Känsloladdad början

Döden, ordet som slår mig gång på gång under den första delen. Mycket mer än det fysiska dör för henne, hennes förhoppningar för denna resa. Detta skulle bli en resa mot friheten, inte mot hat och fördomar. Att möta personer som får henne att må dåligt var det sista hon ville, alla skulle hjälpa henne mot friheten och dess känslor. Janis ville bara resa mot norrskenet, resan hon egentligen skulle gjort med sin bästa kompis Emelie men som svek henne genom att leva under tystnad de sista månaderna av hennes liv.
Hon sa inte ett ljud om hur hon mådde, Janis känner sig sviken samtidigt som hon tvekar på om det är hennes fel eller ej. Hon klarar inte tanken av att hennes bästa kompis tog livet av sju andra elever och sig själv. Man känner som läsare hur känslorna bara rinner ur henne, hon vet inte hur hon ska må eller känna. Efter allt som hänt så kan hon inte le äkta leenden, enbart falska leenden visar sig. Men hon har ett löfte att hålla, denna resa mot det ultimata. Den som egentligen skulle gjort med Emelie, men Janis tänker inte svika på samma sätt som hon gjorde. Hon ska fullfölja denna resa, vad som än händer...

Personer som betyder mycket för Janis och som förmodligen kommer ta upp mycket av hennes tankar i denna bok är hennes bror som hon alltid känt en stark kärlek för. Han har gett hennes själ ett varmt lugn som lagt sig som en skyddande hinna runt. Han har alltid varit hennes undanflykt vad det gäller tankar, den enda som aldrig svikit henne en enda sekund. Han har en stor roll för hennes emotionella liv, en ängel som Janis kallar honom.
Sen är det såklart Emelie som varit hennes själsfrände, de skulle spendera livet tillsammans. Men hennes liv var inte det lättaste, hon blev mobbad av personer från hennes klass. Ingen mer än Janis kunde hon förlita sig på, ingen mer kunde skänka henne en sekund av lugn och ro. Janis var där för henne hela tiden, stöttade henne så mycket som hon kunde men det är fortfarande Emelie som måste stå på sig. Hon kunde inte bara låta dem trycka ner henne helt totalt.
Men att kunna stå på sig är inte lätt, jag vet det. Jag vet hur det är att bli nertryckt och sedan själv försöka stå på sig. Det är så otroligt svårt för man är väldigt osäker på sig själv, man tar åt sig mer än vad man egentligen borde göra för ens eget välbefinnande. Men det gäller att bevisa att man tar inte skit från andra, att man inte bryr sig. Emelie klarade inte den kampen, det blev för jobbigt. Hon gav helt enkelt upp, men vad tjänar det till?

Boken visar vad man lämnar efter sig om man ger upp, om man lämnar de som bryr sig om en bakom sig. Jag tror personligen att budskapet är att förstå att förstå att världen man lämnar bakom sig inte är problemfri. Ibland känns det som en lättare utväg att inte ta tag i problemen som finns och ge upp, men det är inte lösningen. Det är att ta sig igenom det, växa och bli starkare av upplevelsen.
Hoppet är det sista som lämnar människan, hoppet om att man ska klara det och inte ge upp.

J.S