Min rapport. Dock inte från friheten, utan från de 50 senaste sidorna jag läst i ”Janis den Magnifika”. Den här delen bjuder på många händelser. Man träffar fyra nya karaktärer, som allihop påverkar Janis liv på ett eller annat sätt.

Den första nya personen är Sally, aka Sofia i Körsbärsdalen, som ger henne en gammal pistol. Sedan träffar vi Morgon, aka Jesus, och Viola, som inte direkt är någon stilikon. De har flytt från stressen av verkligheten och bosatt sig mitt ute i ingenstans. De hjälper Janis att bli frisk när hon har blivit nudelförgiftad och huggit sig i benet med en gammal slö brödkniv.

Den fjärde personen är Jim. Jim med de blå ögonen som är ganska snygg, men inte Janis typ. Eller?

Janis ställer sig en fråga i det här avsnittet:

”Var det modigt av Emelie att skjuta skallen av sig och de andra? Om hon lever vidare på något sätt, känner hon sig fri nu, befriad?”

Jag funderar en del på det där. Var det modigt? Eller var det att ta den lätta vägen ut? Och framförallt, kan det någonsin rättfärdigas att man tagit en annan människas liv?­

Det är stora frågor, svåra funderingar. Inte undra på att Janis grubblar så mycket. Alla ser hur synd det var om de Emelie tog livet av, men ser någon hur synd det är om de som hon lämnade kvar? Både hennes föräldrar, Janis, alla människor runt omkring dom och alla de som var relaterade till de hon tog livet av.

Så en stor fråga är:

Hur rättfärdigar man mord?

Men en annan minst lika stor fråga borde vara:

Hur rättfärdigar man självmord?

s. 148 till slutet

Idag var jag inte på svensklektionen (en aning sjuk) så detta kommer hemifrån! DUKTIG CHEY!

Jag gillar inte slutet. Eller nej föresten, jag hatar slut överhuvudtaget. Jag är nyfiken-i-en-strut och måste veta allt. Jag vill veta vad som händer sen eller rättare sagt jag måste få veta vad som händer sen! Att läsa en livslång bok skulle passa mig utmärkt.
Exakt varje bok jag läser triggar igång ett tjurigt och irriterat humör hos mig eftersom boken helt plötsligt bara är slut. Man dras ur den lilla bubblan man levde i för ett litet tag och inser att man kommer aldrig komma in i den igen, för nu är det slut. Slut, borta, finns inte mer. Man går tillbaka till verkligheten och allt är precis som vanligt. Jaha..?

Känner inte att jag vill ta upp någon speciell händelse, något jag däremot tänker på är att hon inte hittar det ultimata. Vad är det ultimata? Kanske är det inte bara en upplevelse, utan något man upplever hela livet? Det tror jag. För om man upplever någonting väldigt mäktigt och tänker: Detta är allt, det är det ultimata, så är det ju inte säkert att man inte känner så igen, starkare? Hela livet är kanske en enda stor upplevelse som man ska göra något utav och inte kasta bort. Det kanske är det som är poängen med denna boken? Att man ska ut och upptäcka, resa, göra så många utvecklande saker som möjligt. När man är klar kanske man känner att man har uppnått högsta nivån, att man har hunnit med allt man själv ville göra.

Galet rörigt inlägg men ja, min hjärna är ganska rörig den med.
Peace out :)

1+1=2?

" Jim stirrar på mig.
- Okej, skjut då, säger han efter en stund.
- Kliv ur bilen och gå här ifrån, säger jag.
- Nej, du får skjuta mig.
- Gå nu!
- Nej!
- Jo!
- Nej!
Vi jo-nejar en stund, sedan sänker jag pistolen och faller ihopa, mot honom.
Två trasor. Vi är två trasor.
Är två trasor starkare tillsammas eller förstärker vi bara varandras trasighet?
Jag vet inte, men jag tar chansen och kör så småningom vidare, o-kidnappad och glad över att Jim sitter bredvid mig."

Jag tror att Janis både mår bättre och sämre över att ha någon annan att bry sig om. Bättre för att hon kan fokusera på någon annan och glömma bort Emelie i alla fall en liten stund. Men samtidigt mår hon sämre för att hon får skuldkänslor över att hon faktiskt glömmer Emelie ibland och även för att hon nu även har Jims konstiga problem att ta tag i, det blir lite dubbeltrubbel, men samtidigt något som hjälper henne att simma upp mot ytan igen. Det är en smal balansgång hon går på, där varje snedsteg kan få oanade konsekvenser.

/Johanna

Vilja överleva

Jag ska över, Emelie.Titta bara ,jag ska över, och jag kommer inte att drunkna, kommer inte att dö som du, en av oss måste leva vidare, förstår du det, en av oss, annars är allt förgäves, alla drömmar, våra magnifika drömmar. s. 66

Något som imponerar mig från början är att hon ändå är bestämd på att leva vidare. Hennes liv behövde inte ta slut bara för Emelies gjorde det. Att hon redan från början verkar ha en vilja att leva vidare, vilket inte är självklart. De hade faktiskt något tillsammans, som de skulle förverkliga tillsammans, allt hon då fortsätter trots att hon blev lämnad ensam kvar. Det känns som hon är en strak person.

Det jag först tänkt skriva om var incidenten med Jim på macken, men det finns inte så mycket mer att skriva än att han verkligen måste vara seriöst psykiskt sjuk. För allt som hände där varbjätte konstigt och galet.
Så jag tar det andra jag tänkte lite över, slutet.
-Vi ses, säger jag.
I slutet när Janis blir utskriven från sjukhuset efter hjärnskakningen och är på väg hem, Jim är inte fysiskt frisk, men är nog på bättringsvägen. Jim vill att Janis ska stanna kvar en stund på sjukhuset hos honom, men Janis vill inte, hon säger att hon har saker hon måste fixa hemma. Jag tror Janis blivit lite rädd för Jim, hon förstår nog kanske att det är bäst för henne själv att försöka stå ifrån honom. Hon klarar sig bättre utan honom, hon fick ju höra sanningen om hans liv innan de träffade varandra. Och jag tror inte hon frivilligt kommer hälsa på honom igen, hon vet ju också vad hon känt för honom och är kanske rädd att få tillbaka känslorna. Janis blev nog lite mer stabil när hon fick träffa sin bror, och han får nog henne att vilja kämpa.

Mina åsikter om boken nu när den är slut, är att jag tyckte den var bra, men sjuk. Slutet var bra, men inte oväntat. Mot slutet gick det bara utförs för Jim, och han kommer nog aldrig bli psykiskt frisk igen. Slutet är positivt, och ger en glimt av bättre framtid, när Janis simmar upp mot ljuset, och bryter vattenytan.

sid. 100-147

Rapport 3:
Jag blev så glad när hon lämnade kvar Jim på campingen, men sen dyker han ju upp i hennes baklucka! Varför i hela friden skulle han göra det för? Han gör ju bara allt jobbigt. Det är inget fel på honom överlag, men något fel i hjärnan måste han ju ändå ha. För han sover ju flera dagar i sträck och ibland verkar det som om han är helt borta. Till exempel när han påstår att han visst berättade för henne att han mutade folk på motellet att komma och lyssna på honom, när han spelade piano, med hennes pengar. Och att hon sen bara tar det och säger att det är okej och att hon kan tjäna ihop lite pengar genom att jobba. Jag hade blivit jättearg, men sen är han ju också som en stor bebis. Klarar inte av något själv typ. Förutom när han är i det "vettiga" tillståndet.

Det var inget som jag fastnade för speciellt i just den här delen av boken, det får i så fall vara när hon hade lämnat campingen och var på väg i bilen igen på sida 115.
"Jag kör iväg. Sätter på radion, The voice of hip hop and R´n´B, på högsta volym, och sjunger med så gott jag kan i hopp om att det hoppiga, studsiga, skall få mig att känna mig hoppfull och så där glatt studsig inuti igen. En Janis på språng ut i det okända. En Janis som älskar språnget ut i det okända. En Janis som ska bli professionell äventyrerska när hon har tränat lite mer. Janis som älskar friheten! Tjoho!”

Känna sig hoppfull? Hur lång tid kan det ta innan man kan känna sig hoppfull igen, när ens bästa kompis precis har begått självmord utan att du anade något? Kan man någonsin göra det?
Livet måste ju verka rätt hopplöst. Liksom varför? Räckte inte jag? Gjorde jag något fel?
Svar kommer man väl aldrig att få, men måste man då grubbla över detta hela livet? Eller kommer man att glömma efter ett tag och komma på det igen ca 50 år senare när man tar upp gamla foton? Hur gör man för att glömma? Måste man glömma? Kan det verka känslokallt att glömma? Du har ju trots allt glömt din bästa vän, men om minnet av henne gör ont skulle hon då vilja att du komihåg? Fast det kan ju vara ditt fel att hon begick självmord, för hon sa ju inget, men hon visste kanske att du skulle försöka stoppa henne…

//Rebecka L

3

Det jag tänker på med den här boken är att människorna i den är så himla tragiska. Mattförsäljaren som avskyr sitt jobb, Sally som blev sviken och lämnad ensam, motellägaren Klas som även han blivit lämnad och Jim.
Jim som är sjuk.
Jim som har rymt från ett psyksjukhus.
Jim som var tvångintagen.
Jim som är manodepressiv.
Jim som Janis förälskar sig i, där deras förhållande helt plötsligt blir extremt destruktivt.
Jag känner inget hat gentemot Jim. Jag kan se framför mig vad Janis såg i honom. Det är först när han kidnappar henne som jag känner att där skulle det tagit stopp. Varför gör inte Janis någonting?! Varför ser hon det som ett spännande äventyr?!

Jo, Janis är blind av sorg.

Så vi ligger i sängen och håller om varandra i handen

och försöker krama bort allt som gör ont, i honom och i mig.

Det är vackert men samtidigt vet man att så här ska det ju inte vara. Det är så orätt men på något sjukt sätt är det alldeles perfekt, för dom. För Janis och Jim, trots allt.