag helt enkelt inte vet, det blev som det blev bara. Jag skrev lite om det i mitt förra inlägg, och det är verkligen sant, detta att jag som författare inte alltid vet vad som kommer att hända, berättelsen får visa det för mig.
Är Jim konstig? Det är en del funderingar kring honom och kärleken. Ja, lite konstig är han väl. Och hemlighetsfull. Varför så hemlighetsfull? Det var hemligt också för mig ett tag, sedan stod det klart för mig att han inte ville blotta sitt mörker för Janis, för han tycker så mycket om henne (ja, båda får starka känslor för varandra väldigt fort, men så är det ju när man blir blixtförälskad) och är rädd för att hon inte kommer att vilja ha honom om hon förstår att han är sjuk. Men sedan blir det ju avslöjat ändå, och hon blir inte rädd för det, hon tycker inte att det är konstigt att vara konstig. Det gillar jag med Janis. Även om hon förstås har en del fördomar hon också.
En fundering: Var går gränsen mellan sjukt och friskt? När övergår man från att vara lite udda, till att få en diagnos och behöva mediciner?
Behöver Jim mediciner? Kan han inte leva utan dem? Vem bestämmer det? Är sjukdomen enbart av ondo?
Jag gillar Jims starka känslor. Ja, även Janis har starka känslor. Och hon är ju också självdestruktiv ibland. Som när hon börjar simma över den där floden. Som när hon super sig full. Varför gör hon så för? Hon vill ju inte dö egentligen. Visst vill hon väl inte dö?
Men ibland så överväldigas hon så oerhört av den starka sorgen efter Emelie, att hon tappar bort förnuftet. Allt som finns är kaos. Djupt inom henne finns också känslan av att vara övergiven av sina föräldrar. Hon har sin bror, det har hon, men hon behöver ändå sina föräldrar.
Emelies död är en slags katalysator för just den där känslan av övergivenhet som Janis burit inom sig så länge. Flykten norrut är hennes sätt att komma bort från sina föräldrar, för att kunna närma sig någon slags förståelse för dem.
Vi ses imorgon!
Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar