The End. Den här delen kändes mest som en berg-och-dal-bana. Därför önskar jag att jag bara kunde skriva The End och därmed vara klar, men så enkel är inte skolan.

Boken, den känns lite stereotyp, men ändå inte. Det är ju inte stereotypt för en ungdomsroman att ens bästa kompis tar livet av sig själv och sju andra, och att man själv dessutom hamnat mitt i det och fått titta på. Det är inte stereotypt att träffa och bli förälskad i en manodepressiv kille som rymt från en sluten psykiatrisk avdelning. Det är definitivt inte stereotypt att som sjuttonåring sno sin brors bil och ge sig ut helt ensam på en roadtrip utan fast mål eller tidsplan.

Jag har svårt att tänka mig att någon förälder skulle bry sig så lite. Men å andra sidan är jag uppvuxen med föräldrar som emellanåt (enligt mig) bryr sig alldeles för mycket.

Men hela ”hitta sig själv”-grejen känns ändå som att det är stereotypen för ungdomsromaner. Att förälska sig och vara förvirrad också. Att tvivla på vem man är, vem man vill bli, vem man borde vara. Och hur man ska klara allt detta. Det är ju som att slå upp definitionen av ungdomsroman i Nationalencyklopedin.


Jim är sjuk. På riktigt. Han berättar att han är sjuk, att han är manodepressiv och han förklarar vad det innebär, hur han blir manisk, ”hög på livet”. Jag misstänkte ganska länge något ganska allvarligt psykiskt, men att han skulle vara en rymling från en sluten psykiatrisk avdelning, med svår manodepressivitet. Det kunde jag inte riktigt föreställa mig. Fast runt sidan 170 och framåt så inser man ju att något är väldigt fel, och att det är på väg att bli värre. Trots att han varit borta från sjukhuset en ganska lång tid, så verkar det först vara när han träffar Janis som det börjar gå brantare utför.

Kanske är det på grund av alla känslor och spänningar mellan Janis och Jim? Eller så beror det kanske på att Janis spräcker bubblan och drar med Jim ut i verkligheten igen? Han har ju levt ett ganska skyddat, avlägset liv hos Viola och Morgan. Kanske är det verkligheten som rör till det så mycket i Jims hjärna. Under kapitlens gång så blir vågorna större och större, och kommer snabbare och snabbare. Det maniska ersätts fortare av det depressiva, och det normala hinner man knappt se förrän det är dags för maniskt eller depressivt igen.

Det sista vi får veta av Jims historia är att han ironiskt nog ska tillbaka till det sjukhus han rymde, flydde ifrån.

Janis resa tar också slut. Efter sitt stora äventyr slutar boken i den så familjära bassängen i badhuset, mitt i natten. Jag tycker det är svårt att säga om hon kommit så långt sedan hon startade. Hon har träffat en himla massa nya, viktiga människor. Hon har räddat liv, men även varit nära att bli av med sitt eget. Hon är nog en rikare person efter sin rapport från friheten, rikare på livserfaren heter. Jag har inte listat ut vad det ultimata skulle kunna vara, men å andra sidan har nog inte Janis det heller. Jag tror det ultimata varierar från individ till individ, det är nog helt beroende på vem man är och vad man vill.

Är det ultimata lycka kanske? Men jag har svårt att se att man skulle vara lycklig om man var lycklig jämt. Då skulle man ju aldrig veta när man var lycklig, för då har man ju aldrig upplevt något annat. Då skulle lycka vara standard. Och skulle det då kunna kallas lycka?

”Ett X i en olöst ekvation. En gåta. Vill jag bli löst?”

KÄRLEK

När man läser i boken så när man kommer till Janis tankar om Jim så är det aldrig någon "rak puck".
Liksom hon skriver: Jag älskar Jag hatar Jag vill ha Jag måste här ifrån..
Så man vet inte riktigt vad hon tycker..eller hon älskar honom men hon tycker kanske inte att han är bra för henne.
Jag kan ungefär förstå och tänka mig in i det. Det kan inte vara så lätt att få kärleksproblem när man försöker hitta mig själv.

Manodepressiv och norrsken.

"- Jag är sjuk, säger Jim.
- Jag vet, säger jag.
- Jag är manodepressiv. Det går i skov. Ibland är jag helt normal rätt länge, vad nu normal egentligen innebär, men sen blir jag antingen jättelåg eller jättehög.
- Hög på att leva?
- Ungefär så, Fast det går till överdrift. Det blir för mycket av allt.
- Nu då?
- Nu är det mittemellan.
Han suckar trött.
-Jag stack från ett sjukhus, säger han. Blev tvångsintagen. Som om det skulle hjälpa. Jag kan leva med sjukdomen. Det är för jävligt ibland, men när jag är manisk så... ja, jag älskar det faktiskt. Jag gillar att vara så här också, som nu, men när jag känner att krafterna kommer i mig, den där energin som är omöjlig att dämpa, då känner jag mig som Gud, om du fattar?
- Hur känner sig Gud?
- Mäktig. Magisk. Magnifik. För att använda ditt och Emelies ord.
- Det är okej.
Han ler.
-Du är rätt märklig du också, säger han. Det är kanske därför du orkar vara med mig."

Det är därför Jim är så konstig, först är han full av energi och vill gör allt möjligt, sen är han helt nere och vill helst bara gå och gömma sig. Det är nog därför Janis tycker om honom så mycket, kanske inte enbart genom kärlek över att han är hennes "typ" pojkvän utan över att hon får ta hand om honom lite som om han vore hennes son, hon får gå in i den mamma rollen som hennes egen mamma aldrig riktigt själv gjorde, får bry sig om någon annan än bara sig själv.

"Himlen flammar, blixtrar, ljuset rör sig hastigt, än hit, än dit, är en vilsen dansare som letar efter något som kanske inte går att fånga, precis som jag."

Nu får hon äntligen se sitt älskade norrsken och då tror jag hon inser att det magnifika kanske inte bara är en stor sak, utan är flera små händelser genom livet, de små sakerna som gör att ens liv blir speciellt, som gör att man mår bra och orkar kämpa vidare, bryta vattenytan och nå ljuset vid tunnelns slut.

/Johanna

Jag visste att det där om att Jim inte var hennes typ var struntprat!

Det ställs många krav och många frågor kring krav. Krav på sig själv, krav på andra, krav på sin omgivning.

”Jag dör utan dig.”

När man säger något sådant så ställer man helt plötsligt väldigt stora krav på den andra personen. Man kräver att den ska finnas till, finnas där, alltid. Och konsekvensen av att den inte finns där är att man går i graven. Då står det ju ganska mycket på spel. Det är en stor belastning att lägga på någon annan, speciellt på någon annan som inte är säker på att hon själv kan överleva. Man kan inte vara en räddande ängel när man själv behöver en hel hop änglar som kan rädda en.

”Försök vara lite smart nu, Janis. Simma inte över sådana här älvar igen. Du är varken Modesty Blaise eller Lara Croft.”

Krav på andra. Krav på att de ska tänka efter, vara smarta, bry sig. Underförstått i det här citatet är väl att hon inte ska sätta sitt liv på spel, för hon är inte odödlig. Men Janis är duktig på att hitta livsfarliga situationer och livsfarliga relationer. Bara en sådan till synes simpel sak som att hon äger en pistol är ju hyfsat livsfarlig.

”Att läsa någons dagbok utan tillåtelse är som att våldta någon. Fattar du att du våldtar mig?”

Återigen ställs det krav på andra. Krav på att bli respekterad, att inte bli trampad på. Allt detta ses ofta som något självklart. Det är ofta som de yngre generationer får kritik från de äldre generationerna för att de inte respekterar andra. Men jag tror inte det är självklart idag. Vi ges sådan stor insyn i allting, och kräver insyn i i princip allt. Gränserna för vad som är privat och vad som får delas med världen suddas ut och dras ständigt om. Gränserna för vad som anses vara närgånget, nyfiket eller aningen påträngande och vad som anses vara respektlöst är inte de samma från en dag till en annan. Respekt är inte enkelt.

”Är två trasor starkare tillsammans eller förstärker de bara varandras trasighet?”

Frågor om krav. Om två trasor är tillsammans, gör då kraven de ställer på varandra att de kämpar och slutligen övervinner sin trasighet, gör kraven de ställer på varandra dom helare?
Eller gör kraven de ställer på varandra livet för svårt? Dras de bara ner av ständiga misslyckande att uppnå de krav den andra ställer (eller de krav man tror att den andra ställer…)?

sid. 147-207

Rapport 4
Avslutningen. När hon äntligen nådde målet verkade hon inte lika upprymd över det som hon trodde att hon skulle bli. Norrskenet kanske inte var det ultimata trots allt? Eller så hade hon kanske redan hittat det på vägen, i form av Jim?Jag tror att det ultimata är när man blir nöjd med livet, när man har accepterat att livet inte alltid kan vara på topp, men att man gör det bästa av vad man har och framförallt att man är lycklig.

-Jag har laddat den, säger jag. Med en kula. Jag blev så sugen på att leka rysk roulette när jag såg hur skojigt du hade när du gjorde det...
-Visst var det roligt? skriker jag. Visst var det roligt, Jim!
Jag hatar honom, hatar den jäveln. Jag hatar Emelie också. Det är hon som gjort att jag är här nu, tillsammans med en galning till så kallad pojkvän, mitt ute i en ödemark som varken gett mig någon insikt om vad frihet egentligen innebär eller vad det ultimata handlar om. s.193-194

Tycker de att det är kul att leka med döden på något sätt? Vad tänkte Jim egentligen när han kom in i macken med pistolen i handen och sen bara skrattade efteråt? Han kunde ju ha dött, ifall inte Janis hade hoppat på honom och riktat pistolen åt ett annat håll... Jag förstår verkligen varför hon gjorde det. Sen i bilen alltså, med pistolen. Hon helt enkelt tappade allt, men det är förståligt. För det var ju trots allt inte så länge sen som hon såg sin bästa vän skjuta huvudet av sig och det sätter nog spår. Tänk att få se två personer som du håller av, hålla en pistol mot huvudet och sen trycka av på mindre än ett år. Vad hemskt det måste vara. Så hon ville väl på något visa hur det kändes, få någon att förstå henne.
Jag tyckte det var jättehärligt att läsa just det här stycket, det gjorde mig stolt över henne på något vis. Att hon äntligen gav utlopp för sina känslor, för jag tror att den här händelsen har många kopplingar till vad som hände med Emelie…

Överlag var den här boken faktiskt riktigt bra. Fast slutet kan man ju diskutera… För vissa gillar när det slutar så att man själv får tänka vad som hände sen, medan vissa inte gör det och vill veta vad som händer typ om tio år i berättelsen, om Janis och Jim fortfarande träffas och vad Janis egentligen har gjort med sitt liv. Eftersom hon tänker väldigt mycket på sin framtid i boken, kan det vara ganska intressant att veta. Slutrapport…

//Rebecka L

Gå vidare eller sluta på topp?

Det jag tänker på under denna del är vad händer nu när hon upplevt det 'ultimata', hur ska hon gå vidare? Med Emelie så tror jag inte hon hade velat gå vidare med sitt liv, för då hade dem nått deras mål i livet. Men nu är hon med Jim, en kille som Janis faktiskt har känslor för... Att gå vidare eller avsluta på topp, det är frågan.

Det ultimata, vad är det egentligen? Genom hela boken så har det ordet tryckts in i huvudet på en, utan att man direkt reflekterar över vad det är. Jag tror inte att det ultimata är en speciefik sak, utan att det skiftar från person till person beroende på vad ens eget tycke säger. För mig så är det ultimata inget man kan åka till, inget man kan köpa för pengar. Det är ett känslotillstånd, jag tror man kan uppnå det så ofta man vill. Det gäller bara att man bestämmer sig för att man ska styra sitt eget liv och inte låta någon annan göra det åt en. Släppa in de personer som man mår bra av och låta dem andra vara för i slutändan så är det bara en själv som förlorar på det. Att låta en må bra utan att behöva lida med de som inte mår lika bra, låta en må som just det man känner för! Enligt min egen åsikt så tycker jag att det är alldeles för mycket prat om att man mår dåligt och att ens liv är väldigt dåligt. Visst, alla människor på denna jord har olika förutsättningar men det gäller att skapa det liv man själv vill leva. Som jag sa innan, inte låta andra begränsa det. Då bortser jag från lagar osv... Jag tycker alltså att folk ska sluta klaga på deras liv och t.ex. på pengar. Har man inte tillräckligt då får man väl börja jobba och tjäna extra pengar. Ingenting är omöjligt, lika så ens emotionella höjder. Låt ingen stoppa dig så kommer du inse att livet är den finaste gåvan vi fått. Och det ultimata kan alla nå, bara man bestämmer sig för det.

Janis ville inte heller avsluta sitt liv för vad ger det henne? Absolut inget. Jim var en underbar kille som verkligen var kär i henne men hon tänkte på sig själv, han var inte bra för henne i slutändan. En mentalt sjuk person som inte gav Janis de absolut bästa förutsättningarna i livet. Så hennes val var enligt mig det bästa hon kunde göra för att må så bra som möjligt.

Janis, en människa skapad av en författares drömmar om ett annat liv

Lite i efterhand...

Ja, ja jag är visst lite efter med här kommer också mitt sista inlägg :)

Slutet är som en lösning, samtidigt som ingenting löser sig. Janis fick se sitt norrsken men hon säger uttryckligen att hon ändå inte har fått redan på vad det ultimata är. Men kanske fick hon reda på det fast hon själv inte riktigt vet om det. När man läser om henne känns hon mer "hel" i slutet än i början. Som om hon har börjat inse, men vad vat jag inte.

Jag gillar inte slutet, känns som det var tvungen att bli så att hon krockade och allt det. Det skulle inte riktigt funka med att hon bara lämnade av Jim och sen körde hem. Som om inget hänt fast än så mycket gjort. Men jag tyckte ändå inte om det.

Allt som allt får ändå ett bra omdöme enligt mig. Verkligen värd tiden den tog att läsa! :D

// Nella