Manodepressiv och norrsken.

"- Jag är sjuk, säger Jim.
- Jag vet, säger jag.
- Jag är manodepressiv. Det går i skov. Ibland är jag helt normal rätt länge, vad nu normal egentligen innebär, men sen blir jag antingen jättelåg eller jättehög.
- Hög på att leva?
- Ungefär så, Fast det går till överdrift. Det blir för mycket av allt.
- Nu då?
- Nu är det mittemellan.
Han suckar trött.
-Jag stack från ett sjukhus, säger han. Blev tvångsintagen. Som om det skulle hjälpa. Jag kan leva med sjukdomen. Det är för jävligt ibland, men när jag är manisk så... ja, jag älskar det faktiskt. Jag gillar att vara så här också, som nu, men när jag känner att krafterna kommer i mig, den där energin som är omöjlig att dämpa, då känner jag mig som Gud, om du fattar?
- Hur känner sig Gud?
- Mäktig. Magisk. Magnifik. För att använda ditt och Emelies ord.
- Det är okej.
Han ler.
-Du är rätt märklig du också, säger han. Det är kanske därför du orkar vara med mig."

Det är därför Jim är så konstig, först är han full av energi och vill gör allt möjligt, sen är han helt nere och vill helst bara gå och gömma sig. Det är nog därför Janis tycker om honom så mycket, kanske inte enbart genom kärlek över att han är hennes "typ" pojkvän utan över att hon får ta hand om honom lite som om han vore hennes son, hon får gå in i den mamma rollen som hennes egen mamma aldrig riktigt själv gjorde, får bry sig om någon annan än bara sig själv.

"Himlen flammar, blixtrar, ljuset rör sig hastigt, än hit, än dit, är en vilsen dansare som letar efter något som kanske inte går att fånga, precis som jag."

Nu får hon äntligen se sitt älskade norrsken och då tror jag hon inser att det magnifika kanske inte bara är en stor sak, utan är flera små händelser genom livet, de små sakerna som gör att ens liv blir speciellt, som gör att man mår bra och orkar kämpa vidare, bryta vattenytan och nå ljuset vid tunnelns slut.

/Johanna