måndag 20 september 2010

Janis den Magnifika av Johanna Nilsson

Det första jag läste i boken var dedikationen som var tillägnad författarens bror.
Till Martin, min storebror, riddare av Malteorden och räddare i nöden när det magnifika stiger mig åt huvudet och allt annat gör för ont.
Dessa rader stannade klingande kvar i mitt huvud efter att jag läst dem om och om igen. Det berörde mig och saknaden efter mina egna syskon kom krypandes fram och stack till i hjärtat. Jag kände direkt att det här var en sådan bok som jag inte skulle kunna sluta läsa. En bok om smärta, kärlek, vänskap och förvirrade människor.
När jag sedan fortsätter läsa kan jag känna igen mig i dels Janis och Emelies vänskap och dels i Janis tankar. Vem skulle inte vilja helt spontant åka bort ifrån den verkligheten man lever i, för att kanske hitta en annan verklighet för att då också förstå meningen med sin egen?
Att författaren sedan går fort fram kan jag hålla med om, men jag tycker att det är helt okej för boken väcker tankar och känslor ändå. Om man hade gått ner på djupet och analyserat alla personer som presenteras i boken skulle det enligt min mening bli alldeles för ingående.
Nu måste jag nog sluta skriva så att jag har någonting att skriva om nästa gång.. Tack för mig!

1 kommentar:

  1. Stämmer, kände exakt detsamma när jag läste det. På något sätt så kunde man inte glömma det under bokens gång, konstigt men väldigt bra gjort av Johanna Nilsson!

    SvaraRadera