När Janis kom till mig

Först: Tack för att nu har läst mig, för att ni reflekterat, oavsett om ni gillar det jag skriver eller inte.

Sedan: Jag skriver det här utan att ha läst tidigare inlägg. Imorgon ska jag skriva med tanke på inläggen.

Men nu vill jag berätta om Janis. Om hur hon kom till mig. Varför jag ville skriva om henne.

Jag tror att hon fanns inuti mig väldigt länge, som en dröm om en stark tjej, som sparkar mer utåt än inåt, som en dröm om en stark tjej som blir skör när hennes bästa vän försvinner, sviker henne, som en dröm om en stark tjej som bara sticker från allt, drar iväg alldeles ensam - för att hitta sig själv kanske, för att uppleva äventyr, för att känna sig vild och fri.

Jag har alltid varit försiktig av mig, kanske inte när jag skriver, men i verkligheten. Har varit rädd för att resa ensam. Har varit rädd för att möta nya människor, bjuda in dem i mitt liv, lita på dem. Har varit rädd för att visa mina känslor utåt, istället har jag gömt dem djupt inom mig, och det har inte alltid varit så bra. Jag tror mer på att skrika än tiga, tror mer på att gråta än riva inåt. Ja, ni förstår.

Janis gör saker som jag alltid velat göra, men inte vågat. Hon är modig och stark, och jag vill också vara modig och stark, inte bara när jag skriver, utan i Livet också. Kanske är hon den tonåring jag ville vara. Och när jag skrev om henne så var det lite som att jag blev henne. Jag upplevde det som hon upplevde. Jag vågade.

Har ni sett filmen om Thelma och Louise? Om inte, så kan jag rekommendera den. Kortfattat handlar den och två kvinnor som sticker från allt och gör en galen roadtrip, samt blir kriminella på köpet. Jag har inspirerats mycket av den filmen. Nuförtiden blir jag mer inspirerad av film faktiskt, än av böcker jag läser. Och så finns ju verkligheten förstås. Där går jag och samlar på människor jag ser, dialoger jag "råkar" höra, stämningar, känslor, ljud...

Om Janis har en verklig förebild - en tjej jag sett någonstans? Ja, lite grann kanske. Men mest är hon nog en version av en annan Johanna, en Johanna jag hade velat vara, men inte kunde bli.

Ganska ofta så är mina romanfigurer en mix av min fantasi, delar av mig själv (också om det är pojkar och män jag skriver om) och människor jag sett, kanske rentav träffat, eller fått till mig genom en film, en bok, något på teve...

Jim? Förebilden till honom är en kille som jag var olycklig kär i när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm. Han var kär i en annan, såg mig som en vän bara, det gjorde jävligt ont. Men i boken om Janis så kan jag få honom på något sätt, genom Jim. Det kanske låter konstigt, men så är det.

Jag lever mycket genom mina romanfigurer. Deras upplevelser är mina.

De är levande för mig. De finns.

Johanna