Det jag först tänkt skriva om var incidenten med Jim på macken, men det finns inte så mycket mer att skriva än att han verkligen måste vara seriöst psykiskt sjuk. För allt som hände där varbjätte konstigt och galet.
Så jag tar det andra jag tänkte lite över, slutet.
-Vi ses, säger jag.
I slutet när Janis blir utskriven från sjukhuset efter hjärnskakningen och är på väg hem, Jim är inte fysiskt frisk, men är nog på bättringsvägen. Jim vill att Janis ska stanna kvar en stund på sjukhuset hos honom, men Janis vill inte, hon säger att hon har saker hon måste fixa hemma. Jag tror Janis blivit lite rädd för Jim, hon förstår nog kanske att det är bäst för henne själv att försöka stå ifrån honom. Hon klarar sig bättre utan honom, hon fick ju höra sanningen om hans liv innan de träffade varandra. Och jag tror inte hon frivilligt kommer hälsa på honom igen, hon vet ju också vad hon känt för honom och är kanske rädd att få tillbaka känslorna. Janis blev nog lite mer stabil när hon fick träffa sin bror, och han får nog henne att vilja kämpa.
Mina åsikter om boken nu när den är slut, är att jag tyckte den var bra, men sjuk. Slutet var bra, men inte oväntat. Mot slutet gick det bara utförs för Jim, och han kommer nog aldrig bli psykiskt frisk igen. Slutet är positivt, och ger en glimt av bättre framtid, när Janis simmar upp mot ljuset, och bryter vattenytan.
Visst är det en bra bild, om än något övertydlig. Men jag undrar varför du tycker att boken var "sjuk"?
SvaraRadera