Tankar som snurrar, som undrar om detta verkligen är på riktigt.
Johanna Nilsson, du är en stor inspirationskälla från och med nu. Du har fått mig att tänka, fundera och inse att det liv jag själv levt i dessa år är jag inte ensam om. Det finns fler som upplevt det som jag har gjort, vilket känns starkt. Starkare än mycket annat.
Utanförskap, mobbing, hot och rädsla. Så skulle jag beskriva mitt liv hittills, såklart har det funnits lycka och allt det men det har ändå inte varit det stora i mitt liv. När du öppnar munnen och säger de orden i beskrivning av dig själv så rös jag till. Mina ögon tårades, men inte för jag var ledsen utan för att jag kände äntligen. Alla dessa år i sökande efter någon som mig har gett resultat, och det är fint ska du veta. Att sedan få jobba med dig, att få se och höra dig, det kan jag säga var det bästa vi gjort i skolan under alla mina år. Du gav mig ny kraft att fortsätta som den starka, inspererande och glada tjejen som jag är innerst inne.
Att känslorna blev många under mötet kan man inte sticka under stolen med, men helt ärligt så finns de ingen anledning för det. Med allt detta skrivet så vill jag att framförallt du, Johanna Nilsson, men alla andra ska se och känna med mig. Det är väl ändå syftet med att skriva? Att få andra att känna och förstå vem man är, den som man är i märgen.
Pricken över i:et var att du sen valde min text, min av många andras att läsa upp. Jag har ärligt inte ord för det, mer än att säga tack. Tack för att du är den du är, för att du är ärlig och fick mig att öppna ögonen för att man är aldrig ensam.
Från och med stunden du befann dig i vårt klassrum tills oändligt långt fram så kommer du vara min förebild, den jag ser upp till och lyssnar på.
Josefine Sjölander
måndag 20 december 2010
Johanna Nilsson
På måndagslektionen fick man ett intryck av hur Johanna såg ut och hur hon var som person. Jag uppfattar henne som att hon är väldigt djup och en mycket bra talare! Jag tycker det har varit lärorikt att få se författaren i verkligheten och roligt! Tyvärr så missade jag onsdagslektionen så jag fick aldrig möjligheten att "jobba" med Johanna Nilsson. Men bara måndagslektionen gav mig en syn på hur Johanna Nilsson är. Djup, snäll och lugn är orden jag skulle beskriva henne, men det är ju bara min uppfattning!
En sista reflektion
Jag var tyvärr inte med på måndagslektionen då jag var sjuk + tandläkarbesök, så jag skriver helt enkelt litegrann om onsdagslektionen. Vi skulle skriva en scen medans vi lyssnade på olika musikstilar. Jag tyckte att det var en ganska bra övning, lite för enkel kanske. Jag hade dock inte förväntat mig någon övning alls. Kom upp till lektionen ganska oförberedd eftersom jag trodde att Johanna skulle prata mycket, men så var ju inte fallet!
Jag har inte direkt några djupa tankar kring den här lektionen, men mycket andra konstigheter som snurrar omkring som inte känns 100 att skriva här... Min text blev inte uppläst, men blev väldigt snurrig av musiken, kände inte riktigt att jag fick till min text som jag ville och så. Jag är faktiskt en väldigt duktig tjej när det gäller svenska. Ska inte skryta nu (JULIA, jag ser din text härifrån. Hon sitter brevid mig.). Nu ska jag banne mig dricka lite mer varm choklad, samtidigt sänder jag en liten tack-tanke till Johanna Nilsson som skriver så fräcka, annorlunda och intressanta böcker!
Jag har inte direkt några djupa tankar kring den här lektionen, men mycket andra konstigheter som snurrar omkring som inte känns 100 att skriva här... Min text blev inte uppläst, men blev väldigt snurrig av musiken, kände inte riktigt att jag fick till min text som jag ville och så. Jag är faktiskt en väldigt duktig tjej när det gäller svenska. Ska inte skryta nu (JULIA, jag ser din text härifrån. Hon sitter brevid mig.). Nu ska jag banne mig dricka lite mer varm choklad, samtidigt sänder jag en liten tack-tanke till Johanna Nilsson som skriver så fräcka, annorlunda och intressanta böcker!
Möten med Johanna
Jag vet inte riktigt vad jag skriva. Måste nog börja med att säga att jag är djupt imponerad över mina klasskamraters texter som lästes upp i onsdags. Vilka de än va som skrivit dem så va de jävligt bra. Samtidigt som jag blev nästintill blev chockad av deras grymma texter blev jag lite nedtryckt av mig själv. Hade väl tyckt att jag fått en bra idé, ganska bra flyt när jag skrev men det var ju inget emot de som lästes upp. Lite synd att vi inte lyssnade på hårdrocken enligt mig, skulle viljat se kontrasten mellan de andra och hårdrocken. Men onsdags var roligt och spännande. Ganska mycket kort om tid.
Måndagslektionen var kanske inte det bästa upplagd. Själv tyckte jag att det inte var sådär jätteintressant. Sen var jag inte på toppenhumör heller för att sitta och lyssna i 45 min. Minns inte så mycket det blev ganska intressant när Johanna började att prata om boken Konsten att vara Ela eller vad den hette. Jag intresserade mig lite för Ela och hennes tankegångar men mycket annat är idag en grå massa. Sen tror jag att det fanns så mycket med som folk villa fråga men i en sådan frågesituation blir det oftast inte så bra.
I helhet var det ändå roligt att jobba under höstterminen på ett annorlunda sätt och mötet med Johanna var en bra avslutning på det hela.
Måndagslektionen var kanske inte det bästa upplagd. Själv tyckte jag att det inte var sådär jätteintressant. Sen var jag inte på toppenhumör heller för att sitta och lyssna i 45 min. Minns inte så mycket det blev ganska intressant när Johanna började att prata om boken Konsten att vara Ela eller vad den hette. Jag intresserade mig lite för Ela och hennes tankegångar men mycket annat är idag en grå massa. Sen tror jag att det fanns så mycket med som folk villa fråga men i en sådan frågesituation blir det oftast inte så bra.
I helhet var det ändå roligt att jobba under höstterminen på ett annorlunda sätt och mötet med Johanna var en bra avslutning på det hela.
Fett awesome
Våra två lektioner med Johanna Nilsson var intressanta, jag har dock inte direkt något hav av genomtänkta reflektioner och funderingar. Jag har helt enkelt haft lite annat i huvudet de senaste dagarna och jag antar att det har fått ta upp mer plats. Men för att återgå till ämnet så gick jag därifrån med gott humör. (Va? Vad har det med saken att göra egentligen?) Oavsett vad så sa hon bra saker, vettiga saker. Måndagens lektion var väl inte direkt lärorik, men det var otroligt intressant. En dag som den var det lättare än något annat att bara sitta och lyssna, jag kan nog nästan säga att det var det enda mitt huvud klarade av den eftermiddagen. På onsdagen var det lite annat, då fick vi leva ut vår underbart fantastiska kreativitet. Jag var faktiskt riktigt kul, tror jag. Eller så beror det på att jag lyckades få till en text som jag själv blev nöjd med och fick dessutom lite uppmuntrande feedback. JA, det är okej att skryta! Alltid. När man vill. Alla gånger. 365 dagar om året. Inte vet väl jag, men det var i alla fall lärorikt och dessutom kul att få ta del av texterna som tjejer i klassen hade skrivit. För att inte tala om att man efter bara en termin tillsammans kunde urskilja och avgöra vem som hade skrivit vilken text. Det får vi nog tacka elevhemmet för.
Jag sammanfattar helt klart båda besöken, och hela arbetet för den delen, som intressant. Eller kanske fett awesome bara för att släppa lite på skolspråket!
Jag sammanfattar helt klart båda besöken, och hela arbetet för den delen, som intressant. Eller kanske fett awesome bara för att släppa lite på skolspråket!
Utvärdering av författarbesöket
Jag tyckte det blev som en helhet att knyta ihop säcken nu när vi fick träffa Johanna och se hur hon tänkte o inte bara själva fantisera om hur hon tänkte. Jag tyckte det blev kul nu i veckan att först bara lyssna och höra hennes tankar för ett sedan själva bli lite delaktiga på onsdagen.
Jag tycker detta har varit ett ganska bra sätt att arbeta dock väldigt långdraget.
Jag tycker detta har varit ett ganska bra sätt att arbeta dock väldigt långdraget.
Utvärdering av författarbesöket
Eftersom jag inte var med på måndagslektionen har jag inget att säga om den och jag tror att onsdagslektionen hade blivit roligare ifall man var med på måndagen.
Men annars var onsdagslektionen riktigt rolig, lite svårt att vara kreativ på beställning bara. Jag brukar vilja titta tillbaks och skriva om flera gånger innan jag är riktigt nöjd med vad jag har skrivit, så den möjligheten saknade jag och sen var det synd att hon inte hann läsa och ge kritik till alla berättelserna, för jag hade velat veta vad hon tyckte om min och vad jag kunde förbättra inför framtiden.
//Rebecka L
Men annars var onsdagslektionen riktigt rolig, lite svårt att vara kreativ på beställning bara. Jag brukar vilja titta tillbaks och skriva om flera gånger innan jag är riktigt nöjd med vad jag har skrivit, så den möjligheten saknade jag och sen var det synd att hon inte hann läsa och ge kritik till alla berättelserna, för jag hade velat veta vad hon tyckte om min och vad jag kunde förbättra inför framtiden.
//Rebecka L
Reflektion över Johanna besöket.
Jag tyckte det var väldigt roligt att träffa Johanna Nilsson och få möta personen bakom böckerna vi läst. När Johanna läste citat ur sina böcker så fick man en helt annan synvinkel på de för hon hade ett så bra flyt och en bra rytm i sitt läsande som gjorde texten mer levande. Många av de frågorna som man hade angående var hon fick sin inspiration och hur hon skrev fick man svar på. Jag blev lite fascinerad över att hon genom sina böcker fick leva det livet som hon gärna ville men inte vågade och över den bubblan hon stängde in sig i medans hon skrev. Det där med bubblan kan man ibland känna igen sig i, när man vid vissa tillfällen bara stänger av omgivningen och bara är sig själv.
Att få skriva scener till musik var väldigt spännande och resultatet blev bra, man kände riktigt hur ens känslor ändrades och texten också ändrades. Det man hade tänkt skulle hända ifrån början ändrades beroende på hur musiken ändrades. Att få skriva ur en killes perspektiv var annorlunda men även kul, att för en gångs skull själv bestämma vad som händer där uppe i killars hjärna. Sen att få höra resultatet av skrivandet var roligt och få höra hur många bra scener det blev av skrivandet.
/Johanna
Att få skriva scener till musik var väldigt spännande och resultatet blev bra, man kände riktigt hur ens känslor ändrades och texten också ändrades. Det man hade tänkt skulle hända ifrån början ändrades beroende på hur musiken ändrades. Att få skriva ur en killes perspektiv var annorlunda men även kul, att för en gångs skull själv bestämma vad som händer där uppe i killars hjärna. Sen att få höra resultatet av skrivandet var roligt och få höra hur många bra scener det blev av skrivandet.
/Johanna
torsdag 16 december 2010
Johanna har åkt hem...
... men inte hennes tankar, nyord eller kreativa infall! Under måndagens och onsdagens lektioner har hon både berätta om sitt skrivande och fått er elever att skapa själva genom att skriva om en och samma scen till två olika musikstilar, pop och klassiskt. Här är den ena av låtarna:
Jag hoppas att ni alla har massor av reflektioner som ni vill dela med er av angående det här "fördjupade författarprojektet" både till mig och till Johanna! Och jag hoppas också att ni tar Johannas råd till er: lek med språket!
Här kommer också lite bilder från besöket:
Jag hoppas att ni alla har massor av reflektioner som ni vill dela med er av angående det här "fördjupade författarprojektet" både till mig och till Johanna! Och jag hoppas också att ni tar Johannas råd till er: lek med språket!
Här kommer också lite bilder från besöket:
tisdag 14 december 2010
Johanniska Gladigheter
Jag tycker om att hitta på egna ord. Eller att använda ord som min lilla påhittiga styvdotter Vanessa ibland använder, till exempel "Jag är gladig idag" eller "Pappiplutt, jag vill ha god krämighet idag" (=pasta carbonara, det är ju helt uppenbart)" eller "Johannis, varför måste svartigdagar finnas för?".
Som författare kan man leka med språket. Jonglera med grammatiken (men: först och främst måste man kunna den rätta grammatiken, först när man behärskar något riktigt bra, så kan man leka med det, utmana det, göra lite som man vill - ska man till exempel skriva en historisk roman så måste man veta hur det verkligen var, man måste bli expert på ämnet, sedan kan man lägga till och dra ifrån som man önskar), hitta på nya meningsbyggnader och nya ord.
Jag ska ge er några exempel ur den roman som jag fick JA till i måndags, här i Lund, varför jag är en ovanligt lycklig liten Johannis för närvarande (det var min styvdotter som började kalla mig Johannis, ibland heter jag också Johanniplutt - gulligt!):
Människonystan
Bläckfjärilar
Hanna-pöl
Liten-tiden
Mammalakan
Sofia-flingan
Knasbollius
Oändlighetsfin
Hjärtelättnad
Min uppmaning till er (detta gäller dock inte när ni skriver uppsatser i skolan, då bör ni hålla er till vad er lärare sagt, om läraren ifråga inte vill att ni ska experimentera) är att våga leka med språket, hitta på egna ord, sätta ihop ord på ett nytt sätt. Språk är ingenting statiskt, det förändras hela tiden, ord försvinner och ord läggs till (i Svenska Akademiens ordlista t.ex.). Så om någon kanske säger: Men vadå, sådär kan man ju inte säga, sådana där ord och meningar finns ju inte - då kan du vara stolt!
Ses snart!!!
Johanna
PS. Jag skulle egentligen ha skrivit ett inlägg igår tisdag, men uppkopplingen krånglade då, nu går det bättre. DS.
Som författare kan man leka med språket. Jonglera med grammatiken (men: först och främst måste man kunna den rätta grammatiken, först när man behärskar något riktigt bra, så kan man leka med det, utmana det, göra lite som man vill - ska man till exempel skriva en historisk roman så måste man veta hur det verkligen var, man måste bli expert på ämnet, sedan kan man lägga till och dra ifrån som man önskar), hitta på nya meningsbyggnader och nya ord.
Jag ska ge er några exempel ur den roman som jag fick JA till i måndags, här i Lund, varför jag är en ovanligt lycklig liten Johannis för närvarande (det var min styvdotter som började kalla mig Johannis, ibland heter jag också Johanniplutt - gulligt!):
Människonystan
Bläckfjärilar
Hanna-pöl
Liten-tiden
Mammalakan
Sofia-flingan
Knasbollius
Oändlighetsfin
Hjärtelättnad
Min uppmaning till er (detta gäller dock inte när ni skriver uppsatser i skolan, då bör ni hålla er till vad er lärare sagt, om läraren ifråga inte vill att ni ska experimentera) är att våga leka med språket, hitta på egna ord, sätta ihop ord på ett nytt sätt. Språk är ingenting statiskt, det förändras hela tiden, ord försvinner och ord läggs till (i Svenska Akademiens ordlista t.ex.). Så om någon kanske säger: Men vadå, sådär kan man ju inte säga, sådana där ord och meningar finns ju inte - då kan du vara stolt!
Ses snart!!!
Johanna
PS. Jag skulle egentligen ha skrivit ett inlägg igår tisdag, men uppkopplingen krånglade då, nu går det bättre. DS.
söndag 12 december 2010
Tankar om era tankar
Jag har inte läst alla inlägg och kommentarer, men en del, och jag blir (som vanligt när jag inser att jag har läsare) lätt förvånad över att Mina ord finns i Andras huvuden. När jag skriver så är jag enormt uppslukad av berättelsen, huvudpersonen (eller om de är flera) och min egen lilla hjärna, kommande läsare tänker jag mycket sällan på, därför denna häpnad ibland, när boken har släppts och människor tycker och tänker om den.
Ni undrar ibland hur jag har tänkt kring olika händelser i boken, varför det blir som det blir helt enkelt. Ibland kan jag svara, ibland inte - eftersom jag helt enkelt inte vet, det blev som det blev bara. Jag skrev lite om det i mitt förra inlägg, och det är verkligen sant, detta att jag som författare inte alltid vet vad som kommer att hända, berättelsen får visa det för mig.
Är Jim konstig? Det är en del funderingar kring honom och kärleken. Ja, lite konstig är han väl. Och hemlighetsfull. Varför så hemlighetsfull? Det var hemligt också för mig ett tag, sedan stod det klart för mig att han inte ville blotta sitt mörker för Janis, för han tycker så mycket om henne (ja, båda får starka känslor för varandra väldigt fort, men så är det ju när man blir blixtförälskad) och är rädd för att hon inte kommer att vilja ha honom om hon förstår att han är sjuk. Men sedan blir det ju avslöjat ändå, och hon blir inte rädd för det, hon tycker inte att det är konstigt att vara konstig. Det gillar jag med Janis. Även om hon förstås har en del fördomar hon också.
En fundering: Var går gränsen mellan sjukt och friskt? När övergår man från att vara lite udda, till att få en diagnos och behöva mediciner?
Behöver Jim mediciner? Kan han inte leva utan dem? Vem bestämmer det? Är sjukdomen enbart av ondo?
Jag gillar Jims starka känslor. Ja, även Janis har starka känslor. Och hon är ju också självdestruktiv ibland. Som när hon börjar simma över den där floden. Som när hon super sig full. Varför gör hon så för? Hon vill ju inte dö egentligen. Visst vill hon väl inte dö?
Men ibland så överväldigas hon så oerhört av den starka sorgen efter Emelie, att hon tappar bort förnuftet. Allt som finns är kaos. Djupt inom henne finns också känslan av att vara övergiven av sina föräldrar. Hon har sin bror, det har hon, men hon behöver ändå sina föräldrar.
Emelies död är en slags katalysator för just den där känslan av övergivenhet som Janis burit inom sig så länge. Flykten norrut är hennes sätt att komma bort från sina föräldrar, för att kunna närma sig någon slags förståelse för dem.
Vi ses imorgon!
Johanna
Ni undrar ibland hur jag har tänkt kring olika händelser i boken, varför det blir som det blir helt enkelt. Ibland kan jag svara, ibland inte - eftersom jag helt enkelt inte vet, det blev som det blev bara. Jag skrev lite om det i mitt förra inlägg, och det är verkligen sant, detta att jag som författare inte alltid vet vad som kommer att hända, berättelsen får visa det för mig.
Är Jim konstig? Det är en del funderingar kring honom och kärleken. Ja, lite konstig är han väl. Och hemlighetsfull. Varför så hemlighetsfull? Det var hemligt också för mig ett tag, sedan stod det klart för mig att han inte ville blotta sitt mörker för Janis, för han tycker så mycket om henne (ja, båda får starka känslor för varandra väldigt fort, men så är det ju när man blir blixtförälskad) och är rädd för att hon inte kommer att vilja ha honom om hon förstår att han är sjuk. Men sedan blir det ju avslöjat ändå, och hon blir inte rädd för det, hon tycker inte att det är konstigt att vara konstig. Det gillar jag med Janis. Även om hon förstås har en del fördomar hon också.
En fundering: Var går gränsen mellan sjukt och friskt? När övergår man från att vara lite udda, till att få en diagnos och behöva mediciner?
Behöver Jim mediciner? Kan han inte leva utan dem? Vem bestämmer det? Är sjukdomen enbart av ondo?
Jag gillar Jims starka känslor. Ja, även Janis har starka känslor. Och hon är ju också självdestruktiv ibland. Som när hon börjar simma över den där floden. Som när hon super sig full. Varför gör hon så för? Hon vill ju inte dö egentligen. Visst vill hon väl inte dö?
Men ibland så överväldigas hon så oerhört av den starka sorgen efter Emelie, att hon tappar bort förnuftet. Allt som finns är kaos. Djupt inom henne finns också känslan av att vara övergiven av sina föräldrar. Hon har sin bror, det har hon, men hon behöver ändå sina föräldrar.
Emelies död är en slags katalysator för just den där känslan av övergivenhet som Janis burit inom sig så länge. Flykten norrut är hennes sätt att komma bort från sina föräldrar, för att kunna närma sig någon slags förståelse för dem.
Vi ses imorgon!
Johanna
lördag 11 december 2010
När Janis kom till mig
Först: Tack för att nu har läst mig, för att ni reflekterat, oavsett om ni gillar det jag skriver eller inte.
Sedan: Jag skriver det här utan att ha läst tidigare inlägg. Imorgon ska jag skriva med tanke på inläggen.
Men nu vill jag berätta om Janis. Om hur hon kom till mig. Varför jag ville skriva om henne.
Jag tror att hon fanns inuti mig väldigt länge, som en dröm om en stark tjej, som sparkar mer utåt än inåt, som en dröm om en stark tjej som blir skör när hennes bästa vän försvinner, sviker henne, som en dröm om en stark tjej som bara sticker från allt, drar iväg alldeles ensam - för att hitta sig själv kanske, för att uppleva äventyr, för att känna sig vild och fri.
Jag har alltid varit försiktig av mig, kanske inte när jag skriver, men i verkligheten. Har varit rädd för att resa ensam. Har varit rädd för att möta nya människor, bjuda in dem i mitt liv, lita på dem. Har varit rädd för att visa mina känslor utåt, istället har jag gömt dem djupt inom mig, och det har inte alltid varit så bra. Jag tror mer på att skrika än tiga, tror mer på att gråta än riva inåt. Ja, ni förstår.
Janis gör saker som jag alltid velat göra, men inte vågat. Hon är modig och stark, och jag vill också vara modig och stark, inte bara när jag skriver, utan i Livet också. Kanske är hon den tonåring jag ville vara. Och när jag skrev om henne så var det lite som att jag blev henne. Jag upplevde det som hon upplevde. Jag vågade.
Har ni sett filmen om Thelma och Louise? Om inte, så kan jag rekommendera den. Kortfattat handlar den och två kvinnor som sticker från allt och gör en galen roadtrip, samt blir kriminella på köpet. Jag har inspirerats mycket av den filmen. Nuförtiden blir jag mer inspirerad av film faktiskt, än av böcker jag läser. Och så finns ju verkligheten förstås. Där går jag och samlar på människor jag ser, dialoger jag "råkar" höra, stämningar, känslor, ljud...
Om Janis har en verklig förebild - en tjej jag sett någonstans? Ja, lite grann kanske. Men mest är hon nog en version av en annan Johanna, en Johanna jag hade velat vara, men inte kunde bli.
Ganska ofta så är mina romanfigurer en mix av min fantasi, delar av mig själv (också om det är pojkar och män jag skriver om) och människor jag sett, kanske rentav träffat, eller fått till mig genom en film, en bok, något på teve...
Jim? Förebilden till honom är en kille som jag var olycklig kär i när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm. Han var kär i en annan, såg mig som en vän bara, det gjorde jävligt ont. Men i boken om Janis så kan jag få honom på något sätt, genom Jim. Det kanske låter konstigt, men så är det.
Jag lever mycket genom mina romanfigurer. Deras upplevelser är mina.
De är levande för mig. De finns.
Johanna
Sedan: Jag skriver det här utan att ha läst tidigare inlägg. Imorgon ska jag skriva med tanke på inläggen.
Men nu vill jag berätta om Janis. Om hur hon kom till mig. Varför jag ville skriva om henne.
Jag tror att hon fanns inuti mig väldigt länge, som en dröm om en stark tjej, som sparkar mer utåt än inåt, som en dröm om en stark tjej som blir skör när hennes bästa vän försvinner, sviker henne, som en dröm om en stark tjej som bara sticker från allt, drar iväg alldeles ensam - för att hitta sig själv kanske, för att uppleva äventyr, för att känna sig vild och fri.
Jag har alltid varit försiktig av mig, kanske inte när jag skriver, men i verkligheten. Har varit rädd för att resa ensam. Har varit rädd för att möta nya människor, bjuda in dem i mitt liv, lita på dem. Har varit rädd för att visa mina känslor utåt, istället har jag gömt dem djupt inom mig, och det har inte alltid varit så bra. Jag tror mer på att skrika än tiga, tror mer på att gråta än riva inåt. Ja, ni förstår.
Janis gör saker som jag alltid velat göra, men inte vågat. Hon är modig och stark, och jag vill också vara modig och stark, inte bara när jag skriver, utan i Livet också. Kanske är hon den tonåring jag ville vara. Och när jag skrev om henne så var det lite som att jag blev henne. Jag upplevde det som hon upplevde. Jag vågade.
Har ni sett filmen om Thelma och Louise? Om inte, så kan jag rekommendera den. Kortfattat handlar den och två kvinnor som sticker från allt och gör en galen roadtrip, samt blir kriminella på köpet. Jag har inspirerats mycket av den filmen. Nuförtiden blir jag mer inspirerad av film faktiskt, än av böcker jag läser. Och så finns ju verkligheten förstås. Där går jag och samlar på människor jag ser, dialoger jag "råkar" höra, stämningar, känslor, ljud...
Om Janis har en verklig förebild - en tjej jag sett någonstans? Ja, lite grann kanske. Men mest är hon nog en version av en annan Johanna, en Johanna jag hade velat vara, men inte kunde bli.
Ganska ofta så är mina romanfigurer en mix av min fantasi, delar av mig själv (också om det är pojkar och män jag skriver om) och människor jag sett, kanske rentav träffat, eller fått till mig genom en film, en bok, något på teve...
Jim? Förebilden till honom är en kille som jag var olycklig kär i när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm. Han var kär i en annan, såg mig som en vän bara, det gjorde jävligt ont. Men i boken om Janis så kan jag få honom på något sätt, genom Jim. Det kanske låter konstigt, men så är det.
Jag lever mycket genom mina romanfigurer. Deras upplevelser är mina.
De är levande för mig. De finns.
Johanna
fredag 10 december 2010
Sammanställning av HG1s bokcirkelarbete
Precis som efter alla större arbetsområden i skolan så har det nu varit dags för eleverna att utvärdera både arbetssättet och sina egna insatser. Överlag är de nöjda med arbetssättet även om en del uppgifter i bokcirkelarbetet inte upplevdes som direkt givande för själva bokdiskussionen. En del tyckte t.ex. att ordletaren, den som skulle göra en skriftlig språklig övning till de andra i gruppen, var lite onödig, medan andra tyckte att ordletaren var ett välkommet avbrott i läsningen och bokdiskussionen. Men de allra flesta känner att de har diskuterat boken och dess innehåll på djupet och att det har varit roligt att höra vad de andra i gruppen har tyckt. Vad det gäller själva gruppsammansättningen av eleverna så har den överlag fungerat bra och i den grupp där det inte fungerat lika bra så är man givetvis inte heller lika positiv till arbetssättet. För en del av eleverna innebär arbetssättet mycket arbete utöver lektionstid, tid som man tycker att man inte har, och då kanske man inte heller har hunnit med att göra det som skulle göras. Och efter att ha läst två romaner av Johanna Nilsson så är det nu dags för eleverna att få träffa henne i verkliga livet. På måndag kommer hon!
torsdag 2 december 2010
Bokcirkelarbetet
Den andra lektionen med bokcirkelarbetet är över och eleverna visade ännu en gång prov på att kunna reflektera över sin läsning och delge varandra funderingar kring det som händer i romanerna. Arbetssättet har jag med mig från den tiden då jag jobbade på Gunnesboskolan och jag brukar låta mina elever i årkurs 1 få jobba på det här sättet. De tar verkligen ansvar för sina diskussioner och jobbar med boken på många tänkbara sätt. Bokcirkelarbetet ska vara avslutat nästa onsdag och jag lovar att återkomma med en sammanställning över vad eleverna har tyckt och tänkt om arbetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)